Limarie skrev 2019-08-09 14:53:51 följande:
Tack för alla era ord. Hopp om ultraljudet på måndag har jag inte, ärligt talad. Så svårt att se det positiva i det hela och jag är ännu mer irriterad på kliniken då vi redan vid försök 1 ville prova det långa protokollet men de tyckte inte det kan ge någon skillnad. Nu ville vi prova på nr 2 men de tyckte förra gången blev ju ett bra resultat med 5 ägg. Klart, ingen vet hur det kommer bli med det långa och det blir en jobbigare fas. Fram för allt om man utsätter sig för alla biverkningar och den långa behandlingsfasen och puff på bara ett ultraljud så ser man att allt var för givet. Det är svårt att acceptera våra förutsättningar.
Att det funkar för oss naturligt är osannolikt med tanke på sambons spermier. De skulle nog ändå aldrig kunna befrukta mina ägg naturligt. Och konstigt att inte ett enda ägg befruktades vid ICSI. Idag sa läkaren att mina ägg såg toppen ut och att det ju också finns en manlig faktor och tittade på sambon. Han säger aldrig någonting så snart det är prat om spermierna eller äggdonation. Jag är frustrerad. Ingen kan säga om det är äggen eller spermierna det är fel på. Men jag är nära att vela testa snart en spermadonation eller en insemination med donerade spermier. Varför är det jag, som annars har bra ägg, normal cykel osv som plötsligt ska satsa på äggdonation om vi inte ens vet om det kommer fungera med hans spermier? Problemet är att han inte verkar vara där. I acceptansen att det kan bero på honom. Med hans tidigare fru fick de inte heller barn, men i alla fall två graviditeter som ledde till tidig missfall. Hon fått däremot direkt barn med den nya partnern. Jag vet, det är bara en känsla jag har, men jag tror det är spermiernas "fel" och det är så svårt att prata om det hemma. Han gör allt han kan för att förbättra kvaliteten. Så där är han full engagerad sedan några år tillbaka men det blir inte bättre.
Idag är det en sån mörk dag och även om det kommer ser ljusare ut om några dagar så är det svårt att acceptera att man från och med nu inte kommer så mycket längre innan det är dags för ett nytt försök om några månader.
Jag känner verkligen för dig! Vi fick ju exakt samma resultat på vårt första försök - 5 ägg och inget befruktat. De två gångerna efter med ICSI blev det dock flera befruktade, så jag är ju verkligen benägen att tro att vårt främsta problem är mannens spermier.
Efter första misslyckandet var jag SÅ förstörd! Vet inte hur jag tog mig igenom den tiden fram tills försök nr 2, vilket blev hela 3 månader pga olika omständigheter. Fy fan vad mörk den tiden var. Usch.
Jag märker också hur svårt min man har att acceptera att det kanske är hans spermier det är fel på. Han vill helst inte röra vid det ämnet. Lite lättare har det blivit när jag sagt att OM vi måste använda oss av donation, så vill jag göra embryodonation, så att barnet inte har någons av våra gener. Lika mycket ingens, lika mycket bådas.
Önskar dig ro i själen och att du fortsätter kämpa <3