Min sambo stänger ute mig känslomässigt
Avskyr när folk ska försöka få mig att ?öppna mig?... knip käft å låt mig va, Jag kommer när jag är redo.
Låt han bara vara, snoka inte i onödan, prata om annat, han pratar om det när han är redo/vill.
Inlägg från: Anonym (Hy)
|
-
-
Blir sjukt nyfiken på vad det är som du inte är bekväm med och som han undviker att dryfta, hur som helst, om du tar upp saker på samma sätt som min hälft, så krävs det att han tar ett djupt andetag, går igenom vad du just sa, och aktivt väljer att tänka att det inte är ett angrepp.Anonym (44) skrev 2019-08-25 11:56:53 följande:
(Sextiotalist) Ja jag håller helt med om att vill man åstadkomma beteendeförändringar är det små steg som gäller.
Sen skriver du att det är ok att be honom signalera när han behöver utrymme, men jag uppfattar att du högre upp i ditt inlägg tycker att det är alldeles för högt krav att denna signal ska ges på ett inkännande/kärleksfullt sätt? Jag kanske missförstår men jag får inte ihop hur du menar. Eller kanske du missförstått mig, ev pga dina egna erfarenheter eller kanske pga att jag beskrivit min situation för luddigt.
Nu i helgen har vi haft det lugnt och skönt utan åtaganden och utan stressfaktorer. Mannen har varit ömsint och vänlig. Jag har som vanligt legat lågt (läs:helt låtit bli) med känsloprat, men eftersom jag vill ge honom uppmärksamhet särskilt för det som känns bra, har jag verbaliserat flera saker han gjort och varit senaste dagarna, och talat om hur mycket jag tycker om just dessa saker hos honom. Han blir glad av beröm. Jag ger ofta, ofta kärleksbetygelser i ord och handling, inte som en uppoffring utan för att jag inte kan låta bli; för mig ingår det i att älska någon att man väldigt gärna vill att partnern ska veta detta...
Problemet är när jag vill uttrycka något jag inte känner mig bekväm med. Han tycks då ha ytterst lite eller ingen beredskap för att ta in såna funderingar från mig, eller självreflektera, utan blir genast tvär och börjar med försvar på en för mig väldigt ungdomlig nivå. Sen tystnad i timmar eller dagar. Min analys är att han aldrig övat upp sig på ömsesidig kommunikation och gemensam problemlösning, utan han har alltid flytt undan och undvikit sånt. Nu känner han väl att han inte klarar nånting som har med relationsprat att göra och tvärnekar därför att samarbeta. Jag ser det som rädsla för misslyckanden och jag arbetar i mitt anletes svett för att få honom att känna sig trygg med mig och med att jag bara vill oss båda väl, att han inte behöver vara så rädd.
Jag håller helt med dig om att allt som är läskigt behöver göras i små steg, och värdesätter att få empatiska reflektioner från er i tråden.
Har insett att vissa människors sätt att ta upp ämnen kan LÅTA super kritiska, men det är pga ens eget sätt att ta in och bearbeta information, blir även svårare om det gäller en närstående.
För er bådas skull vill jag dock be dig att sluta tänka ?barnsligt, ungdomligt, ej moget? o.s.v, det är enbart nedvärderande vilket kommer att förminska honom i dina egna ögon, och då spelar det ingen roll om han öppnar sig, sen vill vissa helt enkelt inte dela med sig av sina egna problem, och då är blöta näsor bara störande, även om dem är ens partner.