Ska jag välja särbolivet med denna bonusfamilj?

Han vill vara en ?familj? och att man umgås! Men varken barnen eller jag vill det. Hon har redan visat tydligt att hon hellre ser att vi är särbos och att hon hellre reser ensam med pappan än med mig med. Ändå vägrar han lyssna. Han säger att familjer för allt tillsammans

Det är så hysteriskt hur vissa män tror att man blir familj bara han tycker så. Du skulle förmodligen uppskatta henne mer eller åtminstone stå ut med henne bättre om han slutade tvinga dig att umgås med henne.

Hur gör du med dina barn?

Han behöver komma till insikt att du och hans dotter inte kommer att bli familj.

Hur tänker du göra med semestern?

Jag blir galen på dessa lata karlar som lutar sig tillbaka och litar på att nya kvinnan och barnen ska fixa till relationen sinsemellan.

Och är det en familj han så gärna vill ha så kan du spydigt be honom att ordna upp allas roller först, du ska inte vara något kuvat barn som trippar runt på tå i ditt eget hem medans hans dotter är pappas drottning och domina.

Och lite som Ess nämnde där. Dina egna barn måste ju få komma och gå precis som dom vill också och du ska ställa stora krav på att han tar dina barn under sina vingar också.

Jag är ledsen TS men av egen erfarenhet så vill jag varna dig för att ge dig in i det här. Risk finns att du blir väldigt olycklig och han kommer bete sig som ett svin. Han kommer att använda dig som spypåse och hacka på dig (vilket han redan gör) medans han är konflikträdd och för evigt kommer att slicka dottern och exets rövar. Du kommer störa skiten ur dig.

Jag håller med, du behöver ställa kraven nu och inte vänta, era roller cementeras mer och mer med tiden. Just nu är du lägst i hierarkin i ert hus, hur känns det? Strunta i din mans barnsliga kommentarer, dom flesta män med barn sedan tidigare är helt ovetande om krocken som blir mellan styvmammor och barn. Dags att steppa upp som styvmamma och berätta hur du vill ha det, visa konsekvenserna vad som händer om dom inte respekterar dig, skapa den friktion som behövs för att få till en förändring. Man är inte en familj bara för att man råkar bo under samma tak. En familj är nåhot man blir med tiden, och första steget är att ömsesidig respekt visas mot alla familjemedlemmar (ja, även dig!). Stå upp för dig själv och var stolt! Du har lika stor rätt som dom att trivas i ditt eget hem varje vecka.

Då får du hitta en andrahands lägenhet att flytta till.

Jag håller verkligen med din sambo och hans bror, självklart ska barn alltid vara välkomna till sitt HEM! Inte ska hon behöva ringa innan, det är ju hur galet som helst. Förstår du inte det?

När det gäller semester tycker jag absolut inte alla 3 ska åka nånstans. Du och dottern kommer sabba allt! Berätta det för pappan och lev som särbos. Träffas endast under barnfri tid!

Det som funkar för smulpaj och hennes familj fungerar inte för alla familjer så sluta att påstå att alla måste göra och tänka som du. Det finns oändligt många familjer som anser att en tonåring måste meddela sig om hen anser att hen ska frångå schemat. Det finns oändligt många anledningar till att det behöver vara så för att det skall fungera för alla inblandade. Det här är något som ts och ts sambo ska komma överens om. Och pappan håller ju med så nu är det så det är. Det handlar inte om att hen inte är välkommen, det handlar om att det ska fungera för alla.

Smulpaj: dom lever inte i en kärnfamilj, dom lever i en OMBILDAD BONUSFAMILJ. Då gäller andra regler och en helt annan hänsyn och planering krävs för att alla inblandade ska trivas. Trivs dom inte trots hänsyn och gemensamma regler - flytta isär. Men att ha svängdörrar för en tonåring i en bonusfamilj funkar uppenbarligen inte för den nya kvinnan, bonusmamman.

Mitt barn är utfluget så hon kommer inte hit mer än någon enstaka gång per år. Men jag känner inte att jag har öppna dörrar för henne elller mina väninnor och familj. Det är kanske något jag känner och som inte är sant, men detta är "hans och dotterns" hus. Jag är bara en inneboende. Han har sagt till mig att ta plats, men dottern är starkare än jag och ställer sig i vägen i köket, i vardagsrummet, altanen. Ja överallt. Jag är för svag just nu. Känner att jag inte har mitt! När vi var särbos och jag hade "mitt eget hem" och mitt jobb och fick bestämma vad jag ville så var det annorlunda. Har blivit helt kuvad och dessutom förlorat lägenheten pga honom,.

Jag tycker att han och jag ska resa ensamma och dottern och han ensamma. Så får dottern sin älskade pappa för sig själv. Jag kommer ändå känna mig utanför p resan med dem två!

Så länge han inte kan bekräfta att barnen inte ska vara här varannat lov, istället för varje lov så kommer jag må dåligt..Och även om dottern ska springa här hela sommaren med mig som arbetslös. Jag kommer bli galen! Det enda han säger är att jag måste ta plats och själv säga till dottern om något stör mig. Men jag kan väl inte säga till henne att hon inte hela tiden ska äta i köket eller ta över hela huset utan hålla sig på sitt rum nån gång, gå ut och träffa vänner etc? Där finns saker man inte säger!! Hon är en viss personlighet som inte går ihop med mig personlighet! Ibland känner jag att om jag bara väntar ut henne så hon hittar en kille och blir mer *normal som andra 16 åringar" eller att hon flyttar ut. Men det kommer ta 3 år till minst! Enligt alla mina vänner så brukar tonårstjejer föredra att bo hos sin singel-mamma istället (där ingen sambo stör) istället för med pappan och bonusmamman som hon inte gillar! Detta är helt obegripligt!!

Fast i grunden har han rätt. Det är dotterns hem. Och ditt. Ni har båda rätt att komma och gå som ni vill. Befinna er i vilket rum ni vill osv. (Förutom i varandras rum då förstås ) Och har båda lika mycket rätt att ta plats och utifrån ålder och mognad visa hänsyn till varandra. Jag har själv haft bonusbarn. Och bonusförälder till mina. Och jag har full förståelse för att känslan som bonudförälder är en annan. Men det är som det är. Ingen familjemedlem är mindre värd och har mindre rätt till sitt hem.

Mina tonåringar har en hopplös ovana att komma och gå helt oplanerat. Men finns det vissa tillfällen jag absolut inte vill att de ska dyka upp oförutsett så säger jag till att just den här kvällen har jag en dejt/kompis/vad det nu är. Är ni snälla och inte bara dyker upp. Och på samma sätt lämnar jag ibland hemmet för deras skull när jag är ickeönskvärd :) så länge de sagt till i tid. Och det här också hänt att om jag vid nåt tillfälle fått tvångstankar om att de plötsligt ska traska in i nåt man inte vill - som den hemska förälder jag är- att jag låst överlåset på dörren. Dit har de inga nycklar.... Och det finns alltså ingen risk att dörren kastas upp utan föregående varning (Jag hade så klart släppt in dem.. Men det ger en liten trygghet att få den extra tiden på sig :))

Så min poäng är att det är sjukt jobbigt att bo ihop med andras barn. Men det är ett val man gjort. Och funkar inte det valet är inte alternativet att kräva att tonåringar ska bete sig som gäster i sitt hem. Utan att ha ett eget hem själv. Och det är helt ok! Man måste inte bo ihop till varje pris.