Min sambo stänger ute mig känslomässigt

Tack, vad bra det känns att få era reflektioner!

Jag tränger mig verkligen inte på! Jag har sagt tusen gånger att jag fullt ut accepterar att hans behov av att få egentid går före mitt behov av en mer öppen och kontinuerlig kommunikation (för det skulle helt ärligt passa mig bättre att löpande dela varandras tankar och känslor), men att det blir så mycket enklare för mig atf möta detta hans behov om jag får en om än aldrig så kort verbal (eller skriftlig om det är enklare) heads-up om att han nu går in i sig själv ett kortare eller längre tag. Om han sen efter sin egentid kunde komma till mig och kolla/intressera sig för mitt mående, tror jag faktiskt inte dessa olikheter skulle vara ett problem.

Utöver att han ofta behöver tänka på egen hand, är han ofta förtegen även om sånt som helt klart har med mig att göra såsom information om ändringar i arbetssituation, ekonomi osv. Han kan sitta på sån information länge ich planera och grubbla själv, innan jag får veta något. Tror inte att han medvetet stänger ute mig, utan mer att han inte inser hur det blir för mig. Han blir dock som sagt mkt besvärad/irriterad över om jag påtalar att jag skulle vilja ha mer öppen kommunikation och gemensamt planerande. Plus att han ofta hävdar att om vi haft en diskussion som rör känslor eller vår relation eller mina/våra behov på dessa områden, så behöver han mpnga timmar, ibland dagar, för sig själv då allt sånt prat dränerar honom på energi. Vore det helt upp till honom (vilket jag upplever att det blir alltmer då jag inte vill trigga hans tystnad och alltså försöker få honom att må bra och inte behöva akta sig för mina behov), skulle vi nog aldrig diskutera nånting alls utöver rena praktikaliteter av det oladdade slaget (eller sex, det har han alltid tid och energi att prata om eller ägna sig åt)

Tack igen (M) för svar! Dina inlägg gör att jag ser att du känner igen precis vad jag försöker beskriva.

Jo han är undvikande och jag ambivalent, om vi utgår från anknytningsteori.

Jag ser ju att vi är väldigt olika och det har vi båda varit medvetna om sedan start. Min syn på det är att välvillig och öppen kommunikation blir desto nödvändigare då, men trots att jag alltid försöker vara varlig med honom (ingen av oss brukar tex höja rösten eller gå till personangrepp), och säga att jag gärna försöker anpassa mig efter hans behov så långt jag kan, och att jag hoppas att han också vill komma mig till mötes.

Jag tror att kompromissande är nödvändigt, och för det krävs planering. Vi gick i familjerådgivning ett tag men gan blev då slut av dessa samtal att han inte orkade vidare.

Båda måste kompromissa och jag vet att han har både intelligensen och empatin att klara det om han bara inte vore så rädd att _han_ ska förlora något på att vara med mig. Ju längre tiden går desto mer ser jag att han ser att även han måste ändra på något i sitt beteende, och därmed backar han ännu mer in i sig själv till den gräns att jag ser en tydlig självcentrering hos honom idag. Jag förstår att denna självcentrering beror på rädsla och jag vill så gärna få honom trygg. Men i den strövan känner jag att kompromissandet, det står jag nästan ensam för.

(M) igen, såg nu att du ju hade frågor på slutet. Jaa, jag vet faktiskt inte. Ev går ju inte detta i längden men jag är inte framme vid att ge upp ännu. När det är bra mellan oss är det väldigt bra, och jag vill ogärna vara utan honom...Och joo, jag har tagit upp detta mpnga gånger. Han är av uppfattningen att han visst är kärleksfull jämt och om jag inte märker det är det pga tidigare upplevelser såsom en dålig relation till min far (vilket jag har men det är knappast hela förklaringen så som jag ser det), vilket betyder att det inte har med honom att göra. Ergo han behöver inte reflektera över sitt eget beteende utan kan fortsätta gräma sig över att jag tydligen är missnöjd med honom (detta tycks vara hans väldigt enkla tolkning av våra kommunikationsproblem).

(BurningDiamond)

Ja det har jag gjort flera gånger, och även varit tydlig med formuleringar i jag-form och med uttrycklig förståelse och acceptans av hans känsligheter inför långa muntliga samtal. Jag har fått svar några gånger men inte alltid och han har även sagt flera gånger att skriftlig kommunikation inte passar honom så bra. Dock anser jag att han är mycket bra på det, vilket jag också framfört när jag tackat för hans svar.

Mycket bra förslag! Jag har inte gett upp skriftlig kommunikation än men det tar mycket energi och besvikelse de gånger han ignorerar mina brev/mejl.

(BurningDiamond) ja, vi har gått i samtal, men slutade då han blev så slutkörd av samtalen. Jag tolkar att han där blev påmind om att han också måste göra anpassningar, och den påminnelsen var jobbig för honom så han tog sn vanliga väg: undvikandet.

Jag tar gärna emot fler synpunkter och förslag, särskilt från er som känner igen er.

Att lämna känns inte aktuellt just nu. Jag älskar honom och vill honom så väl. Jag bara önskar att jag visste att jag kommer att orka jobba vidare mot en bättre balans och ömsesidig trygghet.

(Sextiotalist) Ja jag håller helt med om att vill man åstadkomma beteendeförändringar är det små steg som gäller.

Sen skriver du att det är ok att be honom signalera när han behöver utrymme, men jag uppfattar att du högre upp i ditt inlägg tycker att det är alldeles för högt krav att denna signal ska ges på ett inkännande/kärleksfullt sätt? Jag kanske missförstår men jag får inte ihop hur du menar. Eller kanske du missförstått mig, ev pga dina egna erfarenheter eller kanske pga att jag beskrivit min situation för luddigt.

Nu i helgen har vi haft det lugnt och skönt utan åtaganden och utan stressfaktorer. Mannen har varit ömsint och vänlig. Jag har som vanligt legat lågt (läs:helt låtit bli) med känsloprat, men eftersom jag vill ge honom uppmärksamhet särskilt för det som känns bra, har jag verbaliserat flera saker han gjort och varit senaste dagarna, och talat om hur mycket jag tycker om just dessa saker hos honom. Han blir glad av beröm. Jag ger ofta, ofta kärleksbetygelser i ord och handling, inte som en uppoffring utan för att jag inte kan låta bli; för mig ingår det i att älska någon att man väldigt gärna vill att partnern ska veta detta...

Problemet är när jag vill uttrycka något jag inte känner mig bekväm med. Han tycks då ha ytterst lite eller ingen beredskap för att ta in såna funderingar från mig, eller självreflektera, utan blir genast tvär och börjar med försvar på en för mig väldigt ungdomlig nivå. Sen tystnad i timmar eller dagar. Min analys är att han aldrig övat upp sig på ömsesidig kommunikation och gemensam problemlösning, utan han har alltid flytt undan och undvikit sånt. Nu känner han väl att han inte klarar nånting som har med relationsprat att göra och tvärnekar därför att samarbeta. Jag ser det som rädsla för misslyckanden och jag arbetar i mitt anletes svett för att få honom att känna sig trygg med mig och med att jag bara vill oss båda väl, att han inte behöver vara så rädd.

Jag håller helt med dig om att allt som är läskigt behöver göras i små steg, och värdesätter att få empatiska reflektioner från er i tråden.

Vi har inte pratat om nåt som rör vår relation på flera veckor. Jag skulle vilja dela stort som smått, men han liksom aktar sig för allt som kan leda till att vi måste prata om oss. Han tar upp diverse samtalsämnen som är typ safe, dvs nyheter, sport, kändisskvaller, extrapriser på ica osv.

På flera veckor har jag bara varit mild och vänlig ich inte analyserat, diskuterat eller krävt uppmärksamhet....jag längtar efter att känna att han älskar mig och vill dela tankar och känslor med mig men det liksom blir inget.....

...jag antar att nu är allt som han vill ha det. Men jag känner mig som om jag är olyckligt kär i min partner. Om jag nu beter mig så som han vill att jag ska, vore det ju väldigt välkommet om han kunde komma mig tillmötes...

(A) och (Miss Skywalker)

Hur menar ni? Jag skriver ju att jag låter honom vara. Det verkar vara det ni tycker att jag ska göra. Ändå är ni kritiska. Vad menar ni att jag gör för fel? Har ni förslag på hur jag ska göra/hantera situationen?