Hjälp! Bilda bonusfamilj utomlands? (Långt inlägg)
Som rubriken låter... är vi galna som seriöst överväger att bilda bonusfamilj utomlands?
Om ni orkar läsa ett längre inlägg ska jag försöka börja från början.
Jag är snart 38år, jag har tre barn med min exman som är 9, 7 och 4år. Min kärlek, är 46 är har också tre barn med sin exfru. De barnen är 16, 13, 11.
Vi träffades för drygt två år sedan, Båda var relativt nyskilda, ingen av oss letade efter ny relation men träffades på en jobbkurs han höll i och blixten slog verkligen ner med full kraft.
Han bor i Sthlm, jag i Göteborg.
Första tiden levde vi varannan vecka isär (med våra barn) varannan vecka ihop beroende på vem som hade lättast att jobba på distans den veckan. Underbart och jag hade egentligen kunnat fortsätta så länge men längtan efter en vardag tillsammans och med barnen började gro och blev för stark. Vi skiftade lite så att vi inte hade barnen samma veckor och därmed kunde vara med på varandras bstnveckor. Vi började sedan introducera dem för varandra och det gick långt över förväntan. Barnen började själva längta lite smått efter varandra.
När hans äldsta dotter 16 åringen (på eget bevåg) presenterade mina barn som syskon så hade jag svårt att hålla tårarna borta.
Vi har båda gått i den utvecklingen att vi numer båda har våra barn betydligt mer än vv vilket är underbart men innebär extremt pusslande för att kunna vara med varandra. Vi har pratat med barnen om att bo tillsammans och de har bara uttryckt positiva saker kring det. De stora var lite bekymrade över att behöva dela rum men det har vi lovat att de slipper.
Stora frågan som dök upp var;, vem skulle riva upp sina barn från sin uppväxtmiljö? Jag är jurist och min specialistkompetens är en brist i Sverige (viktigt senare). Jag har med andra ord bara att vinna på att flytta till huvudstaden. Mannen är läkare och leder ett forskningsprojekt knutet till KI. Dvs, rent proffesionellt, svårare för honom att röra på sig.
Vi började under hösten leta hus i Norra Sthlm.
Pga rådande omständigheter med CV-19 har vi valt att isolera oss tillsammans i Sthlm den här perioden.
För 3 veckor sedan öppnade sig en möjlighet för honom i form av ett supererbjudande om en tjänst vid ett Nordamerikansk universitet. Erbjudandet är på 2+2år med möjlighet till förlängning. Den potentiella arbetsgivaren är väldigt mån om att knyta honom till sig och erbjuder boende efter önskemål (Anpassat för 8personer), leasingbilar, sjukvårdsplan, samt att stå för barnens utbildningskostmader under tiden.
Jag, personligen, hade aldrig gått med på att min exman tog barnen och flyttade till en annan världsdel. Därför var min utgångspunkt att det var dödfött redan från början. Men mannen insisterade på att vi skulle föreslå det för våra exmakar. I båda fallen viss förvåning, lite förvirring, men båda har landat i att de tycker det vore spännande för barnen. Dealen är då att de spenderar loven hemma med sina bioföräldrar, samt att våra exmakar kan komma och hälsa på en gång per termin.
Vi har inte pratat med barnen om det här, vi måste bestämma oss först om det är ngt vi har för avsikt att göra eller inte .
Mannen är helt inne på att det är en unik möjlighet att bli en sammansvetsad bonusfamilj, på riktigt. Att vi på gott och ont blir lite utlämnade till varandra. Ny miljö för alla, inte bara för hälften. En unik möjlighet för mannens äldsta dotter som ska börja gymnasiet efter sommaren.
Mina barn är ju lite yngre men nog skulle det vara spännande för dem med.
Vi hade nästan landat i det och tänkt att vi skulle berätta för barnen nu till helgen.
Men igår så upptäckte jag att jag är gravid. Det är en chock. Vi har skyddat oss noga sen start, jag har känt att jag är 100% färdig med barnafödande. Inte ens i den absolut nyförälskelsen slog mig tanken på gemensamma barn. Vi är lyckliga som har tre fantastiska ungar var, tillsammans har vi 3 killar och 3 tjejer mellan 4-16. Vi har inte direkt diskuterat barnfrågor det har liksom varit en ickefråga men jag vet att en av orsakerna till hans skilsmässa var att han gärna ville ha fler men inte exfrun. Han har därför sett det som extra positivt att jag har tre barn som är yngre än hans så att han får känna på småbarnsåldern igen.
Mannen blev dock så lycklig över det här så han började gråta. Det hade jag inte väntat mig. Jag ser bara stora problem.
Jag är kanske lite för gammal (blir 38 i sommar)?, har inte bekräftat graviditetslängden men gissar bg runt årsskiftet. Mannen är som sagt 8år äldre än mig...
Sex barn låter, och ÄR mycket! Jag vill finnas till för de barn vi har till 120% nu när vi ska ge oss in på det här gemensamma äventyret. Särskilt om vi ska göra det utomlands.
Jag har en 4-åring och varje dag gläds jag åt att hon blir äldre och äldre samt mer självständig. Har älskat att tidigt slänga alla småbarnsrutiner med henne och sett varje steg (sova hela natten, sluta sova middag, sluta med napp, blöja och vagn) som stora triumfer och inte alls varit sentimental kring att det varit sista gången. Just pga att jag verkligen känning så färdig. Att dyka rakt ner i det igen är helt främmande för mig. Mannen säger ju såklart att det är mitt beslut rakt igenom, han stöttar mig oavsett. Men är dock lyrisk, nästan lite naivt ser han graviditeten som pusselbiten vi inte visste vi saknat.
Han sa det igår, han sa det idag med att han gärna ställer in och tackar nej till utlandsstjänsten om jag hellre vill satsa på vår familj här hemma.
Känner att jag hamnar i en damned if I do, Damned If I dont...
Snälla, dela med er av tankar klokskap och råd.
Välkomnar även er som vill döma och kalla mig både det ena och andra. Jag är genuint intresserad av vad utomstående tänker och tycker om situationen
Tack ????????
