Låt den äldre få rummet och sedan efter studenten så blir det stora rummet det yngre barnets (antingen genom flytt eller att de då byter rum), då får de ungefär lika lång tid i det.
Jag är yngst och uppväxt med att äldsta barnet har största rummet och i takt med att syskon flyttar hemifrån så byter man upp sig i rumsstorlek. Har aldrig haft några problem med den logiken och jag hade ändå extremt lätt för att hitta upplevda orättvisor mot mig som barn.
Mycket prat om att yngre ska ta över när den äldre flyttar etc, jag tror verkligen inte att vi kommer bo där i så många år att det ens kommer bli aktuellt. Sen med barnens problematik finns möjligheten att de blir kvar hemma bra mycket längre än till efter studenten.
Att den yngre var tänkt att få det större rummet berodde på flera saker, men dels det att hen faktiskt använder golvytan och att hen aldrig haft eget rum innan, så hen skulle få välja först.
Vad säger barnen själva då?
Är det lika viktigt för barnen att få välja det största rummet eller har det blivit en grej att man ska vinna valet om störst rum.
Bråkar dom om rummet?
Att 6 åringen vill ha ett dockhus kan man förstå men har hen sagt att hen vill leka med det i sitt rum och ingen annanstans?
Kommer 6 åringen leka själv i sitt rum eller vilja vara där ni är?
Barn brukar bli tillfrågade om rum men oftast är det inte lika viktigt för alla syskon vilket rum det blir och är det det kan ofta ändå diskutera om hur man kan inreda rummen och den som inte får det rum den vill ha kan få tex vara med och välja inredning så att det blir som barnet vill ha det.
Kan ju vara allt ifrån tapeter, gardiner, ny säng, nya mysiga kuddar eller annat så man ändå blir nöjd med sitt rum.
Du skriver att 6 åringen skulle få välja först, var det barnet självt som sa att hon ville ha rummet för att det var störst eller var det något annat som avgjorde valet?
Jag menar om hen bara valde ett men egentligen är det inte är så viktigt vilket rum det är, det kan ju vara viktigare för 12 åringen men det vet ni ju bäst som vet hur barnen är.
eller är det ni som tycker att 6 åringen ska ha rummet för att dockhuset ska få plats?
Om ni nu ger 6 åringen rummet får ni ju ändå förstå att 12 åringen blir besviken speciellt om hon då inte heller får ett piano då ni inte vill ha det någon annanstans.
Kan ni inte då ta med 12 åringen i planeringen av inredningen och låta hen få köpa några saker som hen vill ha till sitt rum då hen inte får något piano.
Man kan göra mycket för att dämpa besvikelse.
För det är klart en 12 åring blir besviken om man inte får ett rum där ett piano får rum och lilla syskonet får ett större rum för att just få plats med ett dockhus.
Det troliga är ju att 12 åringen är besviken en längre tid för ett mindre rum än 6 åringen, det är mer ålders avdikat att känna så för ett rum där man inte får plats med det man vill ha.
Ni får ta med besvikelse i beräkningen när ni beslutar om rum och försöka dämpa den.