Min sambo stänger ute mig känslomässigt

Problemet är att ni är felmatchade. Du behöver/kräver att vara inkluderad, han behöver/kräver att få vara ifred. Båda har rätt till sitt eget sätt att hantera livet. Men det blir problem när båda vill ha det på sitt sätt och inte kan kompromissa.

Själv hade jag kvävts till döds om min partner hade agerat som du, vilja prata om allt och få förklaringar och gräva, och sedan tar det personligt när jag inte vill öppna mig. Å andra sidan så känner jag till den sidan av mig själv och skulle aldrig välja en sådan partner.

TS, har du försökt att formulera dina tankar och känslor i ett brev? Skriva ner precis hur hans reaktioner och agerande får dig att känna, att vilka behov du har, och avsluta med "Jag skulle vilja att du funderar på detta ett tag, sedan återkommer till mig nästa vecka/om två veckor/annan tidsram så vi kan hitta en gemensam väg framåt."

Om jag utgår från mig själv, som då är ganska lik din sambo, så har jag lättare att ta till mig och får bättre möjlighet att tänka och reagera på ett bra sätt om jag får "jobbig" kritik i skrift.

Hur ställer ha sig till samtalsstöd/parterapi? För mig låter det som om ni behöver hitta ett sätt att kommunicera med varandra, för att alls kunna ha en fungerande relation. Ni har ju båda rätt till era känslor och behov, men det låter inte som om han är speciellt angelägen om att försöka mötas halvvägs.