• Anonym (Bonusförälder till NPF-barn)

    Äcklas av min bonus

    Man har inga förpliktelser att vara en förälder till sin partners barn om man inte har det/dem gemensamt.


    Jag har en bonus som är skitjobbig och vi är nu involverade i en kontakt med soc där jag fått bolla mina avsmakliga känslor för min sambos barn. Jag känner ingenting för barnet mer än att det samt allt runtomkring det är jobbigt och jag kan inte alls ta till mig det. Barnet är ett npf-barn och medicineras för ADHD. Min sambo blir såklart jättebekymrad men vill inte att vi ska bryta vår relation. Barnet bor hos oss på heltid då den andra föräldern inte mäktar med det.


    Det är en felaktig inställning att man måste se sin partners tidigare barn som en bonus och gåva från ovan med en inställning att man MÅSTE ta hand om dem som om dem vore ens egna. Jag har levt med detta barn i snart 10 år och vår relation blir INTE bättre pga barnets låga begåvning och NPF-diagnostik.


    I början fanns en viss förståelse då barnet var såpass litet men nu när man borde kunna kräva mer så är det otroligt svårt för mig att vara pedagogisk och tålmodig.


    Min partner jobbar väldigt mycket o jag sätts således med att se efter detta barn. Egentligen tycker jag så oerhört synd om det för ingen av föräldrarna vill finnas där så mycket som det behövs. O jag som inte har något band till det kan verkligen förstå varför. Det är skitjobbigt. Men som förälder till ett eget barn kan jag inte alls förstå föräldrar som lämpar över sina barn på sin partner, oavsett om barnen är gemensamma eller bonusar.


    Mitt eget barn lämnar jag sällan med min sambo i samma utsträckning som bonus är med mig. För jag inte vill bli lämnad med bonus. Men det tas ingen hänsyn till det utan hänvisas alltid till ekonomi och behov av att jobba. Fast det finns inte något sådant behov?mer än att slippa avar hemma o ta hand om barnet. Jag vet att att min sambo tycker barnet är jobbigt och krävande.

    Jag önskar så att barnet kunde få komma till en ny familj då det just nu bara har mig som tar hand om det. O jag varken kan eller vill vara ett substitut till någon av dess föräldrar.

    Problemet är inte att barnet beter sig illa....utan att det är så oerhört lågbegåvat och ständigt måste påminnas. Samt ofta beter sig som ett litet barn i 4-års ålder o inte som den faktiska åldern.


    Jag förstår inte hur somliga tänker eller är funtade, dom som höjer ALLA bonusars värde till skyarna och förkastar oss som inte alls kan ta till oss dem med kommentarer som att vi "är dåliga människor och borde steriliseras så vi inte sätter fler som oss till världen". Det är ju jättebra att vissa av dessa människor finns så en del av dessa barn får den kärlek dom har rätt till. Men jag kan inte ge min sambos barn mer än mat på bordet, kläder i rätt storlek, skjuts till/från skola. INGEN form av fysisk kontakt kan jag ge det. Inga kramar eller dylikt då jag äcklas av dess brist på egen hygien och känsla för vad som är ok. Ungen är snart 12 år o kan inte ens torka sig ordentligt efter toabesök. Inte heller se om toaletten behöver torkas av. Petar sig i näsan och munnen. O tro nu inte att jag inte försökt lära det under alla dessa år. Det är just det som är så fruktansvärt jobbigt. Att alltid, varje dag...trots att rutinerna är desamma...behöva påminna...påpeka?tjata?
    Det kan inte ens känna själv om skorna sitter på fel fot. Eller förstå att man inte har gymnastik i jeans. Borsta tänderna själv går inte heller?nu skiter jag faktiskt i att hjälpa till med det då jag inte längre ORKAR bry mig. Jag tar barnet till tandläkaren för föräldrarna kan inte få barnet att sitta still i stolen utan att få panik.


    Jag känner det ofta som att barnet är rädd för mig men efter att ha pratat med pedagoger på skolan som själva har den här typen av diagnos/er i olika omfattning eller utbildning inom området så har jag förstått att barnet letar efter bekräftelse och styrning från mig då jag är väldigt rak och tydlig i min kommunikation med det.


    En bonus behöver inte vara eller behandlas som ens eget barn!
    Det är förälderns ansvar att ge det vad det behöver. Inte den nya partnerns. Bara för att man lever med någon som har barn sedan tidigare behöver man inte ta på sig en roll som förälder till det.


    Jag vill bara lyfta denna fråga då det är många styvföräldrar som känner likadant men inte vågar stå för det.
    Jag måste ha en anonym signatur då min partners x stalkar allt jag gör o skriver på sociala medier mm.


     HUUUUR orkar man vara styvförälder till npf-barn? HUUUR gör ni som orkar?

  • Svar på tråden Äcklas av min bonus
  • Anonym (F)
    Djurvän03 skrev 2019-03-04 12:57:17 följande:

    Nu har jag läst några av folka inlägg här..om ni nu avskyr ungen så mycket, eller bonusbarn öht, VARFÖR dejtar ni då människor som har barn? Barnet har mer rätt till sin förälder än vad ni har. Antingen accepterar man att barnet är som det är, att en separation kan vara väldigt jobbig för ett barn. Eller så dejtar ni någon utan barn. Svårare än så är det inte! Sluta vara elaka mot barnen som inte har något val!


    Eller så börjar singelföräldrar ta mer ansvar för de barn dom satt till världen och slutar upp med att begära att nya partners ska göra detta åt dom.
  • enmanmedskägg

    Jag blir väldigt ledsen av att läsa detta. Det hade varit en sak om barnet hade betett sig illa, varit elak eller liknande, men nu verkar det snarare handla om en utvecklingsstörning, och att då tala i termer om att man äcklas av barnet är bland det mest kallhamrade jag har läst. Jag har arbetat med funktionshindrade med alla möjliga diagnoser ( jag har själv asperger ) och tro mig, det finns inte något vi hellre vill än att få bli accepterade, men att då få läsa att människor tänker så här om oss gör inte livet lättare direkt. 


    Nej, du behöver inte se ditt bonusbarn som en skänk från ovan eller ens känna den djupaste kärlek för barnet. Det är ingen som begär det. Däremot bör du förstå att detta är en person. En person som kommer att ha det jobbigt nog i livet, men om hen inte ens kan vara trygg i sin hemmiljö utan att ens närmaste ska äcklas av en, ja då är det bara hemskt.

  • Anonym (hemskt)

    Det gör så ont i hjärtat att läsa att den lilla killen ber om att få sitta bredvid i soffan. Att han inte förstår varför han blir nekad, när han bara vill ha närhet och kärlek!


    Mitt hjärta ömmar för barn som inte får kärlek (trots att det inte är mina egna barn det handlar om). 

    Varför ger hans pappa honom inte den kärlek, närhet och trygghet han behöver?

  • Anonym (förstår)
    Djurvän03 skrev 2019-03-04 12:57:17 följande:

    Nu har jag läst några av folka inlägg här..om ni nu avskyr ungen så mycket, eller bonusbarn öht, VARFÖR dejtar ni då människor som har barn? Barnet har mer rätt till sin förälder än vad ni har. Antingen accepterar man att barnet är som det är, att en separation kan vara väldigt jobbig för ett barn. Eller så dejtar ni någon utan barn. Svårare än så är det inte! Sluta vara elaka mot barnen som inte har något val!


    Hon kanske inte visste hur barnet var när hon blev tillsammans med pappan, eller att hon skulle tvingas ta mer ansvar för barnet än vad föräldrarna gör.
  • erikaABC
    Anonym (m) skrev 2019-03-04 13:58:37 följande:
    Inte helt lätt att förstå resonemanget.
    "det bästa för barnet är om den bor på samma ställe"
    Det har lett till att mamman klarar honom inte på 100% och inte  pappan heller så han lämpar över det på sambon. Sambon orkar inte heller. Det finns risk att sambon inte heller orkar. Men det du beskriver låter det rimligt att ingen orkar ungen 100%.
    Ni har alltså skapat en situation där snart ingen orkar med honom. Det kan väl inte vara bra för barnet?
    Varför kan föräldrarna inte dela på ansvaret? Då får de återhämtning mellan varven. Det är väl bättre än att alla blir utbrända och ingen orkar med honom?
    Om jag var du skulle jag flytta till egen bostad och lämna tillbaka ansvaret till pojkens föräldrar.
    Ja, när ni märker att det som lät bra i teorin inte fungerar i verkligheten är det nog dags att fundera ett varv till.
  • Anonym (förälder)
    Anonym (förstår) skrev 2019-03-04 15:10:55 följande:
    Hon kanske inte visste hur barnet var när hon blev tillsammans med pappan, eller att hon skulle tvingas ta mer ansvar för barnet än vad föräldrarna gör.
    Åter igen!!!!
    Hon äcklas av ett barn med funktionshinder, som inte kan rå för att det har ett handikapp. Hon har känt det i flera år. 
    Varför säger hon inte åt pappan att ta sitt ansvar istället för att äcklas av ett handikappat barn.

    Jag blir så upprörd när folk säger så om funktionshindrade barn som inte kan rå för att dom är det.
    Föräldrarna sviker och lämpar över på styvmamman som äcklas av det, det är fruktansvärt!!!!

    Tänk er själva om ert barn blir funktionshindrat pga olycka för det kan hända alla!!!! Man kan råka ut för en billycka tex eller annat och folk sen äcklas av barnet. 

    Ts har ställt upp mycket på det här barnet för att hennes sambo/man har utnyttjat henne genom att inte ta ansvar. 
    Nu vill ingen ge det kärlek, tänk att veta ingen vill krama, äcklas av en osv när man är ett barn. 
    Inte för att man är bråkig utan för att man inte förstår allt och är mentalt efter sin ålder.

    Jag blir så ledsen för det här barnets skull.
    Jag fattar att ts inte orkar och är utmattat och hon ska inte behöva ta det ansvaret hon har för barnet MEN när hon säger att hon äcklas av barnet blir jag upprörd för att hon inte sätter press på sambon/mannen och är arg på honom istället för barnet.
  • Mrs Moneybags

    Jag förstår att barnet är jobbigt.

    Men det är din sambo som är hemsk som låter dig ta så mycket ansvar för sitt barn! 

  • molly50
    Anonym (Bonusförälder till NPF-barn) skrev 2019-03-04 08:46:03 följande:

    Man har inga förpliktelser att vara en förälder till sin partners barn om man inte har det/dem gemensamt.


    Jag har en bonus som är skitjobbig och vi är nu involverade i en kontakt med soc där jag fått bolla mina avsmakliga känslor för min sambos barn. Jag känner ingenting för barnet mer än att det samt allt runtomkring det är jobbigt och jag kan inte alls ta till mig det. Barnet är ett npf-barn och medicineras för ADHD. Min sambo blir såklart jättebekymrad men vill inte att vi ska bryta vår relation. Barnet bor hos oss på heltid då den andra föräldern inte mäktar med det.


    Det är en felaktig inställning att man måste se sin partners tidigare barn som en bonus och gåva från ovan med en inställning att man MÅSTE ta hand om dem som om dem vore ens egna. Jag har levt med detta barn i snart 10 år och vår relation blir INTE bättre pga barnets låga begåvning och NPF-diagnostik.


    I början fanns en viss förståelse då barnet var såpass litet men nu när man borde kunna kräva mer så är det otroligt svårt för mig att vara pedagogisk och tålmodig.


    Min partner jobbar väldigt mycket o jag sätts således med att se efter detta barn. Egentligen tycker jag så oerhört synd om det för ingen av föräldrarna vill finnas där så mycket som det behövs. O jag som inte har något band till det kan verkligen förstå varför. Det är skitjobbigt. Men som förälder till ett eget barn kan jag inte alls förstå föräldrar som lämpar över sina barn på sin partner, oavsett om barnen är gemensamma eller bonusar.


    Mitt eget barn lämnar jag sällan med min sambo i samma utsträckning som bonus är med mig. För jag inte vill bli lämnad med bonus. Men det tas ingen hänsyn till det utan hänvisas alltid till ekonomi och behov av att jobba. Fast det finns inte något sådant behov?mer än att slippa avar hemma o ta hand om barnet. Jag vet att att min sambo tycker barnet är jobbigt och krävande.

    Jag önskar så att barnet kunde få komma till en ny familj då det just nu bara har mig som tar hand om det. O jag varken kan eller vill vara ett substitut till någon av dess föräldrar.

    Problemet är inte att barnet beter sig illa....utan att det är så oerhört lågbegåvat och ständigt måste påminnas. Samt ofta beter sig som ett litet barn i 4-års ålder o inte som den faktiska åldern.


    Jag förstår inte hur somliga tänker eller är funtade, dom som höjer ALLA bonusars värde till skyarna och förkastar oss som inte alls kan ta till oss dem med kommentarer som att vi "är dåliga människor och borde steriliseras så vi inte sätter fler som oss till världen". Det är ju jättebra att vissa av dessa människor finns så en del av dessa barn får den kärlek dom har rätt till. Men jag kan inte ge min sambos barn mer än mat på bordet, kläder i rätt storlek, skjuts till/från skola. INGEN form av fysisk kontakt kan jag ge det. Inga kramar eller dylikt då jag äcklas av dess brist på egen hygien och känsla för vad som är ok. Ungen är snart 12 år o kan inte ens torka sig ordentligt efter toabesök. Inte heller se om toaletten behöver torkas av. Petar sig i näsan och munnen. O tro nu inte att jag inte försökt lära det under alla dessa år. Det är just det som är så fruktansvärt jobbigt. Att alltid, varje dag...trots att rutinerna är desamma...behöva påminna...påpeka?tjata?
    Det kan inte ens känna själv om skorna sitter på fel fot. Eller förstå att man inte har gymnastik i jeans. Borsta tänderna själv går inte heller?nu skiter jag faktiskt i att hjälpa till med det då jag inte längre ORKAR bry mig. Jag tar barnet till tandläkaren för föräldrarna kan inte få barnet att sitta still i stolen utan att få panik.


    Jag känner det ofta som att barnet är rädd för mig men efter att ha pratat med pedagoger på skolan som själva har den här typen av diagnos/er i olika omfattning eller utbildning inom området så har jag förstått att barnet letar efter bekräftelse och styrning från mig då jag är väldigt rak och tydlig i min kommunikation med det.


    En bonus behöver inte vara eller behandlas som ens eget barn!
    Det är förälderns ansvar att ge det vad det behöver. Inte den nya partnerns. Bara för att man lever med någon som har barn sedan tidigare behöver man inte ta på sig en roll som förälder till det.


    Jag vill bara lyfta denna fråga då det är många styvföräldrar som känner likadant men inte vågar stå för det.
    Jag måste ha en anonym signatur då min partners x stalkar allt jag gör o skriver på sociala medier mm.


     HUUUUR orkar man vara styvförälder till npf-barn? HUUUR gör ni som orkar?


    Jag kan förstå att du tycker detta är jobbigt. Och jag misstänker att du är utmattad.
    Men jag tycker att du riktar ilskan åt lite fel håll.
    Du borde rikta den där den hör hemma. Till barnets föräldrar.
    Varken du eller barnet mår bra i den här situationen och det borde din sambo få veta. (Om du inte redan har sagt det till honom)
    Han och mamman är de som ska ta ansvar för barnet. Klarar de inte av det så måste de söka hjälp. De kanske behöver någon form av avlastning.
    Men du ska inte behöva sätta hela ditt liv åt sidan för att ta hand om hans barn.
    Det är inte ditt ansvar. Bara hans och mammans.
    Jag tror att du behöver sätta dig ner med din sambo och prata igenom dte här med honom ordentligt.
    Du måste sätta ner foten och tala om att du har kommit till en gräns när du inte längre orkar.
    Är han inte beredd att ändra förutsättningarna så är det kanske bättre att ni går skilda vägar. För din skull.
    Men jag förstår att det är svårt.
    Carpe Diem
  • Oscarsmamma84

    Usch va jag tycker synd om barnet. Barnet har ju en funktionsnedsättning för guds skull. Är ju inte så att barnet gör det för att jävlas. Nej ts ta ett allvarligt snack med pappan eller lämna för allas skull. Låter inte sunt att du äcklas av ett barn som dessutom redan har det svårt i samhället o livet i övrigt. Det sista barnet behöver är en vuxen som ts i sin närhet

  • Wolfie13
    Anonym (hemskt) skrev 2019-03-04 14:36:53 följande:

    Det gör så ont i hjärtat att läsa att den lilla killen ber om att få sitta bredvid i soffan. Att han inte förstår varför han blir nekad, när han bara vill ha närhet och kärlek!


    Mitt hjärta ömmar för barn som inte får kärlek (trots att det inte är mina egna barn det handlar om). 

    Varför ger hans pappa honom inte den kärlek, närhet och trygghet han behöver?


    Verkligen hemskt, mår dåligt av att läsa detta på riktigt :(
    Hoppas pappan ger någonting.. Inte konstigt barnet är hamnar efter av att bli utfryst och inte förstår varför det är så. 
Svar på tråden Äcklas av min bonus