Hur reagerar ni runt glada personer?

Hur avgör du om någon är äkta? 

Men oj, det är ju ovärdigt att bli misstänksam och anti om någon har en ev depression i botten! 

Har svårt för överdrivet klämkäcka glada människor, blir trött det känns bara konstlat och onaturligt. Speciellt i jobbsammanhang, klämkäcka tillgjorda människor som ska försöka liva upp när verkligheten visar helt annat. Genuint glada människor är härligt men konstant hysteriska glada blir jag utmattad av.

Svårt att förklara då det inte är en grej som gör det utan ett samlat intryck. Mycket handlar om igenkänningsfaktor. Jag vet hur man gör när man fejkar och känner igen det. Been there, done that.

Det är så klart lättare om man känner/lär känna personen.

Jag läste några vetenskapliga artiklar i psykologi nyligen om ämnet att majoriteten av oss människor tror att vi kan avgöra andra människors motiv och varför de beter sig som de gör. t.ex. utifrån igenkänningsfaktorer och intuition. Forskningen visade att i verkligheten fallerar vi människor totalt att dra korrekta logiska slutsatser om en annan människas motiv eller varför de beter sig på ett visst sätt. Men ändå tror människor att de kan avgöra något om en annan människas beteende eller anser sig kunna avgöra vad ett visst beteende innebär. 

Jag är en av dessa irriterande personer som brukar vara glad och positiv, och skämtar friskt. Hade ingen aning om att det retar somliga. Ursäkta, men jag kan inte låta bli att vara positiv och alltid hittar jag något att vara glad över. Jag går inte omkring och skrattar hysteriskt, men nog tycker jag att det finns mycket att glädja sig över och det är trevligare om inte alla tar sig själva på sådant allvar jämt. Jag har definitivt mina problem och sorger, men lyckas ändå se mest de positiva sakerna. Sorry, men jag tänker inte lägga band på mig och bli allvarlig och stillsam bara för att min livsglädje irriterar somliga. Jag ser ett halvfullt glas!

Fortsätt så.

Även i många andra länder orkar de flesta inte med någon som skrattar eller syns och hörs hela tiden. I grund och botten handlar det om social kompetens. Sprid gärna glädje, men skämta inte bort allvarliga saker, och ge andra utrymme också.

Jag tycker att det är trevligt med "glada personer" men alt beror ju på i vilket sammanhang man umgås. 

Jag är alltid en glad skit på jobbet och i grupper. Oftast privat också - det finns ingen anledning för mig att dra med mig mina sorger och smutstvätt till arbetsplatsen eller annat generellt umgänge. Om någon sedan tycker att jag är falsk för att jag intte delar med mig av mitt privatliv är det faktiskt deras problem! :) 

Alla har bekymmer och sorger och motgångar och skit i sina liv oavsett hur det ser ut på ytan. Det känns himla trist att döma människor efter hur de hanterar sin skit, så länge metoden inte går ut på att behandla andra illa. 

 

Jag har en arbetskamrat som alltid är glad, trevlig och uppmuntrande, på ett positivt sätt. Alltså utan att det blir klämkäckt eller överdrivet eller kvävande. På fritiden, eller på en "normal" arbetsplats, hade jag verkligen uppskattat en sådan personlighet. Jag uppskattar det för det mesta nu också, mycket mer än surkart. Jag är själv åt det glada och skämtsamma hållet. Problemet är att vi har det ganska tufft på vår arbetsplats, mycket fungrar inte som det borde. Det har gjort mig irriterad och kritisk, vilket jag tycker att man måste vara i en sådan situation om det ska bli bättre. Ställa krav på ledningen osv. Men den här arbetskamraten har en tendens att försöka släta över och / eller skämta bort allt som är jobbigt. Det är som om hon bara vill se det positiva i allt och alla. Det är fint men det funkar inte om man vill ha förändring. Min poäng är att detta med glädje och personlighet beror på sammanhanget också. Var sak har sin plats.