Nygift och otrogen

Det enda ni här verkar tycka "fejsa verkligheten" innebär är att lämna sin make men Ts kan mycket väl ha "fejsat" verkligheten och ändå vilja stanna kvar. Hon verkar väldigt medveten om vad hennes make gjort och både pratat själv och med honom om detta. 

Tycker inte hon verkar leva i förnekelse utan hon har väl skrivit flera gånger att hon vet att hennes man bär det största ansvaret? Tycker hon resonerar sunt om att hennes man är mer än hans otrohet, något flera här verkar glömma. Flera får det ju att framstå som att han misshandlat henne eller likställer hans otrohet med det men så är inte riktigt fallet.

Nej, hon har skrivit flera gånger att hon vet att hennes make gjort fel men hon måste väl självklart få ha rätt till sina känslor angående älskarinnan, det är inga konstiga känslor. 

Nu har det gått ett år för henne och den värsta chockfasen måste ha lagt sig och då kan man börja bygga upp förhållandet igen. På ts verkar det som om hon verkligen vill det och att de båda är klara med att dom älskar varandra. Då tycker jag mitt exempel på att det går är relevant och att barn och nya steg i förhållandet inte alltid ska ses som något negativt i en sådan här situation utan snarare som positivt. 

Ja så klart dom borde haft kondom. Eller rättare sagt dom borde inte legat, iaf inte innan han i så fall skulle lämnat mig. Men deras gemensamma barn finns inte längre, det blev aldrig något. Kanske är det en stor sorg för henne men för mig är det numera en icke-fråga. 

Det känns ändå orättvist att jag ska behöva ändra mig när han gjort fel men jag förstår vad du menar. Tack för peppande inlägg. Om du nu inte är ett troll så beundrar jag dig, jag önskar att jag resonerat som dig. Men hur kan någon som sårat en så grovt göra en lycklig igen? Jag gråter varje kväll, tänker på det som skulle varit. Att vi skulle haft en liten bebis, kanske hittat det boendet vi letat efter, firat ett år som gifta. Istället bor vi i olika boenden, allt pga henne.

Det är nog just det som du sätter fingret på där som gör det så konstigt allting, han svek mig i dubbel bemärkelse. Både via fysisk otrohet men också via emotionell. Det är ju liksom två otroheter i otroheten. För honom verkar det bara vara den fysiska som är en otrohet på något sätt.

jag litar faktiskt på att intentionen var att träffas som vänner där i slutet, men om de kunnat hålla händerna från varandra hade ju varit en annan fråga. Hon har dock bekräftat för mig också att han slets med sitt samvete och faktiskt led över att ha dom känslorna han hade för henne. Det var inte så att han njöt av sin otrohet så att säga.. 

Vill du leva ditt liv med din make måste du förändra dig och även om han gjort felet så beror det ju på något. Hon - älskarinnan - kommer alltid att ha funnits i era liv och av och till kommer du bli påmind om henne men det kommer inte längre göra ont på samma sätt. Jag var lika nedbruten som du men som sagt vårt barn förenade oss. Att få skapa nya, kärleksfulla minnen i ett nytt hem som inte förknippades med hans otrohet gjorde att vi kunde gå vidare. Jag tror inte som många här skriver att det vanligaste är att lämna utan jag tror att flera faktiskt tar sig igenom det. det blir inte större än vad man gör det till. 

Ja men hade inte kommit in i hans liv hade han inte varit otrogen. (Ja jag vet att jag resonerar fel här, att det så klart är hans och inte hennes fel men just nu mår jag bättre av att hata henne och skuldbelägga henne).

Ja han borde hållt kuken i styr, det logiska i mig vet det och undrar hur jäkl svårt det ska vara att hålla sig trogen? Spec som nygift? Men det känslomässiga i mig klandrar henne fullt ut.

Ja och han förstår så klart att deras kontakt sårat mig men att det är sexet dom för honom är det han skäms mest över. Om dom träffats nu är jag en miljon procent säker på att han aldrig skulle röra henne.

Nej, jag är helt säker på att det var hon. Hon rubbade honom på ett sätt som ingen tidigare gjort, hon var något speciellt. Han kunde inte stå emot henne. 

Precis. Så klart sådant agerande är naivt men samtidigt fullt mänskligt i en sån här situation. Jag kommer, om jag kommer stå kvar vid vår seperation, antagligen vara efterklok. 
Jag vet så klart redan nu att det är han och inte hon som sårat mig, men hon var likväl en del av förstörandet av vår familj. 

Nästa gång vet han antagligen bättre. Innan kunde han prata om hur jobbigt en otrohet skulle vara, nu vet han. Det är en ganska stor skillnad enligt mig. 

I allt detta så kan man också fråga sig om det ni har verkligen skulle vara värt att rädda. För många människor så kommer trohet naturligt, man älskar sin partner så mkt att ingen annan ens närmar sig som konkurrent. Din make blev ordentligt förälskad. Han kände så starka känslor för henne att du inte ens existerade i hans tanke. Han blev en helt annan människa, klev över sina gränser och kunde inte ens motstå henne när han gifte sig med dig. Det är starka känslor! Kanske är det henne som han borde leva med? Känslorna som ni har/hade för varandra kräver hårt arbete och han måste anstränga sig. Kanske är ni inte rätt för varandra? Ni levde inte ihop för att ni älskade varandra massor utan enbart av vana. Det ska inte vara svårt att vara med någon. Det ska inte vara hårt arbete att vara trogen. Är det verkligen rätt att han ska leva utan den himlastormande kärleken resten av sitt liv? Nu har han upplevt hur det känns att göra allt, gå över alla gränser, för en person. Kommer han nöja sig med svår, omständigheter och ansträngd kärlek?

Vill inte du känna eldig passion? Vill inte du leva med någon där känslorna är så starka att otrohet aldrig kommer på kartan?

Nej. Jag tror han bränt sina broar på båda hållen. Egentligen är han ett svin som ingen kvinna borde lita på. Men det faktum att han kunde känna så starkt för en annan kvinna och så lätt kunde bete sig fruktansvärt illa mot ts visar ju på att vissa känslor saknas. Han älskar säker ts på sitt vis. Men inte som en partner bör. Genom att hänga fast i varandra så missar båda chansen att möta det där rätta kärleken. Den som får otrohet och svek att inte ens existerar på kartan. Nu har ts man upplevt så starka känslor. Det gör det nog svårt för honom att nöja sig med något annat i längden.

Ts relation är nog fel för dom båda. Varför kämpa för något som inte är värt det?