Styvmamma-upproret

Ja, kommentaren om att ditt barn skulle ha ansvar för att bidra till att minska miljökrisen genom att bara ta emot ärvda grejer var en ironisk vink till V som ansåg att ett sexårigt särkullsbarn skulle ta bussen till hockeyträningen så att hen varken inkräktade på familjelivet hos sin pappa eller deltog till att förvärra klimatet. Om du läste vidare i inlägget du citerade skrev jag att jag tyckte att din man skall dela kostnaderna för nya saker till ert barn och inte bara låta dig betala det. Var det så otydligt, eller passade det bara inte in i din syn på mig?

Tråkigt att du bara har taggarna ute och vänder kappan efter hur det blåser. I ena inlägget kan du säga att mina förslag till lösningar faktiskt skulle kunna vara något att prova och i nästa kastar du skit på mig.

Det verkar som om det är viktigare för dig att hålla dig väl med de som bara klagar. Men det kanske är vägen framåt för att kunna fylla femhundra sidor till.

... Heja, heja!

Jag betalade inte heller för särkullarna, det låg helt på maken. Varför skulle det ligga i mitt intresse att betala för deras rum, eller bjuda dem på något?

Tycker man inte ens om dem så finns det ingen anledning att bjuda dem på nåt.

Samma här. Ångrar hur mycket man ställde upp på. Betalade hälften av alla utgifter trots att han tjänade mer och det var hans barn. Han var väldigt noga med det. Droppen blev när han klagade över att han fick betala hälften för min katt!

Jag tror att många män är bittra efter sin första separation och när de inleder en ny relation så har de med sig det i bagaget, en större vaksamhet inför att blanda ihop sin ekonomi med den nya partnern igen och eventuellt separera igen. 

Jag jobbar också för ekonomisk självständighet. Jag försöker tänka att det är en fördel för mig oavsett hur mitt liv kommer att gestalta sig i framtiden. Jag kommer att behöva lita på att ha en egen karriär och ett eget sparande osv, till skillnad från många kvinnor som bekvämt lutar sig tillbaka i äktenskapet och jobbar deltid i tjugo år utan att ha ett sparkonto. 

Tror du att de glömde? För dom var det ju en sladdis, de hade barnbarn sen tidigare? Dina föräldrar kallade väl inte barnet sladdis?

Det andra kan lära sig är kanske att undvika en partner med barn om man själv inte har några sedan innan.

Man har ju bara ett liv och då är det korkat att sätta sig själv som nummer 3-4 i prioriteringen från början. Man sätter ju sitt barn i en jobbig sits i styvfamiljen och nekar sitt barn chansen att uppleva en välfungerande kärnfamilj.

Jag kan förstå sorgen. När jag var nygift och vi väntade vårt första barn så var allt magiskt. Min make la 110% fokus på mig och vår mage. Han tog till och med ledigt sista månaden för att bara skämma bort mig. Vi var båda lika förväntansfulla. Vi var också lediga samtidigt ett halvår med bebisen och den tiden var vi i en isolerad bubbla. Att få första barnet är en tid som inte kommer tillbaka. Andra barnet är självklar speciellt det också men man kan inte gå in i en bubbla och mkt går på rutin. Om ens partner redan upplevt förstabarnsmagin så står man nog rätt själv och får kanske en sorg och bitterhet. Samtidigt så är det ju omöjligt för partnern att låtsas vara förstagångsförälder. Han har ju redan upplevt det en gång och kan ju inte fejka känslor. I en kärnfamilj som får andra barnet så brukar man turas om att ta bebis eller större barn så ingen blir bortglömd. En ens nya tjej vägrar sköta om en större barn så blir det ju snett. Då blir det ingen tid för pappa och bebisen. Det går helt enkelt inte att låtsas att bebisen är familjen första barn!

Men kommer aldrig bli en kärnfamilj och känslorna blir aldrig samma som i en kärnfamilj. När man skaffar en man med barn så får man nog vara beredd på att ens barn blir barn nummer 2-3? Mannen har gjort detta förut och är redan förälder! Han har redan klappat första magen, varit orolig vid första förlossningen och haft bebisbubblan med sitt ex. En bra pappa sätter alltid alla sina barn före en ny flickvän.

Ja, håller med om att det är ett lustigt resonemang. Som om kärleken i en familj inte räcker till för flera. Som sagt så fungerar ju många bonusfamiljer faktiskt, och då känner sig ju alla älskade och inkluderade och prioriterade, även om det inte fungerar som i en kärnfamilj att alla älskar alla villkorslöst. Jag hade för övrigt också en spänd och förväntansfull släkt på mannens sida för dom trodde inte att dom skulle få några fler barnbarn och var besvikna på det, tills jag blev gravid. Så på det sättet så blev jag och mitt barn mycket välkomnade. Allt är inte svart eller vitt. Något som folk som inte lever i denna konstellation verkar ha svårt att förstå :)

För det första vet du inget om mig, för det andra så underlättar det ju om det du skriver faktiskt överensstämmer med verkligheten. Svårt att ta dig seriöst om du skarvar. Kanske din man är en bra pappa trots allt...

Nej, det verkar ju som att det du skriver här inte stämmer.

Känns ändå märkligt att man fläker ut sin dåliga relation och snackar skit om sin man här på FL, men sedan ändå stannar kvar och försvarar det. Tycker synd om dina barn.

Det är ju ändå bra att en del faktiskt blir upprörda över det de läser. Det är inte precis söta små historier à la teveserien Bonusfamiljen precis. Sima i Bonusfamiljen fick inte förlossningsdepression och Martin ställde sig inte och gapade på Sima för att hon ville ha lite lugn och ro efter förlossningen. Lisa tog ju faktiskt Eddie lite extra när de fick sitt barn.