Anonym (TS) skrev 2020-04-23 16:26:42 följande:
Tack hörni, Larua och Sofia!
Jag behövde verkligen läsa något positivt. Att brottas med de här tankarna är inte helt lätt. Gör vi rätt? Magkänslan säger att det här är en chans och en möjlighet till ett äventyr. Jag kan säkert, om allt flyter på, jobba lite som konsult längre fram. MEN det är inte riktigt samma sak, det här kommer hur man än vänder och vrider på det innebära att jag pausar min karriär.
Klimatet påminner om det vi har här, dock kallare vintrar och varmare somrar. Vår och höst däremellan. En lite mindre stad, men nära till större städer.
Det är en osäker värld vi lever i, det har väl de senaste månadernas händelser visat oss med all tydlighet. Kanske bör vi ta bättre vara på våra chanser? Det är inte direkt kopplat till just specifikt Covid-19 men mannens erbjudande om arbete kommer faktiskt som ett direkt resultat av den här pandemin.
Vi har pratat vänt och blött på det här. Men jag har verkligen njutit av det här lilla pirret i magen man får när man går och smider lite hemliga planer ihop med den man älskar. (Jämförde det ironiskt nog med graviditeten med första barnet). Först var det bara vi som visste, sedan har det utvidgats till våra exmakar. De har sagt sitt är införstådda och ändå landat i att de stöttar idén.
Och så kom den här graviditeten och la en sorts dimma över allt. Vi låg vakna hela natten och pratade om det. Någon beskrev honom som en naiv och orealistisk drömmare. Det ÄR han inte. Han är lugn, sansad, balanserad och står stadigare med fötterna på jorden än någon jag nånsin träffat. Jag hävdar att vi måste lyfta blicken och se framåt, de tär inte bara bebis och småbarnstid. Det är att orka vara tonårsförälder om 15år när han är över 60. Att då dessutom ha en dotter som är 30 och kanske har egna barn? Samt hela skaran däremellan.
Han ser det inte som en lika stor grej och är noga med att påpeka att de inte rör sig om en sladdis, eftersom mina barn faktiskt inte är så gamla. Vi kommer ändå ha en tonåring om 15 år då min yngsta är 19.
Kan tillägga att en av mina bästa vänner bodde i Frankrike i två år pga pappans jobb när hon var 12 och hennes syskon var 14 och 16. Hon beskriver det som bästa tiden i hennes liv, att det var så häftigt och utvecklande som familj! De lärde sig en ny kultur, upplevde massor och de är alla så glada idag att de tog chansen. De bodde som sagt i två år, åkte hem några gånger och fick lite besök då och då. Hon hade vänner sedan innan som hon har kvar än idag och började i skolan som vanligt när hon kom hem igen.
Angående graviditeten är det svårare kan jag tänka mig. Jag skulle faktiskt behållt, men jag är också lite färgad av att jag är gravid just nu, hehe. Tänker att livet inte är perfekt och konstant, och tänk vad häftigt med ett litet barn som binder samman era familjer ännu starkare. Men förstår förstås att du ser det ur två perspektiv. Om du tror att din sambo skulle bli en bra engagerad pappa skulle jag nog satsa. Önskar dig lycka till med ditt beslut!
