Styvmamma-upproret

Fast du har ju inte levt i styvfamilj, eller hur var det med det? Det blir så löjligt när du tycker att du ska ge råd för att du är lycklig i ditt familjeliv. Jag tar hellre råd ifrån någon som vet vad jag pratar om, någon som varit där själv. Att du slår dig själv för bröstet och tycker att du själv har lyckats ger i alla fall inte mig någonting. 

Det är ju inte heller ett direkt ovanligt fenomen att de som har varit med om samma vill hjälpa varandra. Det är ju bara att se på att barn som varit utsatta för övergrepp under sin barndom känner stort stöd av att prata med andra som varit utsatta för samma. Tänker du att du skulle vilja stötta någon som varit med om övergrepp som barn eftersom du själv hade en lycklig barndom? Du hör själv hur dumt det låter, eller hur? 

Det värmde! Medicinska under kan inte utföras av vem som helst :)

Jag är inte konflikträdd och jag backar inte för att ställa honom i mitten om det skulle behövas. Det är ju mycket värre för honom att ha en konflikt med den han bor med, än en han bara kan klippa av och inte behöver prata med alls om det skulle va så.

Jag har bitit till exet också en gång när hon stod och var dum.

Bra skrivet, och det är en generell iakttagelse inte bara här på FL.

När problem drabbar oss i livet finns det förvånansvärt många i omgivningen som lyssnar mer eller mindre förfärat och kanske t o m belåtet yttrar sig:

- det hade minsann aldrig kunnat hända mig/oss för vi är sådana bra personer

- det måste ha hänt dig för du har gjort något hemskt och därför blir det så

- hade du bara agerat så och så i förväg och vetat framtiden som jag hade gjort så hade det hemska aldrig hänt.

- berätta mer, låt mig gotta mig i detaljer som om det var en deckare på TV...

Min sambo blev änka olyckligt som ung mamma och kan berätta ruskiga historier om folks okänslighet och självtillräcklighet...

Jag fick familjeproblem (tonåring och kriminalitet) och skilsmässa med ett ex som hatade mig hett och vägrade samverka vuxet under många år. Barnen for så illa. Vissa i omgivningen vände barnen och mig ryggen, vi var nån sorts sämre människor som tydligtn förtjänade all olycka. Särskilt gladde de sig åt vår ekonomiska klassresa neråt. Nu fjäskar de som bara den när barnen och jag jobbat oss tillbaka till nån sorts bräcklig harmoni igen...

Haha, fy fan va lågt. Bara för att hon inte har egna barn kan hon inte älska ett annat barn som sitt eget. 

Trådens lågvattenmärke. 

Snacka om att inte kunna unna en annan barnlös kvinna att ha en bra relation med sin bonusdotter. 

Nej hörrni, tillbaks till samtalsterapeuten. Ni har lite kvar att jobba med. 

Med all respekt, eftersom du inte har barn kan du inte veta att du älskar din styvdotter som din egen. Du vet inte hur det är att ha egna barn. I bonusfamiljer dras allt till sin spets när ett gemensamt barn blir inblandat. En del kvinnor är till en början helt okej med att utplåna sig själva för att få förhållandet att funka. Men får de egna barn med mannen så är kvinnorna inte beredda att låta sina barn bli förfördelade och orättvist behandlade. Då kräver de rättvis fördelning av allt. De tolererar helt enkelt inte att se sitt barn bli behandlat som skit och leva i skuggan av mannens äldre barn. Detta vet mannen när han väljer att skaffa barn med kvinnan. Men dessa pappor slipper undan all kritik för deras skamliga beteende mot deras yngre barn. För att kvinnor är fullt upptagna med att kritisera kvinnorna som valde att skaffa barn med män som redan har barn.

Det är med andra ord inte så konstigt att du lever lyckligt i din styvfamilj. Du har inget barn som du är ansvarigt för och som du inte vill ska ta skada av orättvisor. Du har bara dig själv att utplåna. Klart du är lycklig. Du har fogat dig, du har anpassat sig till dem och du kan aldrig bli ett hot mot mannens och exets dotter. Och eftersom du inte står upp för någon kan du aldrig göra något fel som får exet och bonusdottern och andra kvinnor att kritisera dig.

Så snälla du, innan du kritiserar andra styvmammor och insinuerar att de är sura och inte gillar sina styvbarn ska du väga in det faktum att du inte har ett barn att stå upp för. Det saknas förutsättningar för dig att relatera.

Som alltid när detta diskuteras, här och på andra platser har speciellt kvinnor ingen som helst empati för andra kvinnor med ofrivillig barnlöshet. Nej det är inte egentligen mitt barn, barnet har redan en mamma. Men ända sedan jag själv var ett väldigt litet barn har jag velat bli mamma. Så det här är det närmaste jag kommer, så hon är som mitt barn. Jag är styvmamma. Vet du vilket ord det innehåller? Jo, det innehåller ordet mamma. En mamma har barn, alltså har jag barn. Alltså kan jag relatera till det är att vara mamma.

Jag utplånar inte mig själv alls.

Jag tror mer att dynamiken ändras om man skaffar eller får gemensamma barn. Här var alla innan barn så mycket mer tillmötesgående o jag hade en relation till dem. Barnen tyckte det var mysigt att pappa hade en tjej som de tyckte om samtidigt som hans ex var väldigt tillmötesgående för hon kände sig som den heliga kon eftersom hon var enda mamma till hans barn. Jag konkurrerade liksom inte om nån förstaplats på nåt sätt då o det är väl det som förändras om nya kvinnan blir gravid. Barnen får en ny konkurrent i bebisen o exets roll som ensamt drottningbi förändras helt.

Sen tycker jag att det är fint att ni har den relation ni har du o dottern. Hade vi inte fått några så kan inte jag relatera till det där för den relationen som nån sorts mamma har jag aldrig haft till hans barn ändå.

Tycker du kan tänka lite samma där, även fast du inte kan relatera till våra familjeförhållanden så kan du väl ändå förstå att alla styvfamiljer ser olika ut?

Lite så var det.

Nu var hans barn så stora så jag blev lite väl duktig på att foga o anpassa mig. Har inte direkt varit den konflikträdda typen tidigare men i det här kan jag se att jag har varit för mesig. Hade jag visat lite mer framfötter o inte varit så himla rädd för att ses som en styvhäxa så hade jag inte blivit så överkörd som jag blev.

Än idag får jag kämpa med att ta för mig men utan att gå in på detaljer om min man o hans barn så skulle det allra bästa ha varit att ha bemött dem mycket tuffare från början. Nu idag är jag rakare, tydligare o jag är mycket mer lejoninna. Förr skulle de bråka o skälla ut mig för att jag agerade som en normal mamma o det köper jag inte längre. Har stått ut med för mycket skit!

Kan relatera till allt men jag kan säga att det är om pappan är konflikträdd och inte steppar upp när nya bebisen kommer som hela korthuset havererar. När han inte kan agera som spindeln i nätet så är det då kriget startar.

Jag kan gå till mitt barns pappa. Hade han kunnat hantera sitt pinsamma ex som inte är klok i huvudet o stora barn som gör en Benjamin Buttons underbara liv dvs går från äldre tonåringar till en tvååring utvecklingsmässigt så hade dessa inte fått nån respons o näring över sina konstiga beteenden. Det är när farsan blir handlingsförlamad o inte vågar gränsa dessa som det går helt åt skogen.