Min sambo stänger ute mig känslomässigt

Avskyr när folk ska försöka få mig att ?öppna mig?... knip käft å låt mig va, Jag kommer när jag är redo.

Låt han bara vara, snoka inte i onödan, prata om annat, han pratar om det när han är redo/vill.

Hur ställer ha sig till samtalsstöd/parterapi? För mig låter det som om ni behöver hitta ett sätt att kommunicera med varandra, för att alls kunna ha en fungerande relation. Ni har ju båda rätt till era känslor och behov, men det låter inte som om han är speciellt angelägen om att försöka mötas halvvägs.

Håller med

(BurningDiamond) ja, vi har gått i samtal, men slutade då han blev så slutkörd av samtalen. Jag tolkar att han där blev påmind om att han också måste göra anpassningar, och den påminnelsen var jobbig för honom så han tog sn vanliga väg: undvikandet.

Jag tar gärna emot fler synpunkter och förslag, särskilt från er som känner igen er.

Att lämna känns inte aktuellt just nu. Jag älskar honom och vill honom så väl. Jag bara önskar att jag visste att jag kommer att orka jobba vidare mot en bättre balans och ömsesidig trygghet.

Ok, då får du fundera på vad som är viktigt att kommunicera om.

Att förvänta sig att någon, som inte vill kommunicera alls, säga jag älskar dig, jag behöver vara ifred. Det är lite väl höga förväntningar.

Fungerar kommunikationen om ekonomi. Om den inte gör det, så är det en sak jag skulle lägga krut på.

Inför räkningarna (även det som sker automatiskt) så får du göra klart för honom att nu måste ni gemensamt sätta er ner och titta över. Oavsett om man har gemensam eller separat ekonomi så har man utgifter som berör båda.

Större utgifter som väntas bör ju informeras om.

Om man har planer på resor, utekvällar, informera, beslut man tar som påverkar den andra, informera.

Sedan kan du be honom signalera om han behöver utrymme.

Släpp dina känslor ett tag, du vill ju bryta mönstret, och försök hitta lösningar som inte känns som jättekliv för honom.

(Sextiotalist) Ja jag håller helt med om att vill man åstadkomma beteendeförändringar är det små steg som gäller.

Sen skriver du att det är ok att be honom signalera när han behöver utrymme, men jag uppfattar att du högre upp i ditt inlägg tycker att det är alldeles för högt krav att denna signal ska ges på ett inkännande/kärleksfullt sätt? Jag kanske missförstår men jag får inte ihop hur du menar. Eller kanske du missförstått mig, ev pga dina egna erfarenheter eller kanske pga att jag beskrivit min situation för luddigt.

Nu i helgen har vi haft det lugnt och skönt utan åtaganden och utan stressfaktorer. Mannen har varit ömsint och vänlig. Jag har som vanligt legat lågt (läs:helt låtit bli) med känsloprat, men eftersom jag vill ge honom uppmärksamhet särskilt för det som känns bra, har jag verbaliserat flera saker han gjort och varit senaste dagarna, och talat om hur mycket jag tycker om just dessa saker hos honom. Han blir glad av beröm. Jag ger ofta, ofta kärleksbetygelser i ord och handling, inte som en uppoffring utan för att jag inte kan låta bli; för mig ingår det i att älska någon att man väldigt gärna vill att partnern ska veta detta...

Problemet är när jag vill uttrycka något jag inte känner mig bekväm med. Han tycks då ha ytterst lite eller ingen beredskap för att ta in såna funderingar från mig, eller självreflektera, utan blir genast tvär och börjar med försvar på en för mig väldigt ungdomlig nivå. Sen tystnad i timmar eller dagar. Min analys är att han aldrig övat upp sig på ömsesidig kommunikation och gemensam problemlösning, utan han har alltid flytt undan och undvikit sånt. Nu känner han väl att han inte klarar nånting som har med relationsprat att göra och tvärnekar därför att samarbeta. Jag ser det som rädsla för misslyckanden och jag arbetar i mitt anletes svett för att få honom att känna sig trygg med mig och med att jag bara vill oss båda väl, att han inte behöver vara så rädd.

Jag håller helt med dig om att allt som är läskigt behöver göras i små steg, och värdesätter att få empatiska reflektioner från er i tråden.

Blir sjukt nyfiken på vad det är som du inte är bekväm med och som han undviker att dryfta, hur som helst, om du tar upp saker på samma sätt som min hälft, så krävs det att han tar ett djupt andetag, går igenom vad du just sa, och aktivt väljer att tänka att det inte är ett angrepp.

Har insett att vissa människors sätt att ta upp ämnen kan LÅTA super kritiska, men det är pga ens eget sätt att ta in och bearbeta information, blir även svårare om det gäller en närstående.

För er bådas skull vill jag dock be dig att sluta tänka ?barnsligt, ungdomligt, ej moget? o.s.v, det är enbart nedvärderande vilket kommer att förminska honom i dina egna ögon, och då spelar det ingen roll om han öppnar sig, sen vill vissa helt enkelt inte dela med sig av sina egna problem, och då är blöta näsor bara störande, även om dem är ens partner.

Du skjuter dig själv i foten. Det är just ditt överdrivna analyserande som får honom att backa. Han har kompromissat så att han känner sig dränerad. Låt honom vara! Blir helt matt av ditt tjat..

Samma här

Vi har inte pratat om nåt som rör vår relation på flera veckor. Jag skulle vilja dela stort som smått, men han liksom aktar sig för allt som kan leda till att vi måste prata om oss. Han tar upp diverse samtalsämnen som är typ safe, dvs nyheter, sport, kändisskvaller, extrapriser på ica osv.

På flera veckor har jag bara varit mild och vänlig ich inte analyserat, diskuterat eller krävt uppmärksamhet....jag längtar efter att känna att han älskar mig och vill dela tankar och känslor med mig men det liksom blir inget.....

...jag antar att nu är allt som han vill ha det. Men jag känner mig som om jag är olyckligt kär i min partner. Om jag nu beter mig så som han vill att jag ska, vore det ju väldigt välkommet om han kunde komma mig tillmötes...

Håller med

(A) och (Miss Skywalker)

Hur menar ni? Jag skriver ju att jag låter honom vara. Det verkar vara det ni tycker att jag ska göra. Ändå är ni kritiska. Vad menar ni att jag gör för fel? Har ni förslag på hur jag ska göra/hantera situationen?

Du väntar på att han ska förändras. Acceptera att du inte kan förändra honom vare sig aktivt eller passivt.

Hej! 

Väldigt intressant tråd då jag själv är i en relation med en undvikande och jag är ambivalent. Min undvikande ?sida? visade sig mer när jag va yngre men nu är den ängsliga (eller hur man ska översätta det) mer framme. 

Jag skulle säga till både dig och din partner att läsa boken Hemligheten och Kärlek på allvar. Två otroligt lärorika böcker om anknytning. Sätt på ljudbok högt och lyssna tillsammans? 

Jag måste också säga att det jag lärt mig och jobbar med hela tiden är att inte gå på min första känsla som kan vara tex ?nu stöter han bort mig?. Istället låter jag den känslan gå över och lyssnar sen på den meningen i mitt huvud igen och och frågar mig själv om den tanken hjälper mig just nu och vad säger magkänslan? Om svaret är nej så är det min anknytning och egentligen inte verklighet. Det är otroligt viktigt för oss med otrygga anknytningar att förstå att vi kan arbeta bort dom och att inte föda den utan lita på relationen, lita på processen. stanna upp, låt känslan gå över, tänk samma tanke igen och lyssna inåt. Är det rimligt? Vet jag att han älskar mig? Hur visar han det?

Vi ambivalenta är otroligt rädda för att bli övergivna och det är precis det din anknytning säger till dig när din sambo går iväg med sina känslor. Men det handlar inte om dig, det handlar om honom. Ska det funka för er långsiktigt måste han våga möta sina rädslor. MEN för en undvikande så är det otroligt hotfullt att visa minsta känsla när man hamnar i känslomässiga krav från en partner. Han skulle nog behöva gå ensam i terapi men det är inte du som ska övertala honom till det. 
Jag förstår att det är tufft att höra men så länge han inte erkänner sin otrygga anknytning kommer det vara otroligt svårt för er. Men läs/lyssna på dom böckerna, gärna tillsammans!
Önskar er all lycka!