Hur reagerar ni runt glada personer?

Jag hade en liten fundering nyss kring människor som ofta är väldigt glada. Tänk personer som skrattar mycket, nästan alltid har ett leende på läpparna och är på gott humör.

Min fundering kretsar kring vilka känslor dessa överför till andra. Många hade väl tänkt att det är självklart att dessa smittar av sig, men jag har ibland noterat hur vissa tenderar till att bli lite sänkta t.o.m. i kommunikation med en glad person.

Så vad är era känslor i förhållande till/ i umgänget med typiskt glada personer? Och varför?

Jag hade en liten fundering nyss kring människor som ofta är väldigt glada. Tänk personer som skrattar mycket, nästan alltid har ett leende på läpparna och är på gott humör.

Min fundering kretsar kring vilka känslor dessa överför till andra. Många hade väl tänkt att det är självklart att dessa smittar av sig, men jag har ibland noterat hur vissa tenderar till att bli lite sänkta t.o.m. i kommunikation med en glad person.

Så vad är era känslor i förhållande till/ i umgänget med typiskt glada personer? Och varför?

Jag tycker att det är trevligt med "glada personer" men alt beror ju på i vilket sammanhang man umgås. 

Jag är alltid en glad skit på jobbet och i grupper. Oftast privat också - det finns ingen anledning för mig att dra med mig mina sorger och smutstvätt till arbetsplatsen eller annat generellt umgänge. Om någon sedan tycker att jag är falsk för att jag intte delar med mig av mitt privatliv är det faktiskt deras problem! :) 

Alla har bekymmer och sorger och motgångar och skit i sina liv oavsett hur det ser ut på ytan. Det känns himla trist att döma människor efter hur de hanterar sin skit, så länge metoden inte går ut på att behandla andra illa. 

 

Det finns ju de här personerna med självmordsleenden. De ler ända in i graven, men leendet är ju bara en fasad för hur dåligt de mår.

Det finns också den typen som ler och skämtar för att de är osäkra och rädda. 

Slutligen vill jag gärna ge en förklaring till TS fråga, varför glada människor inte smittar andra med sin glädje (om vi nu antar att den är genuin).

Det finns något som Henrik Fexeus kallar för "rapport" i några av sina böcker. Det är ett begrepp för när en person härmar en annan persons kroppsspråk och i samband med det uppstår en känsla av gemenskap (rapport). För att uppmuntra någon som är ledsen behöver man först "hämta upp" den personen. D.v.s. man behöver härma den här personens kroppsspråk och gå in i samma känsla som personen befinner sig, el. iaf ganska nära den. Därefter kan man höja sin och framförallt den andres sinnesstämning genom att långsamt förändra kroppsspråket till gradvis mer positivt.

Summan av kardemumman är då att positiva personer antagligen kan smitta de som är nära den positiva känslan, men det biter inte på den som är ledsen eller sur. Den blir mer hjälpt av en person som kan efterlikna deras känslotillstånd i kroppsspråket och sedan forsla dem långsamt tillbaka till ett annat och mer positivt humör.

Jag har haft några människor omkring mig som liksom skrattar till i nästan varje mening de säger. Jag gillar dessa personer generellt men stör mig faktiskt på detta. Jag förstår liksom inte varför de skrattar hela tiden.

Jag har haft några människor omkring mig som liksom skrattar till i nästan varje mening de säger. Jag gillar dessa personer generellt men stör mig faktiskt på detta. Jag förstår liksom inte varför de skrattar hela tiden.

Men det finns ju långt ifrån humor i allt och framstår bara som barnsligt och oseriöst och ställer krav på omgivningen.

Men det finns ju långt ifrån humor i allt och framstår bara som barnsligt och oseriöst och ställer krav på omgivningen.