Hjälp! Bilda bonusfamilj utomlands? (Långt inlägg)

Jag vet inte om jag tänker galet, men jag tycker att det här låter som en jättebra idé. Vilken chans! För både er och era barn. Om ni alla fyra föräldrar är okej med det, skulle jag inte tveka. Känns som att det bara kan gynna er och ge barnen värdefulla erfarenheter, som många andra barn inte får. Oavsett om ni alla åker hem efter fyra år, eller om ni stannar, eller om bara äldsta barnen stannar för att t.ex. plugga på universitetet kommer det ju vara en sån upplevelse för er alla. Tänk att få testa leva i en annan kultur som barn, och att ni dessutom får så mycket serverat!

Vad tycker ni om området det rör sig om? Nordamerika är ju stort och det är ju rätt stor skillnad på t.ex. södra Kalifornien eller Newfoundland i Kanada. 

Om du dessutom kan göra konsultuppdrag på distans blir det ju perfekt. Känns som en viktig aspekt att du slipper vara enbart hemmafru och kan fortsätta med din egen karriär.

Graviditeten kan ju såklart bara du bestämma om vad ska hända, men jag tycker inte att den nödvändigtvis behöver stoppa flytten om du väljer att behålla. 

Menar du graviditet eller flytt? Jag har inte bestämt mig angående ngt, men jag lutar åt att avbryta graviditeten och att gå vidare med flyttplan.

Gällande ersättningar så har jag kontakter som ska kolla igenom så att det blir vattentätt.  Jag är själv jurist, men inom ett annat område. Vet dock att det finns många hinder i vägbanan både synliga och osynliga därför har jag lagt ut det till någon som verkligen har koll på båda lagstiftningarna. 

Jag tänker mycket på det stora,  är det en permanent flytt vi pratar om. Jag leker med tanken på att det kanske blir så.  Om vi stormtrivs,  mannen skulle nog rent proffesionellt kunna spendera resterande del av yrkeslivet utomlands.( Betydligt svårar för mig) Han har ständigt erbjudanden men det här var det första som var intressant nog,  kombinerat med praktiskt möjligt för en familj.

Många tankar,  vad händer om vi väljer att gå isär? Komma hem,  riva upp barnen igen?  

 

Om vi väljer att behålla barnet så är det inte aktuellt att spendera tid på olika ställen. Den tanken lekte jag med innan jag visste att jag var gravid, och nu lite utifrån att jag ändå är inne på att avbryta graviditeten. 

Mannen resonerar alla eller ingen,  han är inte intresserad av att göra det här på egen hand.  Det handlar inte om kostnad att anställa någon, utan det handlar nog om att han inte vill lämna det till någon som är avlönad. 

Iom att hans äldsta dotter ändå börjar bli stor så känner han att det är nu vi har chansen att bo ihop under samma tak under familjeliknande förhållanden. Han vill antingen göra det här,  eller där.  

Tack snälla för input.  

Du har rätt i att väldigt mkt av det praktiska kommer vi få hjälp med innan flytten sker, och det känns tryggt.  Det är dock alltid andra faktorer att ta hänsyn till som hur man trivs, hur barnen trivs och hur det blir. Vi kommer ju aldrig vara en biofamilj, men i ett nytt land tillsammans så har vi nog stora möjligheter att skapa en "vi" känsla.  Något vi är ute efter. 

Sjukförsäkringen är ordnad och den täcker mig,  jag behöver dock undersöka vad det kan finnas för fallgropar iom graviditet.  Att det täcker en normalgraviditet är en sak men som du säger,  risker,  ev snitt,  havandeskapsförgiftning osv.... 

Tack hörni, Larua och Sofia! 

Jag behövde verkligen läsa något positivt. Att brottas med de här tankarna är inte helt lätt.  Gör vi rätt? Magkänslan säger att det här är en chans och en möjlighet till ett äventyr.   Jag kan säkert, om allt flyter på,  jobba lite som konsult längre fram. MEN det är inte riktigt samma sak,  det här kommer hur man än vänder och vrider på det innebära att jag pausar min karriär. 

Klimatet påminner om det vi har här,  dock kallare vintrar och varmare somrar. Vår och höst däremellan.  En lite mindre stad,  men nära till större städer. 

Det är en osäker värld vi lever i, det har väl de senaste månadernas händelser visat oss med all tydlighet.  Kanske bör vi ta bättre vara på våra chanser?  Det är inte direkt kopplat till just specifikt Covid-19 men mannens erbjudande om arbete kommer faktiskt som ett direkt resultat av den här pandemin. 

Vi har pratat vänt och blött på det här.  Men jag har verkligen njutit av det här lilla pirret i magen man får när man går och smider lite hemliga planer ihop med den man älskar.  (Jämförde det ironiskt nog med graviditeten med första barnet). Först var det bara vi som visste,  sedan har det utvidgats till våra exmakar.  De har sagt sitt är införstådda och ändå landat i att de stöttar idén. 

 

Och så kom den här graviditeten och la en sorts dimma över allt.  Vi låg vakna hela natten och pratade om det.   Någon beskrev honom som en naiv och orealistisk drömmare.  Det ÄR han inte. Han är lugn, sansad, balanserad och står stadigare med fötterna på jorden än någon jag nånsin träffat.  Jag hävdar att vi måste lyfta blicken och se framåt,  de tär inte bara bebis och småbarnstid. Det är att orka vara tonårsförälder om 15år när han är över 60. Att då dessutom ha en dotter som är 30 och kanske har egna barn?  Samt hela skaran däremellan. 

Han ser det inte som en lika stor grej och är noga med att påpeka att de inte rör sig om en sladdis, eftersom mina barn faktiskt inte är så gamla.  Vi kommer ändå ha en tonåring om 15 år då min yngsta är 19.  

Eftersom ni inte varit sambo och hela tiden varit självständiga människor med egna liv blir omställningen gigantisk. Jag hade tagit det försiktigt och börjat med att flytta till gemensamt boende i Sthlm och att du har ditt jobb och dina barn får rota sig lite lagom. Min äldsta dotter var 4 år när vi lämnade Stockholm och nu tre år senare kan hon förfalla i melankoli över att inte ha kvar den lilla tvårummaren och två kompisar från dagis. Även småbarn påverkas av flyttar. Även inrikes.

Kan tillägga att en av mina bästa vänner bodde i Frankrike i två år pga pappans jobb när hon var 12 och hennes syskon var 14 och 16. Hon beskriver det som bästa tiden i hennes liv, att det var så häftigt och utvecklande som familj! De lärde sig en ny kultur, upplevde massor och de är alla så glada idag att de tog chansen. De bodde som sagt i två år, åkte hem några gånger och fick lite besök då och då. Hon hade vänner sedan innan som hon har kvar än idag och började i skolan som vanligt när hon kom hem igen.

Angående graviditeten är det svårare kan jag tänka mig. Jag skulle faktiskt behållt, men jag är också lite färgad av att jag är gravid just nu, hehe. Tänker att livet inte är perfekt och konstant, och tänk vad häftigt med ett litet barn som binder samman era familjer ännu starkare. Men förstår förstås att du ser det ur två perspektiv. Om du tror att din sambo skulle bli en bra engagerad pappa skulle jag nog satsa. Önskar dig lycka till med ditt beslut!

Hur känner du TS inför att barnen kommer att vara hos sin andra förälder på alla lov? Du kommer inte fira jul med barnen på 4 år. Du missar deras sommarlov också om de är hemma i Sverige då. Svår sits, men det låter som att ni har bra kommunikation med era ex så ni hittar nog en lösning som känns bra för alla.

Jättebra och viktig fråga! Tack.

Har funderat på det här och kommit fram till att det i nuläget känns OK! Jag tänker att traditioner blir vad man gör det till. Som biofamilj, som delad familj, som bonusfamilj. Om vi tar julen tillexempel så har jag aldrig riktigt förstått hur människor orkar flänga omkring och bada helt besatta av att fira jul exakt så som fan själv firade när man var liten. Mina egna föräldrar var hårda med att de inte ville flänga runt på julafton och hoppade av släktfirandet när de fick barn för att fira i lugn och ro med oss och skapa nya traditioner. Alltid med öppen dörr och olika år hade vi olika besökare men aldrig hets eller fläng.

Jag vet att barnen kommer få fantastiska jular med sin pappa, och att det blir deras återkommande tradition varje år. Kanske jag och manen kan skapa en egen tradition hur vi vill fira jul bara vi två? Ska vi ens fira?

Nu i julas var vi i Fjällen med alla 6 barnen. Underbart! Hade kunnat fira jul så bara vi två vetandes att barnen har det fint hos sina föräldrar.

Samma sak med sommarlov, Jag och barnen kan vara hemma i Sverige så länge skolorna har lov. Mannen kommer inte kunna vara borta från jobb så länge:

Tror exempelvis Inte att våra ex är sugna på att ha barnen på heltid 7-8 veckor varje sommar även om det praktiskt skulle vara möjligt. Vi har båda bra kontakt och det är inte så svart eller vitt. Har ofta hänt att jag har vabbat även om det varit pappavecka. Den som har haft lättast att komma loss och åka på träningscup osv med barnen har gjort det.

Jag hör vad du säger, men håller inte riktigt med. Visst, vi har inte varit folkbokförda på samma adress. Men vi är inte självständiga individer med separata liv som ?dejtar? varandra på distans heller. Ingen av oss har i nuläget bostad stor nog för att mer än tillfälligt rymma hela storfamiljen. Men däremot har vi möblerat och fixat båda hemmen så att allt finns. 8 stolar runt borden, 8 fasta sängar och garderober osv.

Vill inte flytta två ggr, och det här med att hitta hus i rätt storlek i Sthlm är inte helt enkelt. Vi har, förutom strl, en del andra krav.

Tänker att valet vi gör nu är all in. Inte ute efter temporärt boende