Typisk skilsmässoekonomi - vi träffades unga för flera decennier sedan. Vi fick bra akademikerjobb. Jag hade en bra slant som mormor & morfar och farmor sparat ihop. För den köpte jag en lägenhet i stan och vi flyttade ihop. Vi fick barn, sålde lägenhet och köpte hus. Tog lån. Renoverade. Jag fick 2-3 arv från äldre släkt. Vi var barnlediga i olika omgångar. Pengar var lagom, vi kunde göra vad vi ville ungefär. Barnen växte, inkomsterna med. Plötsligt hörde vi till de medelålders paren med god ekonomi. Hustrun jobbade över för mycket, mobilsurfade för mycket, blev sluten och rätt sur. Äldsta barnet fick tonårsproblem. Hustrun ville skiljas. Vi delade på allt och skaffade två olika boenden. Vanlig skilsmässoekonomi med bodelning 50/50 och två nya boenden - sämre standard förstås efter skilsmässan.
Mitt jättestora jättestora misstag som ung man var att jag helt naivt trodde på livslång kärlek. Det är inte så vanligt att relationer håller livslångt. Det var superkorkat av mig att inte skydda mina pengar i äktenskapet genom äktenskapsförord vid varje arv. Äktenskapsförordet ska dessutom registreras hos tingsrätten.
Hade jag gjort det hade jag suttit gott ekonomiskt nu istället för att fått ha delat med mig med hälften av min släkts pengar till min expartner. Hade hon varit en bra snäll skild förälder som kunde samverka och stötta barnen då hade det väl gått att uthärda. Nu är hon så sur och onödigt hämndlysten ännu efter många år, trots pengarna.
Man kan säga att vi lever som en kärnfamilj sen de slutade komma. Men egentligen började det redan efter andra barnet, för då gick det inte att lägga upp allt efter deras umgänge längre utan de fick liksom rätta sig efter oss.
Det var rätt skönt när man kunde bjuda hem dem på middag och sen åkte de hem efteråt, man slapp den känslan av gäster som stannar för länge.
En sak som blev mycket bättre efter andra barnet var hur jag upplevde andras bemötande, att när vi bara hade ett så kallades det för sladdis, rätt irriterande eftersom det var mitt första och ingen sladdis alls. Likadant hette det att det var snällt av maken att skaffa ett barn till....
Efter andra barnet så blev vi sedda som en familj, och slapp de i mitt tycke urbota korkade kommentarerna.
Tror du att de glömde? För dom var det ju en sladdis, de hade barnbarn sen tidigare? Dina föräldrar kallade väl inte barnet sladdis?
Ja, det är klart du ska umgås med dom du mår bra av, eller hur?
Och självklart är du förstagångsmamma och dina föräldrar möjligen förstagångsmorföräldrar. Men din man är flerbarnsfar, han har genomgått samma sak som du fast med ett barn sen tidigare.
Glädjen för alla inblandade är lika stor men känslan är förmodligen inte lika stark för hans släkt.
Man kan tycka att det är orättvist, såklart men vad ska man göra?
Det andra kan lära sig är kanske att undvika en partner med barn om man själv inte har några sedan innan.
Man har ju bara ett liv och då är det korkat att sätta sig själv som nummer 3-4 i prioriteringen från början. Man sätter ju sitt barn i en jobbig sits i styvfamiljen och nekar sitt barn chansen att uppleva en välfungerande kärnfamilj.
Jag kan förstå sorgen. När jag var nygift och vi väntade vårt första barn så var allt magiskt. Min make la 110% fokus på mig och vår mage. Han tog till och med ledigt sista månaden för att bara skämma bort mig. Vi var båda lika förväntansfulla. Vi var också lediga samtidigt ett halvår med bebisen och den tiden var vi i en isolerad bubbla. Att få första barnet är en tid som inte kommer tillbaka. Andra barnet är självklar speciellt det också men man kan inte gå in i en bubbla och mkt går på rutin. Om ens partner redan upplevt förstabarnsmagin så står man nog rätt själv och får kanske en sorg och bitterhet. Samtidigt så är det ju omöjligt för partnern att låtsas vara förstagångsförälder. Han har ju redan upplevt det en gång och kan ju inte fejka känslor. I en kärnfamilj som får andra barnet så brukar man turas om att ta bebis eller större barn så ingen blir bortglömd. En ens nya tjej vägrar sköta om en större barn så blir det ju snett. Då blir det ingen tid för pappa och bebisen. Det går helt enkelt inte att låtsas att bebisen är familjen första barn!
Men kommer aldrig bli en kärnfamilj och känslorna blir aldrig samma som i en kärnfamilj. När man skaffar en man med barn så får man nog vara beredd på att ens barn blir barn nummer 2-3? Mannen har gjort detta förut och är redan förälder! Han har redan klappat första magen, varit orolig vid första förlossningen och haft bebisbubblan med sitt ex. En bra pappa sätter alltid alla sina barn före en ny flickvän.
Varför ska man räkna med att ens blir nummer 2-3? Väldigt lustigt resonemang.
Sen kan jag erkänna att i mitt fall så var det långtifrån som så att han o hans familj gick runt o ignorerade min graviditet. Jag väntade det kön på bebisen som inte hade fötts in i hans familj under årtionden så där var det lite fånigt åt andra hållet, jag hade blivit lika glad oavsett vad det än hade blivit men i hans familj och hos honom var det jättestort.
Det här tror jag skapade svartsjuka hos hans barn som började spåra ut o gjorde en hel konstiga dramautspel när födseln närmade sig o ex började hacka på min man. De sög väl lite glädjen ur honom o hans lycka och där lyckades dem. Han blev personlighetsförändrad och när bebisen väl kom så vågade han inte visa lycka över det, för när han glimrade till så var hans barn framme som hökar.
Sen så kan folk tro att jag är ute o cyklar men han har t o m erkänt lite smått att det var lite så det gick till.
Det här är min uppfattning också. Jag är pappa till två barn och är klar. Träffade en yngre kvinna som jag blev förälskad i. Hon ville inte ha egna barn utan var nöjd med mina och vi levde som särbo även om vi planerade att flytta ihop. Sen utvecklade hon moderskänslor på ett sådant sätt att hon ville ha egna. Jag förstod och funderade länge på detta. Hon var helt införstådd med att det inte skulle bli någon förstagångskänsla för min del men värderade mitt lugn som flerbarnsförälder och ville satsa.
Dock insåg jag att vi aldrig skulle bli lyckliga, nån av oss.
Hon skulle inte få uppleva det fantastiska med mig där båda upptäcker livet som förstagångsföräldrar. Och även om jag inte VET så hade jag en känsla av att hon inte skulle uppskatta mina befintliga barn på samma sätt längre fram.
Vi avvecklade det hela. Det var en sjukt jobbig period med många funderingar på om man gjort rätt eller inte.
Idag har hon träffat en ny man utan barn och förlovat sig. Hon är lycklig och jag känner i hjärtat att det var rätt för oss båda.