Inseminera mig?

Japp. och en flicka som växer upp utan far, letar ofta efter en fadersgestalt hela sitt liv. När hon är ung, ibland alltför gamla män - som kan utnyttja situationen. De kan också ha svårt att få kontakt med män och få till några relationer alls, för att de inte fått lära sig att umgås normalt med en man under uppväxtåren. (Och NEJ någon manlig dagisfröken, lärare eller tränare, som finns där ett par år, men även då måste delas med alla andra barn, och sedan försvinner igen - ersätter INTE en far.)

Jag är 26 år gammal och har under en lång tid haft barnlängtan. För snart ett år sedan lämnade jag min sambo just för att jag ville ha barn men inte han. Under det senaste året har jag dejtat lite men jag har inte inlett någon seriös relation, lite för att jag är rädd för att förhasta mig in i en relation och bilda familj med någon som jag i efterhand kommer ångra att jag gjort det med.

Jag är 26 år gammal och har under en lång tid haft barnlängtan. För snart ett år sedan lämnade jag min sambo just för att jag ville ha barn men inte han. Under det senaste året har jag dejtat lite men jag har inte inlett någon seriös relation, lite för att jag är rädd för att förhasta mig in i en relation och bilda familj med någon som jag i efterhand kommer ångra att jag gjort det med.

Min barnlängtan är så stark att den nästan tar kål på mig och jag funderar på om jag ska skaffa barn ensam och inseminera mig. Jag har fast jobb och bor i en bostadsrätt där jag lätt kan göra om kontoret till ett barnrum. Jag har vänner och familj som jag vet kommer stötta mig på alla sätt.

Allt med det känns för min del så rätt. Men det är just det, att det för MIN del känns hundra. Är det egoistiskt att skaffa barn utan att ge barnet en pappa? Hjälp mig, vad tycker ni, vad tycker andra, vad tycker samhället generellt? Det är lätt att säga att jag inte ska bry mig om vad andra tycker men det kommer påverka mig och mitt barn om andra ser väldigt negativt på detta.

En hypotetisk fråga. Om en man du har förtroende för erbjuder sig att göra dig med barn, men som själv önskar att inte ha något med barnet att göra skulle du se det som ett alternativ?

Det är väl ett bättre alternativ att någon hon känner erbjuder sig att hjälpa henne bli gravid men som VILL ta ansvar och att de antingen delar på vårdnaden eller att ts får enskild vårdnad men att barnet har möjlighet till umgänge med sin pappa ibland?

Det är ett betydligt bättre alternativ ur ett barnperspektiv. Dessutom är det sjukt jobbigt att vara ensamstående med barn och man blir väldigt låst. Det är skönt att ha avlastning ibland.

Och nu när barnkonventionen blivit lag rimmar det dåligt att kvinnans önskan om barn går före barnets rätt till två föräldrar. Spelar ingen roll om det är två mammor, två pappor eller en mamma och en pappa, huvudsaken är att barnet har två ansvarstagande föräldrar.

Det är rent av skamligt att inte lagen om insemination av ensamstående ses över nu när det kommer en ny lag som är till för att stärka barnens rättigheter.

Jag tror jag förstår hur du tänker, och i min drömvärld skulle det fungera så. Men som det ser ut just nu så ställs inga som helst krav på de som vill skaffa barn biologiskt, på naturlig väg. Det finns inga som helst garantier för att ett barn kommer ha två stabila, fungerande föräldrar i sina liv. Även om allt är "rätt" från början kan en förälder bli sjuk eller dö. Den kan få hjärnskador eller psykiska sjukdomar eller en depression eller vad som helst som gör att den inte längre är en lämplig vårdnadshavare och förälder.

Sen har vi alla relationer som förändras, personer som av andra anledningar förändras där barnen hamnar i kläm, barn från olika förhållanden som ställs mot varandra och så vidare. Barn som visar sig vara mer svårhanterade än förväntat kan leda till att föräldrarna delar på sig och plötsligt kan den ena inte stödja på samma sätt... Det finns otaliga exempel.

Det finns barn som är oönskade av en förälder, och det enda vi då lagligen kräver av den är ekonomisk support.

Om vi inte kan kräva att alla barn ska ha två aktiva föräldrar, och det enda vi kräver av kända föräldrar är ekonomiska bidrag (för icke-vårdnadshavare), hur kan vi då kräva något annat av de som önskar inseminering?

Dessutom säger pessimisten i mig att folk skulle hitta vägar runt det ändå... registrera falska medsökanden osv. Det finns inga garantier

Givetvis finns det inga garantier för något här i världen, men insemination är i regel en sista utväg som äldre kvinnor utnyttjar innan det är för sent att skaffa biologiska barn. Jag tycker inte att det är rätt väg att gå för en ung kvinna på 26 år när det dessutom finns mängder med fakta på att barn till ensamstående löper dubbelt så stor risk att hamna i kriminalitet, missbruk etc.

Denna risk gäller både barn som kommit till via insemination och barn till ensamstående (oftast väldigt unga mammor) där pappan inte finns med i bilden.

Jag vet att det finns lite svensk feministisk "forskning" på att barn till ensamstående som kommit till via insemination inte löper högre risk för detta, men opartisk forskning visar på motsatsen.

Man får inte glömma att feminism och pseudovetenskap genomsyrar mycket av den forskning som görs i Sverige, man får ta viss forskning med en stor skopa salt då allt inte är opartiskt som det ibland säga vara.

Jag är 26 år gammal och har under en lång tid haft barnlängtan. För snart ett år sedan lämnade jag min sambo just för att jag ville ha barn men inte han. Under det senaste året har jag dejtat lite men jag har inte inlett någon seriös relation, lite för att jag är rädd för att förhasta mig in i en relation och bilda familj med någon som jag i efterhand kommer ångra att jag gjort det med.

Min barnlängtan är så stark att den nästan tar kål på mig och jag funderar på om jag ska skaffa barn ensam och inseminera mig. Jag har fast jobb och bor i en bostadsrätt där jag lätt kan göra om kontoret till ett barnrum. Jag har vänner och familj som jag vet kommer stötta mig på alla sätt.

Allt med det känns för min del så rätt. Men det är just det, att det för MIN del känns hundra. Är det egoistiskt att skaffa barn utan att ge barnet en pappa? Hjälp mig, vad tycker ni, vad tycker andra, vad tycker samhället generellt? Det är lätt att säga att jag inte ska bry mig om vad andra tycker men det kommer påverka mig och mitt barn om andra ser väldigt negativt på detta.