Äcklas av min bonus
Man har inga förpliktelser att vara en förälder till sin partners barn om man inte har det/dem gemensamt.
Jag har en bonus som är skitjobbig och vi är nu involverade i en kontakt med soc där jag fått bolla mina avsmakliga känslor för min sambos barn. Jag känner ingenting för barnet mer än att det samt allt runtomkring det är jobbigt och jag kan inte alls ta till mig det. Barnet är ett npf-barn och medicineras för ADHD. Min sambo blir såklart jättebekymrad men vill inte att vi ska bryta vår relation. Barnet bor hos oss på heltid då den andra föräldern inte mäktar med det.
Det är en felaktig inställning att man måste se sin partners tidigare barn som en bonus och gåva från ovan med en inställning att man MÅSTE ta hand om dem som om dem vore ens egna. Jag har levt med detta barn i snart 10 år och vår relation blir INTE bättre pga barnets låga begåvning och NPF-diagnostik.
I början fanns en viss förståelse då barnet var såpass litet men nu när man borde kunna kräva mer så är det otroligt svårt för mig att vara pedagogisk och tålmodig.
Min partner jobbar väldigt mycket o jag sätts således med att se efter detta barn. Egentligen tycker jag så oerhört synd om det för ingen av föräldrarna vill finnas där så mycket som det behövs. O jag som inte har något band till det kan verkligen förstå varför. Det är skitjobbigt. Men som förälder till ett eget barn kan jag inte alls förstå föräldrar som lämpar över sina barn på sin partner, oavsett om barnen är gemensamma eller bonusar.
Mitt eget barn lämnar jag sällan med min sambo i samma utsträckning som bonus är med mig. För jag inte vill bli lämnad med bonus. Men det tas ingen hänsyn till det utan hänvisas alltid till ekonomi och behov av att jobba. Fast det finns inte något sådant behov?mer än att slippa avar hemma o ta hand om barnet. Jag vet att att min sambo tycker barnet är jobbigt och krävande.
Jag önskar så att barnet kunde få komma till en ny familj då det just nu bara har mig som tar hand om det. O jag varken kan eller vill vara ett substitut till någon av dess föräldrar.
Problemet är inte att barnet beter sig illa....utan att det är så oerhört lågbegåvat och ständigt måste påminnas. Samt ofta beter sig som ett litet barn i 4-års ålder o inte som den faktiska åldern.
Jag förstår inte hur somliga tänker eller är funtade, dom som höjer ALLA bonusars värde till skyarna och förkastar oss som inte alls kan ta till oss dem med kommentarer som att vi "är dåliga människor och borde steriliseras så vi inte sätter fler som oss till världen". Det är ju jättebra att vissa av dessa människor finns så en del av dessa barn får den kärlek dom har rätt till. Men jag kan inte ge min sambos barn mer än mat på bordet, kläder i rätt storlek, skjuts till/från skola. INGEN form av fysisk kontakt kan jag ge det. Inga kramar eller dylikt då jag äcklas av dess brist på egen hygien och känsla för vad som är ok. Ungen är snart 12 år o kan inte ens torka sig ordentligt efter toabesök. Inte heller se om toaletten behöver torkas av. Petar sig i näsan och munnen. O tro nu inte att jag inte försökt lära det under alla dessa år. Det är just det som är så fruktansvärt jobbigt. Att alltid, varje dag...trots att rutinerna är desamma...behöva påminna...påpeka?tjata?
Det kan inte ens känna själv om skorna sitter på fel fot. Eller förstå att man inte har gymnastik i jeans. Borsta tänderna själv går inte heller?nu skiter jag faktiskt i att hjälpa till med det då jag inte längre ORKAR bry mig. Jag tar barnet till tandläkaren för föräldrarna kan inte få barnet att sitta still i stolen utan att få panik.
Jag känner det ofta som att barnet är rädd för mig men efter att ha pratat med pedagoger på skolan som själva har den här typen av diagnos/er i olika omfattning eller utbildning inom området så har jag förstått att barnet letar efter bekräftelse och styrning från mig då jag är väldigt rak och tydlig i min kommunikation med det.
En bonus behöver inte vara eller behandlas som ens eget barn!
Det är förälderns ansvar att ge det vad det behöver. Inte den nya partnerns. Bara för att man lever med någon som har barn sedan tidigare behöver man inte ta på sig en roll som förälder till det.
Jag vill bara lyfta denna fråga då det är många styvföräldrar som känner likadant men inte vågar stå för det.
Jag måste ha en anonym signatur då min partners x stalkar allt jag gör o skriver på sociala medier mm.
HUUUUR orkar man vara styvförälder till npf-barn? HUUUR gör ni som orkar?
Men jag tycker att du riktar ilskan åt lite fel håll.
Du borde rikta den där den hör hemma. Till barnets föräldrar.
Varken du eller barnet mår bra i den här situationen och det borde din sambo få veta. (Om du inte redan har sagt det till honom)
Han och mamman är de som ska ta ansvar för barnet. Klarar de inte av det så måste de söka hjälp. De kanske behöver någon form av avlastning.
Men du ska inte behöva sätta hela ditt liv åt sidan för att ta hand om hans barn.
Det är inte ditt ansvar. Bara hans och mammans.
Jag tror att du behöver sätta dig ner med din sambo och prata igenom dte här med honom ordentligt.
Du måste sätta ner foten och tala om att du har kommit till en gräns när du inte längre orkar.
Är han inte beredd att ändra förutsättningarna så är det kanske bättre att ni går skilda vägar. För din skull.
Men jag förstår att det är svårt.
För barnets skull borde du kanske lämna detta odrägliga liv du tycker du lever, och mannen i fråga kan träffa en ny kvinna, med något innanför pannbenet, samt med ett hjärta i kroppen.....................???? Hur kan pappan gå med på att ha dig som styvmamma?