Styvmamma-upproret

Väldigt bra skrivet!

Ja, tänk på alla föräldrar som skriver saker i stil med att de ibland skulle vilja sälja sin unge på blocket. De möts aldrig av lika hätska kommentarer som bonusmammor som skriver att de är trötta på sina bonusbarn.

Och det är det som är så jävla tröttsamt med tjafset från flmobben att bonusmorsor aldrig får beklaga sina relationsproblem. Inte ens i ett forum för relationsproblem.. 

Alltid samma trötta råd, att skilja sig. För det går helt enkelt inte att diskutera problemet. Men då tycker jag att du lämnar tråden och slutar att hoppa in i trådar där du ändå inte bidrar med nåt.

Två i övre tonåren, numera vuxna. De kom vh och en natt mitt i veckan.

Tre gemensamma. 

När första kom så var särkullarna hos oss, det var jobbigt med omställningen och att dessutom ha dem här tärde rejält på humöret, jag var irriterad tills de åkte hem igen. Jag kommer inte ihåg hur många dagar de var här, men enligt mig alldeles för många. 

När tvåan kom så var de lyckligtvis inte här. Det funkade så dåligt när de var här att han drog ner umgänget den dagen de var här mitt i veckan. Han hann inte med både småbarnen, jobbet och sen att de stora skulle curlas.

Umgänget upphörde helt mellan tvåan och trean eftersom särkullarna blev myndiga. 

Det tar på krafterna att precis allt skulle dras till sin spets hela tiden. Det var även jobbigt när han började ställa krav på särkullarna att de skulle agera sin ålder, de var så vana vid att inte behöva varken göra något eller ens tänka själva att de liksom bara satt där och gapade fånigt. 

Det var mer än en gång jag fick gå ut och ta en nypa frisk luft för att inte fara i luften. Man gick och samlade på sig en massa irritation, som maken fick för sen. Någon gång i början försökte han dra barnkortet och du tycker inte om dem kortet, det hade han inte mycket för, för jag svarade helt ärligt att nej jag tycker inte om dem, så det slutade han med rätt snabbt igen.

Jag undviker dem helst fortfarande, den ena har dock blivit ok som vuxen. Den andra är fortfarande likadan och är universumsmitt och har en riktig besserwisser sambo, som jag åtminstone inte är ensam om att inte gilla. 

Jag kommer inte hålla kontakten med dem om maken går bort eller vi skiljer oss. 

Två i övre tonåren, numera vuxna. De kom vh och en natt mitt i veckan.

Tre gemensamma. 

När första kom så var särkullarna hos oss, det var jobbigt med omställningen och att dessutom ha dem här tärde rejält på humöret, jag var irriterad tills de åkte hem igen. Jag kommer inte ihåg hur många dagar de var här, men enligt mig alldeles för många. 

När tvåan kom så var de lyckligtvis inte här. Det funkade så dåligt när de var här att han drog ner umgänget den dagen de var här mitt i veckan. Han hann inte med både småbarnen, jobbet och sen att de stora skulle curlas.

Umgänget upphörde helt mellan tvåan och trean eftersom särkullarna blev myndiga. 

Det tar på krafterna att precis allt skulle dras till sin spets hela tiden. Det var även jobbigt när han började ställa krav på särkullarna att de skulle agera sin ålder, de var så vana vid att inte behöva varken göra något eller ens tänka själva att de liksom bara satt där och gapade fånigt. 

Det var mer än en gång jag fick gå ut och ta en nypa frisk luft för att inte fara i luften. Man gick och samlade på sig en massa irritation, som maken fick för sen. Någon gång i början försökte han dra barnkortet och du tycker inte om dem kortet, det hade han inte mycket för, för jag svarade helt ärligt att nej jag tycker inte om dem, så det slutade han med rätt snabbt igen.

Jag undviker dem helst fortfarande, den ena har dock blivit ok som vuxen. Den andra är fortfarande likadan och är universumsmitt och har en riktig besserwisser sambo, som jag åtminstone inte är ensam om att inte gilla. 

Jag kommer inte hålla kontakten med dem om maken går bort eller vi skiljer oss. 

Eller styvpappa-upprop ...

Ha just så m mitt x. Hon mjäkade och curlade som fan

med sina barn.

Min dotter såg ju skillnaden och ville då bo heltid hos mamma

Efter ett tag pallade jag inte längre - kärringen åkte ut

och min dotter och jag har nu bra kontakt.

Ångrar inte en sekund mitt beslut.

Vet inte vad du snackar om. Bonuspapporna jag känner gör ALLT för barnen. Leker med dom varje dag, läser godnattsagor, vabbar, har egentid med barnen och hittar på saker, tar ansvar hemma. Framförallt så älskar dom barnen och har en jättefin relation med dom. Trots att i minst ett fall så är ?biopappan? helt sjuk i huvet och har hotat mamman till livet samt trakasserat dom och skickat hat-sms till ?bonuspappan?.

Ta av dig din jävla martyrtröja, den är bara narcissistisk.

Jag är också kvinna. Jag har valt min partner för att han är fantastisk. Jag har valt bort en massa män som jag har varit attraherad av och förälskad i för att dom inte varit tillräckligt pålitliga.

Dom enda som är offer i er situation är barnen och du sabbar deras liv genom att igla dig fast i deras hem och förpesta tillvaron i deras egen familj.

Det är DU som är vuxen och har ett ansvar att göra slut och flytta!

Jag förstår fortfarande inte varför det skulle vara positivt för bonusbarnen att få en slappare uppfostran bara för att deras föräldrar inte bor ihop. Tvärtom gör man dem en björntjänst om man ständigt ursäktar deras beteende och har alltför låga förväntningar på dem. Det drabbar också andra som t.ex. bonusföräldern som förväntas ta en massa skit från bonusbarnen utan att få säga ifrån.