Anonym (Inga) Trådstartaren

Wed 18 Mar 2020 17:40

1048 svar

Styvmamma-upproret

Anonym (Karin) skrev 2020-03-18 16:37:50 följande:

Det är ju ändå bra att en del faktiskt blir upprörda över det de läser. Det är inte precis söta små historier à la teveserien Bonusfamiljen precis. Sima i Bonusfamiljen fick inte förlossningsdepression och Martin ställde sig inte och gapade på Sima för att hon ville ha lite lugn och ro efter förlossningen. Lisa tog ju faktiskt Eddie lite extra när de fick sitt barn.

Ja jag håller med. Jag hoppas att de vågar vara ännu svartare i nya säsongen.

Anonym (Inga) Trådstartaren

Wed 18 Mar 2020 17:40

#832

Anonym (Karin) skrev 2020-03-18 16:37:50 följande:

Det är ju ändå bra att en del faktiskt blir upprörda över det de läser. Det är inte precis söta små historier à la teveserien Bonusfamiljen precis. Sima i Bonusfamiljen fick inte förlossningsdepression och Martin ställde sig inte och gapade på Sima för att hon ville ha lite lugn och ro efter förlossningen. Lisa tog ju faktiskt Eddie lite extra när de fick sitt barn.

Ja jag håller med. Jag hoppas att de vågar vara ännu svartare i nya säsongen.

Anonym (Inga) Trådstartaren

Thu 19 Mar 2020 08:10

#846

Anonym (V) skrev 2020-03-18 17:54:49 följande:

Personligen tyckte jag att Sima, Martin o Lisa i just den där delen där Sima fick barn var min bonusfamiljs raka motsats. Men det är väl så, att verkligheten är betydligt mycket mörkare?! Men serien har sin charm måste jag säga på sitt egna lilla vis, gillar Katja även fast hon själv knappast spelar den roll som jag själv levt i.

Jag kan känna igen mig en hel del i rollkaraktärerna, ännen och i kvinnorna. Men inte i Sima. Dom har porträtterat henne på ett så mesigt sätt, som om hon inte har en egen vilja eller personlighet. Som en ung tjej som nöjer sig med lite typ, och anpassar sig till en stor brokig bonusfamilj direkt. Inte så likt verkligheten. Jag gissar att det är för provocerande att porträttera Sima som en kvinna med en egen vilja eftersom hon är styvmamma. Det lyser av frånvaro av styvmammors erfarenheter i serien, även om de två styvpapporna tillåts ta plats och irritera sig på sina styvbarn och bli ignorerade av sina styvbarn.

Anonym (Inga) Trådstartaren

Thu 19 Mar 2020 08:14

#847

Anonym (Karin) skrev 2020-03-18 18:12:59 följande:

Jag gillar också serien. Det är bra att den finns men man får ta den för vad den är, en idyllisk saga. Även den nya serien Dejta tar upp ombildade familjer. I det senaste avsnittet får huvudpersonen veta att hennes ex väntar barn och hennes reaktion är inte liten. Vi får inte höra henne själv säga varför hon reagerar så starkt men jag tror jag förstår varför.

Jag tycker inte att serien Bonusfamiljen är så idyllisk över lag, men i vissa avseenden som i hur de skildrar den barnlösa styvmamman t.ex. Jag har också sett Dejta och reagerade starkt på när exet fick veta att den nya skulle få gemensamt barn. Jag fick ont i magen när jag såg det. Var det SÅ min sambos ex reagerade när jag gick och bar på mitt kärleksbarn? Kände hon som en sorg över det, blev hon helt knäckt? Jag vet inte. Jag vet bara att hon har varit askylig mot mig och min familj sedan jag blev gravid. Och bitter, lite som bio-mammorna som skriver i den här tråden. Jag förstår hennes perspektiv mer när jag ser serier som Dejta.

Anonym (Inga) Trådstartaren

Thu 19 Mar 2020 08:15

#848

Miss Skywalker skrev 2020-03-18 20:29:38 följande:

Rätt tydligt att de som spyr galla härinne är bittra biomammor som är svartsjuka på exets nya. Varför annars så mycket hat?

Ja, jag håller med. Sen finns det dom som är mer nyanserade också, det märks i hur de formulerar sig om de sitter på personligt agg eller inte.

Anonym (Inga) Trådstartaren

Thu 19 Mar 2020 08:20

#850

Tappadstekspade skrev 2020-03-18 23:19:14 följande:

Jag levde länge i tron att min man skulle se på födelsen av vårat gemensamma barn som lika speciellt som hans första barn. Jag tänkte att det vore normalt. Att det är så det är. Men jag blev så förvånad när han en dag var lite deppig, jag frågade varför och han svarade att han har dåligt samvete för att han inte har ika starka känslor för sitt första barn som för vårat gemensamma när det första var i samma ålder som vårt gemensamma är i nu. Han kände som så att eftersom han älskade mig och vårat barn var ett kärleksbarn så kände han starkare för det. Hans första barn fick han bara för att det var något som skulle göras. Han älskar givetvis båda sina barn, men andra gången kände han ett större engagemang. Han läste på och bondade med bäbisen redan när den var i magen, något han aldrig gjorde med sitt första barn.

Det är ett oerhört laddat ämne, han skämdes när han berättade detta. Och det bär mig emot att ens skriva detta. Men eftersom andra inte drar sig ett ögonblick för att inbilla styvmammor att deras barn inte är älskade för att dessa inte kommit först så måste jag ge lite perspektiv. För det är varken sant eller okej att inbilla styvmammor att deras gemensamma barn är värdelösa i jämförelse med det första barnet.

Jag tror att många föräldrar som får en andra chans att skaffa barn, men pga kärlek och vilja (inte bara något som ska göras) känner att det är lite mer speciellt. De fattar liksom poängen med att få barn. Men jag är säker på att kärleken till slut jämnar ut sig. Men för min man var det mer maxat (som han kallar det) när vår flicka kom än då hans första flicka kom.

Så trött på svartsjuka satkärringar som gör allt för att få styvmammor att må dåligt. De ägnar inte en tanke åt styvmammans barn, fast de gömmer sig bakom "barnets bästa"-mantrat. För inte fan har dessa satkärringar någonsin brytt sig om ALLA barn oavsett, utan endast skilsmässobarnen, dvs deras egna barn. Mig lurar ni inte era manipulativa, svartsjuka, lögnaktiga, onda och galna kärringar. =)

Tack för att du är med och bidrar med ett annat perspektiv, precis så som sextiotalist och Brumma m.fl. Det finns lika många historier som det finns styvmammor! Det är viktigt att komma ihåg. Bara för att jag har upplevt problem och startat tråden pga det så betyder det inte att alla styvmammor upplever dessa problem.

Anonym (Inga) Trådstartaren

Thu 19 Mar 2020 08:27

#851

Tappadstekspade skrev 2020-03-19 01:16:11 följande:

Suck. Du har inte läst tråden. Förstår förövrigt inte hur förstagångskänslan ens är relevant för något som diskuteras. Det var ett bittert ex som tog upp det från början.

Hursomhelst tycker jag synd om min styvunge. Hon blev till för att hennes morsa tjatade. Och se hur det gick, deras förhållande sprack.

Jag förstår inte heller varför dessa ex sitter och inbillar sig att vi ska tro att våra gemensamma barn är mindre välkomna eller mindre älskade, mindre speciella? Det är en tanke som aldrig någonsin slagit mig faktiskt. Jag ler lite åt det. Både jag och min sambo har varit galet kära och vårt kärleksbarn har varit otroligt efterlängtat. Däremot har vi i min familj haft problem med att exet har motsatt sig vår nya familj, att styvbarnen varit avvisande och att min sambo har haft sjukt dåligt samvete över separationen och försökt överkompensera sina äldsta barn. DET har ställt till det för oss varannan vecka. DET har gjort situationen både orättvis och frustrerande. Men grundkärleken mellan mig och min sambo är väldigt stark och det är därför som jag väljer att gå i parterapi med honom och försöka förlåta honom.

Anonym (Inga) Trådstartaren

Thu 19 Mar 2020 08:47

#853

LukeStairwalker skrev 2020-03-19 01:05:20 följande:

Däremot har man diskuterat varför mannens släkt behandlar nya barnet som ett i mängden och kallar det sladdis när det är första barnet för styvmamman.

Vilket då är naturligt för mannen har ju barn sen tidigare och svärföräldrarna har alltså barnbarn sen tidigare.

Även att känslan av att få sin tredje eller fjärde kotte gör pappan förmodligen lika glad som över de andra barnen men att förstagångskänslan uteblir för honom.

Förstagångskänslan som ändå är lite speciell infinner sig naturligtvis vid första barnet. Om nu inte pappan skaffat sitt första barn av andra skäl än kärlek och barnaönskan.

Diskussionen har rört allt från att vi styvföräldrar ska hålla tyst, att våra problem är självförvållade och det är bara att skilja sig eller skärpa till sig, till att bonusbarnen far illa, att vi är styvhäxor och att vi borde lämna våra män för alla inblandades skull. Däremellan har orättvisa mellan halvsyskonen diskuterats, män som har dåligt samvete för sin första kull med barn och drivs av det, styvmammor som drabbas av förlossningsdepression och styvmammor som mår dåligt varannan vecka. Olika styvmammor har diskuterat hur man kan lösa detta och få det bättre. Vidare så har ekonomin i bonusfamiljer diskuterats, exen har diskuterats litegrann och mannens släkt d.v.s. svärföräldrar har nämnts helt kort. Ett tag handlade diskussionen om att min sambo psykiskt misshandlar mig och om att jag ger mitt barn en nattsvart barndom genom att stanna kvar i bonusfamiljen och att jag måste lämna för alla inblandades skull. Sedan har tråden handlat lite om att det är vi styvföräldrar som tråden är till för och att om andra vill komma in och skriva så får de respektera de förhållningsregler som står i Ts. Just nu diskuteras serien Bonusfamiljen.

Anonym (Inga) Trådstartaren

Thu 19 Mar 2020 09:08

#854

Rudbeckius skrev 2020-03-19 08:28:25 följande:

Jag och sambon reagerade med. Sambon menade att jag skulle reagerat likadant om mitt ex blev med barn och jag funderade noga.

Det skulle jag inte, jag skulle bli glad för exets skull och hoppas att det gjorde att hon kom över all konstig långsint onödig bitterhet och kunde bete sig mer vuxet mot våra barn och mig. Den här känslomässiga gränslösheten och bristen på förståelse är en sorts pandemi det också-

Har man sådan bitterhet och sorg som den virriga och härliga singelmamman i Dejta, jag då har man inte alla kommit över sitt ex. Det är ett känsomässigt eget job at tgöra - att släppa relationen, komma ihåg det som var fint, att kunna samverka i nutid respektfylld och kunna ha överseende med den jobbiga skilsmässan i det förflutna. För allas skull. Det man måste leva med är ju nån sorts sorg över att man gemensamt misslyckades så illa att rasera en trygg familj.

Vad fint du beskriver det. Och du verkar ha bearbetat din förra relation på ett djupgående sätt. Jag är inte säker på att jag skulle kunna vara en så pass storsint person som dig om jag separerade och min man valde en ny kvinna och skaffade ett nytt kärleksbarn. Men detta är något jag har insett först sedan jag själv blev mamma. Jag har också blivit chockad av insikten att min sambos ex inte vill mig väl och inte unnar oss vår lycka och vårt gemensamma barn. Det är en insikt som har slagit mig hårt och över tid. Jag var så naiv i början när jag var nykär i min man och träffade exet, hon var både artig och trevlig mot mig. Jag trodde på riktigt att hon var välvilligt inställd, och sedan har åren gått och jag har pusslat ihop olika saker som har hänt och fått veta att hon har stått bakom en del saker som skett i vår familj. Hon ändrade långsamt attityd när hon fick veta att jag var gravid.

Anonym (Inga) Trådstartaren

Thu 19 Mar 2020 10:12

#862

Ess skrev 2020-03-19 10:04:13 följande:

Jag tror inte det är helt ovanligt att få en närmre relation till de små barnen eftersom de bor ihop på heltid och han därför är mer engagerad i dem.

Dessutom är han äldre och karriärdrömmarna är slut, likadant att resa i jobbet och jobba mycket, det är inte konstigt att relationen blir annorlunda till andra kullen.

Det här håller jag helt med om. Så här är det i mitt fall. Min sambo gjorde full karriär när hans äldsta var små och var väldigt frånvarande som pappa. Efter separationen har han överkompenserat dom väldigt mycket och han verkar drivas av dåligt samvete i sitt föräldraskap till dom. Han är mer normal mot vårt gemensamma barn och också mer sträng. Vilket retar upp mig eftersom jag ser orättvisan i det. Å andra sidan så står han betydligt närmre vår minsting som han är med på heltid. Han är fjäskig och konstlad med sina äldsta, nästan som om han är lite rädd för dom?! Han har inte fullt upp med sin karriär så som han hade för tio år sedan.

Styvmamma-upproret

INNEHÅLL