För mitt barn har jag blivit det, jag agerar som en stark mamma iallafall. Men jag ska bli bättre på att bitcha ännu mer mot de allihop för det här är människor som slukar hela armen ifall du ger lillfingret.
Ha ha, nu retar man väl upp flera här.
Definitivt! Män som sätter gränser får ta jobbiga konflikter i stundens hetta men sen lägger det sig o alla finner sig till slut o kan få till en viss sorts harmoni. Det här är A och O!
Min man gjorde inte det så därför har han fått ett liv av ständig huvudvärk istället. Jag har inget tålamod med tramset överhuvudtaget längre o det har inte gynnat hans relation till sina stora barn om jag säger så.
Haha, fy fan va lågt. Bara för att hon inte har egna barn kan hon inte älska ett annat barn som sitt eget.
Trådens lågvattenmärke.
Snacka om att inte kunna unna en annan barnlös kvinna att ha en bra relation med sin bonusdotter.
Nej hörrni, tillbaks till samtalsterapeuten. Ni har lite kvar att jobba med.
Klart det är! Tyvärr har jag det lite dubbelt upp för jag tror att mamman är lika flat hon.
Hans ex är värre än honom o då är det illa kan jag säga, jag hör hur trött han blir ibland när han har talat med henne o säger åt henne att de är inga bebisar utan unga vuxna. I det här fallet tror jag att hon har en egen kris o vill inte fatta att deras barn kan ta körkort o gifta sig utan hon vill prata med honom om att han ska packa gympapåsen fortfarande. Hade det inte varit för att jag är så trött på allt det här så hade jag faktiskt satt mig ner o pratat med henne. Jag gjorde det förr o det hjälpte lite men jag orkar inte längre.
Om jag ska ta mig utanför min egen roll i det här o se det från omgivningens synvinkel. Jag är bekymrad över att det här är framtidens vuxna, de vill vara stora bebisar o saknar helt ambition. För det första så kan vi ta det här med hur samhället ser ut idag under dessa coronatider, märker att de är så curlade att empatin sviktar. Mycket kommentarer om att de är upprörda över att de inte kan göra roliga saker hela tiden för spela roll när inte unga är riskgruppen osv. Det här var ett exempel faktiskt o jag skulle kunna skriva en bok om allt. Nu gör jag inte det men jag väntar gärna in alla som kommer gå in i den här tråden o säga hur elak jag är.
Det där ställer ju verkligen till det, att man går omkring och är rädd att ifall man säger ifrån så kommer man att ses som den elaka styvmodern. Jag har hållit inne bra mycket mer än vad som är nyttigt för en enda människa bara för att jag har varit rädd för det. Samtidigt som det var tydligt att pappan aldrig sa ifrån till sitt tidigare barn och det gör det än svårare då, då hamnar man i gnällfacket, den som gnäller medan pappa är roliga pappan. Jag har pratat med min man om varför han gjorde så, ibland var det för att barnet snart skulle till sin mamma och då var det lättare att bara sopa det under mattan.
Med våra gemensamma barn förmanar han och tjatar han, det är en mycket rakare kommunikation med dom. Med hans tidigare barn kändes det som att man gick på äggskal.
Hans ex är värre än honom o då är det illa kan jag säga, jag hör hur trött han blir ibland när han har talat med henne o säger åt henne att de är inga bebisar utan unga vuxna. I det här fallet tror jag att hon har en egen kris o vill inte fatta att deras barn kan ta körkort o gifta sig utan hon vill prata med honom om att han ska packa gympapåsen fortfarande. Hade det inte varit för att jag är så trött på allt det här så hade jag faktiskt satt mig ner o pratat med henne. Jag gjorde det förr o det hjälpte lite men jag orkar inte längre.
Om jag ska ta mig utanför min egen roll i det här o se det från omgivningens synvinkel. Jag är bekymrad över att det här är framtidens vuxna, de vill vara stora bebisar o saknar helt ambition. För det första så kan vi ta det här med hur samhället ser ut idag under dessa coronatider, märker att de är så curlade att empatin sviktar. Mycket kommentarer om att de är upprörda över att de inte kan göra roliga saker hela tiden för spela roll när inte unga är riskgruppen osv. Det här var ett exempel faktiskt o jag skulle kunna skriva en bok om allt. Nu gör jag inte det men jag väntar gärna in alla som kommer gå in i den här tråden o säga hur elak jag är.
Låt oss diskutera vad curlande ger för konsekvenser: Personligen så tror jag att det ger barnet en falsk självbild av att vara självtillräcklig och lite bättre än alla andra. Att barnet kommer undan med sånt som andra barn och vuxna inte kommer undan med. Och barnet tror att det inte får konsekvenser. Detta tar barnet med sig in i vuxen ålder, vilket kan leda till både farliga situationer och kvaddade relationer. Min upplevelse är också att dessa barn själva kan dra till sig eller söka drama, eftersom de lever så friktionsfritt på hemmaplan. Dvs att de kan bete sig ganska naivt och dra till sig konflikt på andra ställen än hemma, som i skolan eller i arbetslivet. Det ger dom helt enkelt inga fördelar långsiktigt, även om det ger dom fördelar kortsiktigt.
Jag tror att man ska prata om det. Nu är mitt barn såpass litet o jag kommer ställas inför egna utmaningar o det är inte det att jag är nån gestapo som är sträng. Tvärtom. Men jag kan säga vart jag tycker att min man har gjort så in i bomben fel. Han lever efter mantrat att huvudsaken att de har roligt o skit i allt annat! Jag har varit mer på sambon att han ska hålla reda på sina barn om de vart ute o dragit på stan under nätterna. Nåt kan hända? Här har han släppt för huvudsaken att hans barn har kul o gör det dem vill. Däremot så kan de skrika att de inte orkar ta bussen hem från skolan mitt på ljusa dagen, då åker han från jobbet o kör hem dem.
Samma med dagliga rutiner. Han kan be de tömma diskmaskinen o då har de 9 av 10 gånger skrikit nej o då släpper han det. I nästa mening så frågar de honom om han kan swisha pengar o skjutsa de till affären. Ja absolut säger han då. Det här har varit mantrat, allt handlar om att ge utan att begära nån form av motprestation.
Sen är de otroligt ouppfostrade och tror att de är hela världens barn så att det är pinsamt. Vi var o skulle äta middag hemma hos några vänner till min man. Då är hans stora barn så upprörd o snäser åt vännerna att denne svälter ihjäl o blir middagen aldrig klar snart? Hur löser min man det här? Säger han åt sitt barn på skarpen att vi är gäster o så säger man inte? Nej utan han börjar hetsa på värdparet o hjälper till med bestyren i köket för att skynda på så att maten kommer på bordet fortare än kvickt så att hans stora fågelunge blir nöjd.
Det är katastrofalt uselt och det han inte fattar är att tack vare hans extrema curling så har han nu fört fram några världsmedborgare som kommer att fortsätta göra bort sig ute i stora vida världen.
Känner igen det här så väl. Jag har knipit igen mycket mer än vad som är hälsosamt. Sen har jag faktiskt blivit bättre på att säga ifrån när det handlar om helt naturliga saker att säga till om. Jag är faktiskt mamma! Nej ni sliter inte upp mitt barn som ska sova nu efter godnattsagan bara för att ni vill visa upp den lille för kompisarna ute bland vännerna. Här har min man försökt gaslighta mig o skällt ut mig när jag bara agerar fullt normalt, hade jag varit morsa till hans äldre barn så hade han backat mig men så blir det sällan i dessa familjer.
Här har jag blivit bättre o det är inget att be om ursäkt över. Jag har gått på äggskal tidigare men det får man sluta med. Vill de måla upp mig som styvhäxa så spelar det ingen roll längre. Det blir man oavsett vad ändå.