Hur reagerar ni runt glada personer?

Om jag själv är uppåt kan det vara smittsamt och härligt att vara runt glada personer. Men eftersom det inte är mitt naturliga tillstånd att vakna upp med ett leende varje morgon och min person är relativt introvert och inkännande och jag ofta vaknar upp med smärta i kroppen och oro för min existens, blir jag ofta helt matt och undviker sådana människor.

Har väldigt svårt generellt med människor som har leende ansikten även när de talar om sorgliga eller neutrala saker. Känns provocerande och har svårt att lita på en sådan person. Saknar allvaret, djupet och finner dem lite korkade som aldrig bekymrar sig över tillvaron och har behov av att uttrycka detta. Nästan som en karaktärsbrist. Men ofta är det just dessa människor som också har väldigt bra liv, bra jobb, bra relationer, bra barn och bra hälsa.

Kanske är det helt enkelt en sådan mentalitet som är förutsättningen för att må bra och kunna uppskatta livet?

De mindre glada fokuserar ju ofta på negativa aspekter av sitt liv och kan ha svårt att känna välbefinnande och saker att glädjas åt.

Vore intressant att göra en studie på barndom, gener och uppväxt t ex, för det är ju ingen slump att trygga människor är mer positiva och förmodligen mer hälsosamma?

Jag är naturligt glad och sprallig och märker att jag ofta hamnar i centrum och folk gärna umgås med mig.

Dock är mitt liv kantat av sorg och smärta och oerhörda livslånga konsekvenser av olika val jag gjort, och det är något som jag också kan förmedla även om jag är glad. Jag är öppen med min historia och det gör att folk gärna dras till mig, vill vara förtroliga, förtrollas av mitt glada väsen och ser att det finns båda sidor hos mig.

Jag skrattar inte bort elände men det hjälper att ha galghumor, självdistans och kunna driva med sig själv och hela etablissemanget. Jag bryter tabun ibland och det är uppenbarligen uppfriskande.

Jag blir alltid misstänksam om folk är nästintill överdrivet glada, då brukar det alltid ligga en depression i bakgrunden och deras glada yttre är bara en fasad. Jag blir också lite anti till alltid glada människor, som alltid ser något positivt om så hela huset brann ner.

Jag tycker att det är trevligt med "glada personer" men alt beror ju på i vilket sammanhang man umgås. 

Jag är alltid en glad skit på jobbet och i grupper. Oftast privat också - det finns ingen anledning för mig att dra med mig mina sorger och smutstvätt till arbetsplatsen eller annat generellt umgänge. Om någon sedan tycker att jag är falsk för att jag intte delar med mig av mitt privatliv är det faktiskt deras problem! :) 

Alla har bekymmer och sorger och motgångar och skit i sina liv oavsett hur det ser ut på ytan. Det känns himla trist att döma människor efter hur de hanterar sin skit, så länge metoden inte går ut på att behandla andra illa. 

 

Jag har haft några människor omkring mig som liksom skrattar till i nästan varje mening de säger. Jag gillar dessa personer generellt men stör mig faktiskt på detta. Jag förstår liksom inte varför de skrattar hela tiden.

Men det finns ju långt ifrån humor i allt och framstår bara som barnsligt och oseriöst och ställer krav på omgivningen.

Men det finns ju långt ifrån humor i allt och framstår bara som barnsligt och oseriöst och ställer krav på omgivningen.

Det gör jag i den mån jag kan. Lite svårt om man sitter på möten eller föreläsningar men om det är radio byter jag podd eller kanal.

Visst är min tolkning ytterst personlig men att döma av andra kommenterar i tråden är jag tydligen inte den enda som finner dessa typer av personligheter och beteenden som irriterande.

Absolut! Negativism och bitterhet är betydligt värre och gör mer skada, Såna personer sprider dåliga stämningar och dominerar vart än de grå. Måste då naturligtvis försöka omvända en sådan vilket brukar lyckas efter ett tag. Bäst är de neutrala med ett öppet ansikte och en nyfiken attityd.

Fast det är jättemärkligt. Vad finns att skratta åt i ett vanligt neutralt samtal om kommande helg,m arbetsuppgifter, skolan eller vad som helst?