Maken har stått upp mot exet när hon försökte hacka på mig. Sen säger det sig självt att han inte hellre skulle bråka med mig än exet, vi bodde ihop och jag hade fått varje dag att bli ett helvete om han valt att ta ut ilskan över exets utspel på mig.
Inga kommentarer? Är inte det en underlig sak att skriva direkt efter en kommentar?
Flera styvmammor här i tråden verkar väldigt känsliga, har svårt att tolka saker, ljuger och överdriver och är rätt enspåriga. Det gör att jag får förståelse för att ex-fruarna lägger sig i hur deras barn blir bemötta av er och att era män tar barnens sida och ofta blir irriterade och arga på er.
Finns det inga glada styvmammor? Jag älskar mitt bonusbarn som om hon var mitt eget, fast jag har inga egna och kan ej heller få. Hon är liksom en del av min make, det var en paketdeal.
Jag har alltid velat bli mamma, och när jag inte kunde det så blev jag helt förstörd. Men så kom jag på det här med att det finns ju singelpappor att ragga upp så det blir nog rätt bra ändå.
Hade du tyckt om att ditt ex nya tjej, om du inte känner henne särskilt väl, sa att hon älskar dina barn som om de vore hennes egna? Jag hade inte gillat det, särskilt inte om hon såg mina barn som att de ska ersätta att hon aldrig fick några egna. Det är inte nåt som man automatiskt önskar sig att en annan kvinna ska säga om dina barn. Det låter lite som nåt som ger kalla kårar.
Nej jag driver inte med en stereotyp. Jag är en lycklig styvmamma. Givetvis hade jag velat ha egna barn med, och det svider ibland. Lite växlande beroende på hennes humör tror jag, hon gillar mig för det mesta. Fast hon har fler barn med sin nya man, och bonussyskon där, så min styvdotter bor mest här för att det är "mer chill". (de har delad vårdnad, men hon vandrar lite som hon vill mellan mamma och pappa)
Ja, det låter väl som bra utgångsläge. Hade ni mått bättre om ert ex nya tjej hatade barnet?
Jag tycker det är nära nog optimalt! En man jag älskar och ett bonusbarn jag älskar och kommer bra överens med, vars mor inte är omöjlig att ha att göra med. Det kunde vart värre.
Nej, givetvis inte då hade det nog kunnat bli väldigt jobbigt. Hon har en bra relation med barnets pappa, det är lite....stelt? Stelt mellan dem på något sätt, men de kommer överens. Det tror jag hjälper.
Hon har faktiskt sagt en gång, (fast då tror jag hon hade druckit vin...) att vi passar bra ihop och att hon är lycklig att han träffat mig.
Som alltid när detta diskuteras, här och på andra platser har speciellt kvinnor ingen som helst empati för andra kvinnor med ofrivillig barnlöshet. Nej det är inte egentligen mitt barn, barnet har redan en mamma. Men ända sedan jag själv var ett väldigt litet barn har jag velat bli mamma. Så det här är det närmaste jag kommer, så hon är som mitt barn. Jag är styvmamma. Vet du vilket ord det innehåller? Jo, det innehåller ordet mamma. En mamma har barn, alltså har jag barn. Alltså kan jag relatera till det är att vara mamma.
Jag utplånar inte mig själv alls.
Jag har samma erfarenhet som dig här, före vi fick gemensamma barn så var jag Pappas unga coola flickvän och styvbarnen avgudade mig och jag dom. Jag förstod nog inte hur mycket jag anpassade mig till dom förrän jag blev gravid och mina behov började krocka med deras. Jag tyckte att dom var gulliga och var glad över att mitt barn skulle ha syskon.