Jag har en arbetskamrat som alltid är glad, trevlig och uppmuntrande, på ett positivt sätt. Alltså utan att det blir klämkäckt eller överdrivet eller kvävande. På fritiden, eller på en "normal" arbetsplats, hade jag verkligen uppskattat en sådan personlighet. Jag uppskattar det för det mesta nu också, mycket mer än surkart. Jag är själv åt det glada och skämtsamma hållet. Problemet är att vi har det ganska tufft på vår arbetsplats, mycket fungrar inte som det borde. Det har gjort mig irriterad och kritisk, vilket jag tycker att man måste vara i en sådan situation om det ska bli bättre. Ställa krav på ledningen osv. Men den här arbetskamraten har en tendens att försöka släta över och / eller skämta bort allt som är jobbigt. Det är som om hon bara vill se det positiva i allt och alla. Det är fint men det funkar inte om man vill ha förändring. Min poäng är att detta med glädje och personlighet beror på sammanhanget också. Var sak har sin plats.