Du jobbar på äldreboende och det kommer en ny brukare = det är mannen som våldtagit dig som barn, hur hade du reagerat?

Du menar så. Ja,men det är ju ändå inte så lätt.
Det finns ju de som t ex hotar en om man vill anmäla.
Du f¨r väl vara glad att du var så pass stark att du ändå klarade det.

Jag tycker du verkar väldigt dömande för att själv ha varit utsatt.

Men nu är vi OT. Detta är inte vad som skulle diskuteras i tråden.

Vad är du för en hemsk människa som sitter och skriver såna vidriga saker till en medmänniska? SKÄMS! Du har varken empati eller kunskap om varför offer inte anmäler. Har du någon skam i kroppen ber du ts om ursäkt och lämnar sedan tråden.

Du kan väl tala med din chef? Ngn slags tystnadsplikt har hon väl? Är hon ett stolpskott så kan du ju vända dig till ngn mer överordnad. Då kan du SÄKERT få slippa ta hand om gubben och man löser det på ngt sätt. Min kompis jobbade inom hemtjänsten i området där hennes vidriga styvfar plötsligt dök upp i rullarna. Hon behövde ALDRIG sätta sin fot hos honom.

Jag hade bytt jobb. Nu har jag som tur var aldrig upplevt en våldtäkt, men jag tror att risken är att man kommer bli väldigt elak i den situationen. Man tappar omdömet och börjar missköta brukaren, vara elak, plåga och hittar olika sätt att göra livet svårt för personen. Även om det är befogat så tror jag inte man vill eller kommer må bra av att riskera att bli sådan.

I regel ska man aldrig behöva vårda en anhörig eller bekant som man har eller haft kontakt med privat. Sånt finns i reglementet.

Jag hade inte kunnat vårda honom på ett bra sätt.

Hade undvikit att gå in till honom och berättat för mina kollegor att vi har ett mindre trevligt förflutet ihop

Men tror du att hon kommer fortsätta tro på ett monster i tvättmaskinen när hon är vuxen....

Bara för att ett barn inte berättar innebär absolut inte att man kan dra slutsatsen att det inte är sant om hen sedan berättar som vuxen. Det är ett rent påhitt från din sida utan ett uns av sanning. De flesta barn berättar inte. Däremot kan man som vuxen och när man frigjort sig från sin förövare hitta kraften att berätta. Inget ovanligt och konstigt alls.

Bara för att ett barn inte berättar innebär absolut inte att man kan dra slutsatsen att det inte är sant om hen sedan berättar som vuxen. Det är ett rent påhitt från din sida utan ett uns av sanning. De flesta barn berättar inte. Däremot kan man som vuxen och när man frigjort sig från sin förövare hitta kraften att berätta. Inget ovanligt och konstigt alls.

Det där med att folk ljuger när de berättar 20 år senare kommer från debatten med "förträngda minnen" (jag tror det var tidigt 90-tal), där ett fåtal socialarbetare och psykologer ofta med hypnos påverkade patienten att tro att hon hade blivit utsatt som barn.

Vilket var jäkligt hemskt egentligen. Tänk att ha minnet av att till exempel din pappa våldtog dig, fast han aldrig har gjort det. Men du bär på minnet av det likförbannat, det är en fruktansvärd sak att utsätta både "offer" och "förövare" för.

Men det där är absolut inte samma sak som att berätta om ett övergrepp som skedde för 20 år sedan som man hållt inom sig. Den debatten, och dessa socialarbetare och psykologers metod med att plocka fram "förträngda minnen" är en helt annan sak, där man planterar falska sådana minnen.