Min sambo stänger ute mig känslomässigt

Hon skriver att hon känner sig avvisad och otrygg. Att hon bara vill ha en bekräftelse på att relationen är okej och sedan kan hon tryggt ge honom den space han behöver. Det är i allra högsta grad känslomässiga behov hon uttrycker.. Det hade inte varit svårt för en trygg partner att säga "allt är bra och jag älskar dig, jag behöver bara vara själv en stund" eller dylikt. Det är inte så sambon reagerar, han känner sig trängd och kritiserad (när syftet inte är det utan bara säkerställa relationen) och blir avvisande vilket triggar oro. Klassisk krock i känslomässiga behov där båda blir triggade i sin otrygghet.

Jag tror inte din idé om lösning är helt realistisk. För en person som antingen har en starkare grundtrygghet och/eller där relationen är övervägande trygg så är det kanske möjligt att tänka mer rationellt och vifta bort oron. Även om det inte är helt sunt att agera som sambon gör så skulle en trygg partner kanske kunna ta det, emellanåt. Nu är det mer komplicerat.

Ok, men vad är ditt råd?

Jag hade nog övervägt att lämna relationen.

Tack, vad bra det känns att få era reflektioner!

Jag tränger mig verkligen inte på! Jag har sagt tusen gånger att jag fullt ut accepterar att hans behov av att få egentid går före mitt behov av en mer öppen och kontinuerlig kommunikation (för det skulle helt ärligt passa mig bättre att löpande dela varandras tankar och känslor), men att det blir så mycket enklare för mig atf möta detta hans behov om jag får en om än aldrig så kort verbal (eller skriftlig om det är enklare) heads-up om att han nu går in i sig själv ett kortare eller längre tag. Om han sen efter sin egentid kunde komma till mig och kolla/intressera sig för mitt mående, tror jag faktiskt inte dessa olikheter skulle vara ett problem.

Utöver att han ofta behöver tänka på egen hand, är han ofta förtegen även om sånt som helt klart har med mig att göra såsom information om ändringar i arbetssituation, ekonomi osv. Han kan sitta på sån information länge ich planera och grubbla själv, innan jag får veta något. Tror inte att han medvetet stänger ute mig, utan mer att han inte inser hur det blir för mig. Han blir dock som sagt mkt besvärad/irriterad över om jag påtalar att jag skulle vilja ha mer öppen kommunikation och gemensamt planerande. Plus att han ofta hävdar att om vi haft en diskussion som rör känslor eller vår relation eller mina/våra behov på dessa områden, så behöver han mpnga timmar, ibland dagar, för sig själv då allt sånt prat dränerar honom på energi. Vore det helt upp till honom (vilket jag upplever att det blir alltmer då jag inte vill trigga hans tystnad och alltså försöker få honom att må bra och inte behöva akta sig för mina behov), skulle vi nog aldrig diskutera nånting alls utöver rena praktikaliteter av det oladdade slaget (eller sex, det har han alltid tid och energi att prata om eller ägna sig åt)

Jag hade inte heller stannat, eftersom det är en sådan obalans

Han låter mkt lik mitt ex... och som att han har en undvikande anknytning. Han har svårt att släppa in dig nära, även då det handlar om saker som verkligen rör ert gemensamma liv och välmående och när du närmar dig och vill prata så känner han sig trängd och kritiserad. Öppna samtal är mkt dränerande för honom..

Börjar nästan misstänka att du är mitt ex nya haha. Nej, men ni verkar ha helt olika och krockande relationsmönster. Vad tänker du själv att du vill göra? Jag antar att du tagit upp det flera gånger med honom? Eller åtminstone försökt.

Tack igen (M) för svar! Dina inlägg gör att jag ser att du känner igen precis vad jag försöker beskriva.

Jo han är undvikande och jag ambivalent, om vi utgår från anknytningsteori.

Jag ser ju att vi är väldigt olika och det har vi båda varit medvetna om sedan start. Min syn på det är att välvillig och öppen kommunikation blir desto nödvändigare då, men trots att jag alltid försöker vara varlig med honom (ingen av oss brukar tex höja rösten eller gå till personangrepp), och säga att jag gärna försöker anpassa mig efter hans behov så långt jag kan, och att jag hoppas att han också vill komma mig till mötes.

Jag tror att kompromissande är nödvändigt, och för det krävs planering. Vi gick i familjerådgivning ett tag men gan blev då slut av dessa samtal att han inte orkade vidare.

Båda måste kompromissa och jag vet att han har både intelligensen och empatin att klara det om han bara inte vore så rädd att _han_ ska förlora något på att vara med mig. Ju längre tiden går desto mer ser jag att han ser att även han måste ändra på något i sitt beteende, och därmed backar han ännu mer in i sig själv till den gräns att jag ser en tydlig självcentrering hos honom idag. Jag förstår att denna självcentrering beror på rädsla och jag vill så gärna få honom trygg. Men i den strövan känner jag att kompromissandet, det står jag nästan ensam för.

(M) igen, såg nu att du ju hade frågor på slutet. Jaa, jag vet faktiskt inte. Ev går ju inte detta i längden men jag är inte framme vid att ge upp ännu. När det är bra mellan oss är det väldigt bra, och jag vill ogärna vara utan honom...Och joo, jag har tagit upp detta mpnga gånger. Han är av uppfattningen att han visst är kärleksfull jämt och om jag inte märker det är det pga tidigare upplevelser såsom en dålig relation till min far (vilket jag har men det är knappast hela förklaringen så som jag ser det), vilket betyder att det inte har med honom att göra. Ergo han behöver inte reflektera över sitt eget beteende utan kan fortsätta gräma sig över att jag tydligen är missnöjd med honom (detta tycks vara hans väldigt enkla tolkning av våra kommunikationsproblem).

TS, har du försökt att formulera dina tankar och känslor i ett brev? Skriva ner precis hur hans reaktioner och agerande får dig att känna, att vilka behov du har, och avsluta med "Jag skulle vilja att du funderar på detta ett tag, sedan återkommer till mig nästa vecka/om två veckor/annan tidsram så vi kan hitta en gemensam väg framåt."

Om jag utgår från mig själv, som då är ganska lik din sambo, så har jag lättare att ta till mig och får bättre möjlighet att tänka och reagera på ett bra sätt om jag får "jobbig" kritik i skrift.

(BurningDiamond)

Ja det har jag gjort flera gånger, och även varit tydlig med formuleringar i jag-form och med uttrycklig förståelse och acceptans av hans känsligheter inför långa muntliga samtal. Jag har fått svar några gånger men inte alltid och han har även sagt flera gånger att skriftlig kommunikation inte passar honom så bra. Dock anser jag att han är mycket bra på det, vilket jag också framfört när jag tackat för hans svar.

Mycket bra förslag! Jag har inte gett upp skriftlig kommunikation än men det tar mycket energi och besvikelse de gånger han ignorerar mina brev/mejl.