Hemma själv med sommarlovsledig bonus

Varför ska kvinnor ta ansvar för andras barn bara för att de är kvinnor?

Jag är också skilsmässobarn. Mina föräldrar separerade när jag var 2 år. Min mamma har haft en sambo sen jag var 2,5 år. Mammas sambo har aldrig behövt ta ansvar för mig. Ingen har någonsin krävt av honom att han minsann ska ta ansvar för mig. Jag har två föräldrar som varit kompetenta nog att se till att jag har haft det bra. Han har inte varit "medförälder" för mig. Varför ska han ha varit det?

Sen kan man självklart skapa en vettig relation till sitt bonusbarn ändå som "extravuxen" till barnet (något som inte TS verkar ha intresse av däremot) och inte se bonusbarnet som något "jobbigt bihang" till den biologiska föräldern. Men att som biologisk förälder säga "det är klart att barnet kan vara hemma eftersom du är hemma" och tro att det gynnar relationen mellan särkullsbarnet och den "nya" partnern är helt vansinnigt.

Jag tror inte du fattar hur en del föräldrar lutar sig tillbaka i ungefär samma resonemang som du, att ett barn vill man väl alltid ta hand om och om inte jag ser till att olanera min unges dag så att det funkar för samtliga så lär ju hon inte kunna med att säga nej till ett barn. Och just "hon" lär inte säga nej, för vi har ju undemedvetet i många fall en förväntan att just kvinnor ska känna särskild omvårdnad för barn. I det lutar sig många män, många gånger helt omedvetet sig tillbaka i.

Grattis till dig att din styvpappa aldrig hade de förväntningarma på sig utan fick utveckla en relation med dig i den takt och storlek som passade ee nåda. Din mamma tog nog inte för givet att hon bara kunde ställa in fritids för er ungar när han ändå bara gick hemma. Han hade nog fått säga både ja och nej orecis som han själv ville. Och det är bästa sättet att skapa bra relationer så grattis att du hade en så fin mamma som tog det ansvar hon visste att hon hade för er barn.

Det är ju bara för dig att gå hem och kolla hur det var för din mamma och din styvfar, om du inte redan har frågat så är det ju mycket som hänt i kulisserna som ofta inte kommer fram till barnen. Det blir bara gissningar för din egen del också. 

Du kan ju gå hem till din mamma och fråga hur många gånger hon bestämde att din styvfar skulle gå med på att göra det som din mamma bestämde. Och om du kan hitta något liknande scenario där din styvfar är gravid och din mamma bestämmer att du och dina syskon ska vara hemma med honom när han vill vila upp sig. Och hur hon svarade honom ifall han sa ifrån, om hon hade svårt att tänka sig in i att han behöver vila och vad det innebär att det är barn hemma. Sen kan du ju fundera på om din relation till din styvfar fortfarande hade varit lika bra.

Men han var aldrig hemma, gravid med sitt första barn. Ledsen men din fina historia väger inte upp. Du har fortfarande inte svarat på hur han gjorde när din mamma bestämde över huvudet att han skulle orka mer än han gjorde, och när hon sen hånade honom för att han inte gjorde det. Du vet ju själv hur det är att vänta sitt första barn och vilken omställning det är. Jag förstår att du hellre tar till att kalla andra för "bitter" än att se att det kunde vara du. Livet företer sig lättare då.

Du har inte själv varit styvförälder men du går in i en tråd och är kaxig baserad på att du har en styvpappa? Det är som att gå in i en tråd och kaxa sig över att föda barn baserat på att du har två föräldrar som vet.

Jag skulle tippa att killen styrs av sitt ego. Att först anse att sonen inte behöver vara på fritids och för sig själv tänka (och glömma att han borde resonera med sin fru också) att hon är ju ändå hemma. Han kommer inte gå tillbaka till fritids och säga att han tänkt fel, jag tror det handlar om egot, både inför fritids och inför sin son som han redan lovat att få va hemma.

Man kan göra misstag men det viktiga är att han i framtiden inte glömmer att resonera med den det berör. Det är inte bra om han dels styrs av dåligt samvete inför pojken, oro om utanförskap när de skaffar gemensamt barn OCH förminskar hennes åsikter och behov på samma gång. Han kan inte inbilla sig att det skapar bra relationer.

Jag tycker ts ska ta mannen på orden och strunta i ungen som enligt honom kan klara sig själv. Varje gång hen kommer och frågar eller tjatar om något så får hen ringa pappan. Gissar att det tar en enda dag innan pappan tröttnar på att bli störd på jobbet stup i kvarten och sätter hen på fritids istället.

Hahaha, svart bälte i gissningar.

Ska du nte leta upp en tråd om att föda barn och berätta att din mamma födde barn så du vet.

Det skulle gå hand i hand med att du har åsikter baserat på att du har en styvpappa.

Du har alltså självinsikt nog att förstå det ena men inte det andra.

Det som genomsyrar nästan alla dessa diskussioner om bonusbarn är att det nya föräldraparet inte pratar med varandra och förstår att de lever i en familj. Man kan inte bara säga som bonusförälder att jag har inget ansvar jag behöver inte bry mig och den biologiska föräldern kan inte bara bestämma saker ang barnet. Om ni pratar med varandra som i en kärnfamilj så löser ni mycket problem och sammarbetar med varandra så blir familjelivet enklare. Sen måste jag bara säga att som bonusförälder så måste man förstå att man inte kan få fullt fokus och att vila inte alltid står högst upp på listan så är det att leva i en familj. Förväntar man sig sådant ska man nog överväga att inte gå in i ett förhållande med någon som redan har familj.

Ts har tröttnat på att hen springer och stör hela tiden, så det lär nog bli ett antal tel samtal.

Man kan ju alltid hoppas att 10 åringen inte är lika curlad som makens tonåringar var, de gjorde varken frukost eller värmde lunch i micron själva. Så när han kom hem på kvällen hade de inte ätit på hela dagen.