Ska jag välja särbolivet med denna bonusfamilj?

Flyttade in i ett färdigt hem skulle det ju stå

Alltså, man kan ju inte bo ihop med någon som knappt hälsar på en, och trivas med det, det är ju fullkomligt galet! Har du haft det så här i mer än ett år? Barn eller vuxen spelar ingen roll, man beter sig som folk. Även barn ska uppfostras på ett sunt och normalt sätt så att de blir socialt fungerande vuxna och omtyckta av sin omgivning.

En bonusfamilj är ju lite som ett kollektiv eller en studentkorridor eller nåt med flera olika sorters människor som bor ihop och måste samsas. Vissa tycker knappt om varandra men man är respektfull och artig ändå. Man kan ha ett gemensamt möte där man pratar om det här med att hälsa, och vilka husregler man har (tex plocka upp efter sig). Man kan t.o.m. göra en lista och sätta upp på väggen.

När det gäller din man och att han är familjekär så är ju det gulligt, men han får ju vakna upp i verkligheten. Han har varit med och splittrat sin familj och sedan bildar en ny, bonusfamilj. I den nya konstellationen gäller nya regler och alla älskar inte alla. Alla vill inte umgås med alla, jämt. Men däremot har ALLA i den nya familjen rätt att bli respekterade och att må bra och känna sig trygga hemma. Det måste han inse, annars ska ni inte bo ihop.

Ditt liv låter som mitt! Hur länge har ni träffats och hur gamla var barnen? Varför fungerade det inte?! Jag älskar honom så mycket, vilket är ömsesidigt och gör att det är så svårt att flytta. Dessutom säger han att det är slut pm vi ska vara särbos! Så jag måste vara 100% säker när jag väl flyttar!

Jag tycker det låter som att han är väldigt mycket "det är mitt sätt som gäller annars får det vara". Tråkig och osund inställning tycker jag, man är ändå två i en relation och man måste kompromissa ibland. Självklart finns det mycket att ta hänsyn till om man väljer en partner med hemmavarande barn men han verkar ha bilden väldigt klart för sig hur det ska vara. 

Det som ger mig mest magont här är att han kräver att du ska bo med honom annars är det slut, samtidigt som han vägrar kompromissa om hur ni ska leva tillsammans. Där klämtar mina varningsklockor. 

Tänk på att kärlek räcker inte för ett liv tillsammans. Även om du älskar honom så kanske han inte är en bra person för dig.
Först och främst måste ni iaf prata med varandra. Är han orubblig i sina åsikter så kanske relationen inte är så mycket att satsa på ändå.

Hur går det för dig? Har du satt ned foten?

Jag vill inte skriva för mycket här nu eftersom vi är mitt i det men det är flera anledningar till att det inte fungerar...

Men jag är självständig och om en man sätter upp några vilkor för mig som gör att jag känner mig trängd eller kvävd så är det tack och adjö! Älskar han dig verkligen? Tycker det låter som allt ska vara på hans vilkor?!

Det blir bara värre o värre. Hans 16 åriga dotter klampar in även på barnfria veckor trots att han sagt åt henne att meddela innan hon kommer ifall vi tex skulle ha sex el ngt annat. Hon säger bara ?detta är MITT hus o jag kommer när jag vill!!!? Måste jag skriva upp mig på en lista el?? Pappan försöker förklara men hon vägrar förstå! Samma som att hon ställer 5-6 par skor i hallen trots att hon har egen ingång med vardagsrum o sovrum o allt. Så den veckan hon inte är hos oss så ställer jag in hennes skor i hennes egen hall. Då tar hon och ställer tillbaka dem i vår hall igen demonstrativt o säger att hon vill ha sina skor där! Hon slänger o hänger sina kläder i badrummet och jag tar alltid ut dem på hennes rum. Sen är de tillbaks dagen efter igen! Hon verkligen vill jävlas! På helgerna just när vi ska göra frukost så kommer hon o ställer sig framför mig o börjar förbereda sin frukost. Hon är alltid alltid hemma och vill aldrig lämna hemmet el ta hit kompisar när hon är hos oss. Däremot på mamma veckan går hon ut! Känns helskumt ärligt talat! Håller på att bli tokig! Pappan ser allt detaljen är livrädd att förlora henne så han vågar inte säga till henne alltid!

Med den mannen ska du definitivt välja särboliv! Han ställer en massa krav hit och dit om hur du ska bete dig för att få ha äran att leva i hans hus. Det är dags att du vänder på steken och ställer krav på hur han beter sig om han vill vara tillsammans med dig!

Jag lever ihop med mina barns pappa och blir alldeles ledsen när jag läser din tråd. 

Våra barn är alltid välkomna hem, när som helst. Dom bor här. De får absolut plocka upp efter sig, men ibland slarvar dom. Deras skor och jackor hänger jämt i hallen, dom får gå in genom vilken entré dom vill, när som helst.

Har man barn kan man inte ha sex i  vardagsrummet om man inte vet att dom är bortresa och absolut inte kan råka kom in. Jag tror vi kan ha haft sex i vardagrummet...tja 2003 senast.

Min söta 15-åring är usel på att komma ner till maten. Vi tjatar, han sitter fast i samtal med kompisarna vid datorn. Sen äter han mackor och vi skäller och säger att vi blir ledsna när han inte kommer för vi vill umgås. För att vi älskar honom. Det säger vi typ varje dag. En tonåring är inte klar, inte mogen, inte färdig. Man får fostra och älska dom nu också.

Bytesdag spelar väl mindre roll när barnen är stora? Dom är väl alltid välkomna hem? Där dom bor?

Du har valt att flytta in hos dom, och även om de absolut ska vara trevliga mot dig kanske du också ska vara trevlig? Du låter inte trevlig. Du låter som om du accepterar att barnen är gäster hos er och ska bete sig som vuxna gäster när de är där, inte som om de är barn som bor hemma. Vilket dom är.

Jag tycker nog att du, för allas skull, ska bli särbo. Då kan du träffa dem ibland och ha en kompisrelation, och så kan ni ligga hej vilt i hela lägenheten hemma hos dig. Och vill karln inte ha det så, då är han inte rätt man för dig. 

Då lever du inte i styvfamilj och det är bara dumt att du förfasar dig över nåt du inte förstår. Om du visste hur mycket barn kan spela ut skilda föräldrar mot varandra och hur skilda föräldrar låter sig styras av skuldkänslor på ett helt annat sätt än du i din kärnfamilj ens kan föreställa dig.