6 och 12, vem ska ha största rummet?

Att den yngre var tänkt att få det större rummet berodde på flera saker, men dels det att hen faktiskt använder golvytan och att hen aldrig haft eget rum innan, så hen skulle få välja först.

Mycket prat om att yngre ska ta över när den äldre flyttar etc, jag tror verkligen inte att vi kommer bo där i så många år att det ens kommer bli aktuellt. Sen med barnens problematik finns möjligheten att de blir kvar hemma bra mycket längre än till efter studenten.

Att den yngre var tänkt att få det större rummet berodde på flera saker, men dels det att hen faktiskt använder golvytan och att hen aldrig haft eget rum innan, så hen skulle få välja först.

Det låter som att du redan har bestämt dig. Vad var anledningen till att du startade den här tråden? Är det så att du och din man/fru inte har samma åsikt som du? 

Om barnen blir hemma i många år kan de ju alltid byta rum efter en tid? Om ni ändå har tänkt flytta om något år så är det ju inte heller någon stor sak...

Var hade ni då tänkt göra av pianot?

Hur stort är ert sovrum? Kan ni föräldrar ta det minsta rummet?

Jag som vuxen bestämmer, punkt slut.

Utgår från vad JAG vill ska vara i mitt hushåll. Visst, tonåringar vill ha sin yta MEN jag vill inte att de spenderar all sin tid där men är förståligt när de vill prata kärlekar med mera med sina vänner.

Min äldsta får sitt rum med med krav. Ex. vill ha öppen dörr vissa tider, läxläsning och sånt. När jag är hemma från arbetet vill jag se mina barn i ögonen och umgås lite, läser alltid läxorna med dem. Jag är smart själv så förstår deras läxor på hög nivå. 

Mina barn får inte ha stora rum. De ska ha 'små' rum. En sång räcker och skrivbord UTAN dator. Godkänner inte att de blir stressade eller störa på sina rum, där ska de sova. Möjligtvis läsa. Skrivbordet är för om de vill ha läxläsning där, annars har de det med mig och pappa på kontoret. De har sin arbetsplats. 

Barn och tonåringar är så stressade idag, jag vill inte de ska få kaos med all stress. Deras rum ska vara deras fristad. Liksom att vi har ett rum för social tillvaro med pingis. Där får barnen vara ostörda. Mitt hem, mina regler för vad jag tror är bäst.

Mycket prat om att yngre ska ta över när den äldre flyttar etc, jag tror verkligen inte att vi kommer bo där i så många år att det ens kommer bli aktuellt. Sen med barnens problematik finns möjligheten att de blir kvar hemma bra mycket längre än till efter studenten.

Att den yngre var tänkt att få det större rummet berodde på flera saker, men dels det att hen faktiskt använder golvytan och att hen aldrig haft eget rum innan, så hen skulle få välja först.

Mycket prat om att yngre ska ta över när den äldre flyttar etc, jag tror verkligen inte att vi kommer bo där i så många år att det ens kommer bli aktuellt. Sen med barnens problematik finns möjligheten att de blir kvar hemma bra mycket längre än till efter studenten.

Att den yngre var tänkt att få det större rummet berodde på flera saker, men dels det att hen faktiskt använder golvytan och att hen aldrig haft eget rum innan, så hen skulle få välja först.

Vad säger barnen själva då?

Är det lika viktigt för barnen att få välja det största rummet eller har det blivit en grej att man ska vinna valet om störst rum.

Bråkar dom om rummet?

Att 6 åringen vill ha ett dockhus kan man förstå men har hen sagt att hen vill leka med det i sitt rum och ingen annanstans?

Kommer 6 åringen leka själv i sitt rum eller vilja vara där ni är?

Barn brukar bli tillfrågade om rum men oftast är det inte lika viktigt för alla syskon vilket rum det blir och är det det kan ofta ändå diskutera om hur man kan inreda rummen och den som inte får det rum den vill ha kan få tex vara med och välja inredning så att det blir som barnet vill ha det.

Kan ju vara allt ifrån tapeter, gardiner, ny säng, nya mysiga kuddar eller annat så man ändå blir nöjd med sitt rum.

Du skriver att 6 åringen skulle få välja först, var det barnet självt som sa att hon ville ha rummet för att det var störst eller var det något annat som avgjorde valet?

Jag menar om hen bara valde ett men egentligen är det inte är så viktigt vilket rum det är, det kan ju vara viktigare för 12 åringen men det vet ni ju bäst som vet hur barnen är.

eller är det ni som tycker att 6 åringen ska ha rummet för att dockhuset ska få plats?

Om ni nu ger 6 åringen rummet får ni ju ändå förstå att 12 åringen blir besviken speciellt om hon då inte heller får ett piano då ni inte vill ha det någon annanstans.

Kan ni inte då ta med 12 åringen i planeringen av inredningen och låta hen få köpa några saker som hen vill ha till sitt rum då hen inte får något piano.

Man kan göra mycket för att dämpa besvikelse.

För det är klart en 12 åring blir besviken om man inte får ett rum där ett piano får rum och lilla syskonet får ett större rum för att just få plats med ett dockhus.

Det troliga är ju att 12 åringen är besviken en längre tid för ett mindre rum än 6 åringen, det är mer ålders avdikat att känna så för ett rum där man inte får plats med det man vill ha.

Ni får ta med besvikelse i beräkningen när ni beslutar om rum och försöka dämpa den.

Det där med att välja inredning känns som ett bra tips som kompensation för att inte kunna ha exakt det önskade dockskåpet.

Ett piano känns svårare att ersätta.

Lite som när jag tyckte vi behövde köpa en större bil när vi fick barn för att få plats med barnvagnen vi kunde få gratis av min syster och min man påpekade det orimliga i att anpassa bilens storlek efter en barnvagn när det finns betydligt mindre barnvagnar och bilar är betydligt dyrare.

Ärligt talat blir jag faktiskt lite provocerad av att ett barn ska få det största rummet för att få plats med ett dockhus, det är nog det dummaste argument jag hört. Piano kan man ha glädje av hela livet (från en som själv spelat piano och inte alls gillade det...), ett dockhus kommer kastas ut senast i tvåan när det börjar anses som töntigt av kompisarna.

Om man nu absolut vill ge yngsta barnet det stora rummet. Använd inte dockhus som argument och se till att göra plats för piano någon annanstans, även om det inte passar in.