Dirgeofnovember skrev 2020-01-27 19:47:05 följande:
Att denna diskussion fortsätter, hon vet att det han gjorde är förjävligt, problemet verkar vara att hon på något sätt tycker att hennes relation till mannen är värt det. Hon visar inga tecken på att faktiskt lyssna på de råd som andra gett henne om vad som oftast händer i dessa situationer. Hon lyssnar bara (på riktigt) på de som säger att de lyckats gå vidare efter otrohet.
Vad detta rotar sig i vet jag ej men misstänker att precis som de flesta i dagens samhälle så är hon rädd för att bli själv vilket förstör hennes självkänsla. Hon skapar undanflykter för hans beteende för att skydda sina känslor och sitt inre välmående. Dessutom finns det nog ett stort mått av bekvämlighet i allt, det är jobbigt att skiljas, flytta, ha barn varannan vecka osv. Kanske dags att sluta försöka övertala henne om att det han gjorde var fel. Gå vidare med livet på det sätt du vill TS, om du vill fortsätta med din man så GÖR det. Att du sitter och svarar i denna tråd river väl bara upp såren hela tiden? Hur ska du kunna läka ditt sargade självförtroende med denna tråd?
Vet du vad? Ja jag är naiv, godtrogen, blåögd. Men jag känner också en avsky. För min man och för vad han gjorde. För att han kunde ljuga mig rätt i ögonen och säga att han skulle på affärsmiddag men var på hotell med henne. , för att han låg jämte mig i sängen och tänkte på henne, för att han försökte göra mig gravid för att sedan dagen efter ligga med henne. För att han skrev med henne samma dag som vi gifte oss. Jag försöker tänka att han avslutade pga ånger, som han själv säger. Men han stod hemma, såg på bilder av oss - mig och vår dotter - och valde ändå att vara med henne. Han tog på henne, förälskade sig i henne, drömde om henne. Hans ångest nu gör inte det ogjort!! Och jag vill så gärna lita på det han säger. Jag litar på hans ånger och att det inte sker igen. Pch vi kan förenas i hatet mot henne fast det är så fel. Så klart är det katastrof att han börjar avsky henne för felen han gjort. Hon va snäll och lät honom t.o.m. slippa följa med på aborten för han inte ville, inte ens erbjöd sig. Jag kanske inte kan lita på honom men tror fan inte jag någonsin kan lita på någon igen. Både han och jag är som skuggor av våra tidigare jag. Försöker skratta, krama varandra, gå egentid. Jag vill så gärna att det ska fungera, att vi överlever. Men alltså...
