Anonym (Bonusförälder till NPF-barn)

Äldre 4 Mar 08:46

264 svar

Äcklas av min bonus

Man har inga förpliktelser att vara en förälder till sin partners barn om man inte har det/dem gemensamt.

Jag har en bonus som är skitjobbig och vi är nu involverade i en kontakt med soc där jag fått bolla mina avsmakliga känslor för min sambos barn. Jag känner ingenting för barnet mer än att det samt allt runtomkring det är jobbigt och jag kan inte alls ta till mig det. Barnet är ett npf-barn och medicineras för ADHD. Min sambo blir såklart jättebekymrad men vill inte att vi ska bryta vår relation. Barnet bor hos oss på heltid då den andra föräldern inte mäktar med det.

Det är en felaktig inställning att man måste se sin partners tidigare barn som en bonus och gåva från ovan med en inställning att man MÅSTE ta hand om dem som om dem vore ens egna. Jag har levt med detta barn i snart 10 år och vår relation blir INTE bättre pga barnets låga begåvning och NPF-diagnostik.

I början fanns en viss förståelse då barnet var såpass litet men nu när man borde kunna kräva mer så är det otroligt svårt för mig att vara pedagogisk och tålmodig.

Min partner jobbar väldigt mycket o jag sätts således med att se efter detta barn. Egentligen tycker jag så oerhört synd om det för ingen av föräldrarna vill finnas där så mycket som det behövs. O jag som inte har något band till det kan verkligen förstå varför. Det är skitjobbigt. Men som förälder till ett eget barn kan jag inte alls förstå föräldrar som lämpar över sina barn på sin partner, oavsett om barnen är gemensamma eller bonusar.

Mitt eget barn lämnar jag sällan med min sambo i samma utsträckning som bonus är med mig. För jag inte vill bli lämnad med bonus. Men det tas ingen hänsyn till det utan hänvisas alltid till ekonomi och behov av att jobba. Fast det finns inte något sådant behov?mer än att slippa avar hemma o ta hand om barnet. Jag vet att att min sambo tycker barnet är jobbigt och krävande.

Jag önskar så att barnet kunde få komma till en ny familj då det just nu bara har mig som tar hand om det. O jag varken kan eller vill vara ett substitut till någon av dess föräldrar.

Problemet är inte att barnet beter sig illa....utan att det är så oerhört lågbegåvat och ständigt måste påminnas. Samt ofta beter sig som ett litet barn i 4-års ålder o inte som den faktiska åldern.

Jag förstår inte hur somliga tänker eller är funtade, dom som höjer ALLA bonusars värde till skyarna och förkastar oss som inte alls kan ta till oss dem med kommentarer som att vi "är dåliga människor och borde steriliseras så vi inte sätter fler som oss till världen". Det är ju jättebra att vissa av dessa människor finns så en del av dessa barn får den kärlek dom har rätt till. Men jag kan inte ge min sambos barn mer än mat på bordet, kläder i rätt storlek, skjuts till/från skola. INGEN form av fysisk kontakt kan jag ge det. Inga kramar eller dylikt då jag äcklas av dess brist på egen hygien och känsla för vad som är ok. Ungen är snart 12 år o kan inte ens torka sig ordentligt efter toabesök. Inte heller se om toaletten behöver torkas av. Petar sig i näsan och munnen. O tro nu inte att jag inte försökt lära det under alla dessa år. Det är just det som är så fruktansvärt jobbigt. Att alltid, varje dag...trots att rutinerna är desamma...behöva påminna...påpeka?tjata?
Det kan inte ens känna själv om skorna sitter på fel fot. Eller förstå att man inte har gymnastik i jeans. Borsta tänderna själv går inte heller?nu skiter jag faktiskt i att hjälpa till med det då jag inte längre ORKAR bry mig. Jag tar barnet till tandläkaren för föräldrarna kan inte få barnet att sitta still i stolen utan att få panik.

Jag känner det ofta som att barnet är rädd för mig men efter att ha pratat med pedagoger på skolan som själva har den här typen av diagnos/er i olika omfattning eller utbildning inom området så har jag förstått att barnet letar efter bekräftelse och styrning från mig då jag är väldigt rak och tydlig i min kommunikation med det.

En bonus behöver inte vara eller behandlas som ens eget barn!
Det är förälderns ansvar att ge det vad det behöver. Inte den nya partnerns. Bara för att man lever med någon som har barn sedan tidigare behöver man inte ta på sig en roll som förälder till det.

Jag vill bara lyfta denna fråga då det är många styvföräldrar som känner likadant men inte vågar stå för det.
Jag måste ha en anonym signatur då min partners x stalkar allt jag gör o skriver på sociala medier mm.

HUUUUR orkar man vara styvförälder till npf-barn? HUUUR gör ni som orkar?

jrockyracoon

Äldre 5 Mar 11:18

#122

Anonym (Sara) skrev 2019-03-05 11:01:26 följande:

Ts skriver ju att hon har gjort orosanmälningar utan att socialen reagerar. Barnet har ingen annan som vill vara dess anknytningsperson. Mamman orkar inte med barnet, pappan bara jobbar trots att ts sagt att hon vill att han är hemma mer. Utan ts finns ingen som ser till att barnet får mat, kläder, kommer iväg till skolan eller kommer i säng om kvällarna. Hur ska man träda tillbaka när det inte finns någon som är beredd att ta över?

Det finns flera sätt. Hon kan berätta för socialen och pappan att hon kommer avsvära sig det ansvaret. Hon kan i samband med det presentera en avtrappningsplan (vilket jag tror vore bra) där hon i en lämplig takt tillbringar mindre och mindre tid med barnet.

Konsekvensen av det blir ju rimligtvis att antingen pappan eller socialen behöver ta vid i takt med att hon träder tillbaka.

Jag tror att det bästa för barnet är om TS klarar av att älska det, ge det kroppskontakt och omsorg eftersom hon just nu verkar vara barnets närmaste vuxen, men klarar hon inte att ge kärleken är det nog bättre långsiktigt att barnet får andra vuxna i sin närhet som klarar av att ge henne det. T.ex. pappan om han klarar det, eller pappan i kombination med en stödfamilj, eller mamman i kombination med en stödfamilj el. liknande.

Anonym (förälder)

Äldre 5 Mar 11:26

#123

Anonym (Sara) skrev 2019-03-05 10:47:20 följande:

Men om du säger att hon ska sluta göra ingenting och istället prata med sin man måste du ju mena att hon tidigare inte pratat med sin man. Jag tror att hon pratar och pratar men ingenting händer, och vad med ska hon göra? Hon har ju sagt till flera gånger att hon vill att han ska jobba mindre och istället ta hand om barnet men han gör inte som hon säger. Det fungerar uppenbarligen inte att "säga till". Hon kan säga stopp hur mycket hon vill, det är fortfarande pappan och enbart pappan som har någon som helst makt att ändra den här situationen. Ja socialen möjligtvis då men de verkar ju bry sig ungefär lika mycket som föräldrarna.

Vad är det för ultimatum du menar? Ta hand om ditt barn annars vad? Hur långt ska ts behöva gå för att få honom att ta hand om sitt barn? Flytta från sitt eget hem? Riva upp hela sitt och sitt eget barns liv. Vart ska hon ta vägen? Hur ska man hitta en bostad för två personer med en 75% anställning i butik? Hon har ett eget barn som hon måste ta ansvar för, hon kan inte bara dra. Ska hon bo kvar men sluta ställa upp för barnet? Bara skjutsa sitt eget barn till träningarna, bara laga mat till sitt barn, bara tvätta sina och sitt barns kläder? Vem får lida då?

Jag tycker också att det är en hemsk situation och att det är fruktansvärt synd om det här barnet som på nåder får sina mest basala behov ombesörjda av en styvmamma som egentligen önskar att barnet inte fanns, men ingen kärlek eller bekräftelse från någon. Men det är inte ts fel och det är oerhört orättvist att beskylla henne för den här situationen, eller tro att det är hon som är orsaken till att ingenting blir bättre.

Jag tycker att du läser det du vill läsa.
Nej det är inte ts fel att det är som det är men nu är det Ts som skriver och berättar om situationen och då svarar jag liksom de flesta här att hon måste sätta ner foten till sin sambo och begära att han tar mer ansvar för sitt barn och det för just ts och barnets skulle.
Helst skulle man ju vilja ta det här med sambon och mamman men det är ju ts som skriver här och ingen annan.

Ja hon verkar ha pratat med sin man men inget händer, han verkar nöjd med situationen så länge ts gör allt.
Vad tycker du att hon ska göra??? bara fortsätta som tidigare bara för att mannen inte lyssnar på vad hon säger?
Vad händer om ts backar och inte gör allt för sonen? kanske mannen då faktiskt gör något med sonen då ts inte gör allt som vanligt. Ts behöver inte överge sonen helt men det kanske faktiskt händer något om hon inte bara pratat utan faktiskt slutar göra saker.
Om det är så att pappan totalt negligerar sin son och bara låter sonen fara illa om inte ts gör något för sonen tycker jag att hon allvarligt ska tänka över vilken sorts man hon lever ihop med som då totalstruntar i sin son.
Men jag tror faktiskt inte eller hoppas i alla fall inte att pappan låter det gå så långt.

Som sagt vad tycker du att hon ska göra?
Det kan ju inte fortgå som det gör nu, ts måste ju för sin egen skull (och barnets) göra något innan hon totalt bränner ut sig och kanske blir sjukskriven.
Ja det är bioföräldrarna som gör fel men ingen gör ju något för att underlätta för ts och därför säger jag och andra att hon måste agera för sin egen skull.
Förstår du hur jag menar?

Jag jobbar med barn och har sett många barn fara illa och jag blir otroligt engagerad och upprörd när barn som inte kan påverka sin situation hamnar i kläm och far illa och i den här familjen är det kris.
tyvärr verkar det vara ts som är den enda som faktiskt tar hand om barnet men har nu inte ork kvar och äcklas av det och det är bara ts som kanske verkar kunna ändra på situationen och det bara om hon orkar och därför rådet till henne att sluta göra allt för pojken och se om pappan då faktiskt börjar ta ansvar för sonen, för väldigt få föräldrar skiter totalt i sina barn men just nu är bekvämt för honom. Om han sen totalt ignorerar sonen ja då är det verkligen illa och om även då biomamman gör det ja då behöver soc kopplas in.
Men ts kommer inte att orka ta allt själv.
Vi som jobbar med barn som far illa sätter alltid barnen först eftersom dom inte har valt situationen.

jrockyracoon

Äldre 5 Mar 11:32

#124

Anonym (Sara) skrev 2019-03-05 10:47:20 följande:

Men om du säger att hon ska sluta göra ingenting och istället prata med sin man måste du ju mena att hon tidigare inte pratat med sin man. Jag tror att hon pratar och pratar men ingenting händer, och vad med ska hon göra? Hon har ju sagt till flera gånger att hon vill att han ska jobba mindre och istället ta hand om barnet men han gör inte som hon säger. Det fungerar uppenbarligen inte att "säga till". Hon kan säga stopp hur mycket hon vill, det är fortfarande pappan och enbart pappan som har någon som helst makt att ändra den här situationen. Ja socialen möjligtvis då men de verkar ju bry sig ungefär lika mycket som föräldrarna.

Vad är det för ultimatum du menar? Ta hand om ditt barn annars vad? Hur långt ska ts behöva gå för att få honom att ta hand om sitt barn? Flytta från sitt eget hem? Riva upp hela sitt och sitt eget barns liv. Vart ska hon ta vägen? Hur ska man hitta en bostad för två personer med en 75% anställning i butik? Hon har ett eget barn som hon måste ta ansvar för, hon kan inte bara dra. Ska hon bo kvar men sluta ställa upp för barnet? Bara skjutsa sitt eget barn till träningarna, bara laga mat till sitt barn, bara tvätta sina och sitt barns kläder? Vem får lida då?

Jag tycker också att det är en hemsk situation och att det är fruktansvärt synd om det här barnet som på nåder får sina mest basala behov ombesörjda av en styvmamma som egentligen önskar att barnet inte fanns, men ingen kärlek eller bekräftelse från någon. Men det är inte ts fel och det är oerhört orättvist att beskylla henne för den här situationen, eller tro att det är hon som är orsaken till att ingenting blir bättre.

Nu var det inte riktat mot mig, men jag reflekterar ändå kring dina tankar.

Vad ska hon göra om pappan inte lyssnar på henne? Ja, då måste hon givetvis förhålla sig till det utifrån vad hon själv vill och vad som är bäst för barnet. Hon kan t.ex. välja att ge barnet kärlek och omsorg själv. Eller så kan hon abdikera från det ansvaret och gradvis överlämna det till pappan. Om pappan fortsätter att kräva att hon ska ansvara för barnet så kan hon också separera från barnet.

Bostadssituationen i Stockholm är ju som den är, men vet vi att det är där som TS bor?

Du tycker det är en fruktansvärd situation, men vad är ditt förslag till lösning då?

Det är givetvis inte helt och hållet TS fel att de har hamnat här, hon har ju inte något huvudansvar för barnet eftersom hon inte är förälder. Men hon har däremot ansvar för de beslut hon tagit, och att inte hon inte ger barnet kroppskontakt för att hon känner sig äcklad av det är ändå ett val hon gör.

Anonym (Sara)

Äldre 5 Mar 11:34

#125

jrockyracoon skrev 2019-03-05 11:18:53 följande:

Det finns flera sätt. Hon kan berätta för socialen och pappan att hon kommer avsvära sig det ansvaret. Hon kan i samband med det presentera en avtrappningsplan (vilket jag tror vore bra) där hon i en lämplig takt tillbringar mindre och mindre tid med barnet.

Konsekvensen av det blir ju rimligtvis att antingen pappan eller socialen behöver ta vid i takt med att hon träder tillbaka.

Jag tror att det bästa för barnet är om TS klarar av att älska det, ge det kroppskontakt och omsorg eftersom hon just nu verkar vara barnets närmaste vuxen, men klarar hon inte att ge kärleken är det nog bättre långsiktigt att barnet får andra vuxna i sin närhet som klarar av att ge henne det. T.ex. pappan om han klarar det, eller pappan i kombination med en stödfamilj, eller mamman i kombination med en stödfamilj el. liknande.

Det bästa för barnet är om det hade andra föräldrar, men det går ju tyvärr inte att ordna. Jag tror att det är lätt att säga men svårt att genomföra en avtrappningsplan där man slutar tillgodose de mest basala behov hos ett barn man bott med i 10 år. Det som är komplicerat i den här soppan är just det att ts upplever att det inte finns någon backup, att det står och faller med henne. Och så är det nog kortsiktigt. Ts har redan avsagt sig det känslomässiga ansvaret och ingen har tagit vid, inte pappan och inte mamman. Har man redan dåligt samvete för att man bor med ett barn ingen älskar förstår jag att det är otroligt tufft att avsäga sig även den praktiska biten.

jrockyracoon

Äldre 5 Mar 11:36

#126

* Separera från sambon, skulle det ha stått i mitt förra inlägg...

jrockyracoon

Äldre 5 Mar 11:48

#127

Anonym (Sara) skrev 2019-03-05 11:34:57 följande:

Det bästa för barnet är om det hade andra föräldrar, men det går ju tyvärr inte att ordna. Jag tror att det är lätt att säga men svårt att genomföra en avtrappningsplan där man slutar tillgodose de mest basala behov hos ett barn man bott med i 10 år. Det som är komplicerat i den här soppan är just det att ts upplever att det inte finns någon backup, att det står och faller med henne. Och så är det nog kortsiktigt. Ts har redan avsagt sig det känslomässiga ansvaret och ingen har tagit vid, inte pappan och inte mamman. Har man redan dåligt samvete för att man bor med ett barn ingen älskar förstår jag att det är otroligt tufft att avsäga sig även den praktiska biten.

Man behöver ta ansvar långsiktigt för ett barn som man inte vill/kan/förmår/väljer att ge kärlek och överlämna ansvaret till någon annan.

Att göra vad som är bäst för barnet, kan vara att träda tillbaka i ett sådant läge, även om det känns svårt. Ibland måste man göra det rätta även om det känns jobbigt.

Och vi vet inte mycket om pappans förmåga att ansvara för barnet, förutom att han hittills överlåtit det mesta av den biten till TS. Ibland behöver man tvinga män att ta omsorgsansvar och därefter gör många det med bravur.

Vi vet heller inte mycket om huruvida TS överdriver barnets problem och huruvida hennes äckelkänslor innebär ett konstant äckel inför barnet, eller enbart sporadiskt äckelkänsla någon gång då och då. Vi vet inte om TS är den bästa kandidaten att visa omsorg för barnet (kanske hon är väldigt känslokall i sitt beteende mot barnet och därmed skadar det mer än föräldrarnas icke-omsorg). Är det exempelvis så att pappan är bättre lämpad finns det ju ingen anledning för henna att inte träda tillbaka och ge plats för honom.

Om vi inte får mer information av TS, så kommer nog våra diskussioner bli väldigt hypotetiska och mynna ut i en lång rad av Om-så uttalanden.

Anonym (Sara)

Äldre 5 Mar 11:57

#128

Anonym (förälder) skrev 2019-03-05 11:26:10 följande:

Jag tycker att du läser det du vill läsa.

Nej det är inte ts fel att det är som det är men nu är det Ts som skriver och berättar om situationen och då svarar jag liksom de flesta här att hon måste sätta ner foten till sin sambo och begära att han tar mer ansvar för sitt barn och det för just ts och barnets skulle.

Helst skulle man ju vilja ta det här med sambon och mamman men det är ju ts som skriver här och ingen annan.

Ja hon verkar ha pratat med sin man men inget händer, han verkar nöjd med situationen så länge ts gör allt.

Vad tycker du att hon ska göra??? bara fortsätta som tidigare bara för att mannen inte lyssnar på vad hon säger?

Vad händer om ts backar och inte gör allt för sonen? kanske mannen då faktiskt gör något med sonen då ts inte gör allt som vanligt. Ts behöver inte överge sonen helt men det kanske faktiskt händer något om hon inte bara pratat utan faktiskt slutar göra saker.

Om det är så att pappan totalt negligerar sin son och bara låter sonen fara illa om inte ts gör något för sonen tycker jag att hon allvarligt ska tänka över vilken sorts man hon lever ihop med som då totalstruntar i sin son.

Men jag tror faktiskt inte eller hoppas i alla fall inte att pappan låter det gå så långt.

Som sagt vad tycker du att hon ska göra?

Det kan ju inte fortgå som det gör nu, ts måste ju för sin egen skull (och barnets) göra något innan hon totalt bränner ut sig och kanske blir sjukskriven.

Ja det är bioföräldrarna som gör fel men ingen gör ju något för att underlätta för ts och därför säger jag och andra att hon måste agera för sin egen skull.

Förstår du hur jag menar?

Jag jobbar med barn och har sett många barn fara illa och jag blir otroligt engagerad och upprörd när barn som inte kan påverka sin situation hamnar i kläm och far illa och i den här familjen är det kris.

tyvärr verkar det vara ts som är den enda som faktiskt tar hand om barnet men har nu inte ork kvar och äcklas av det och det är bara ts som kanske verkar kunna ändra på situationen och det bara om hon orkar och därför rådet till henne att sluta göra allt för pojken och se om pappan då faktiskt börjar ta ansvar för sonen, för väldigt få föräldrar skiter totalt i sina barn men just nu är bekvämt för honom. Om han sen totalt ignorerar sonen ja då är det verkligen illa och om även då biomamman gör det ja då behöver soc kopplas in.

Men ts kommer inte att orka ta allt själv.

Vi som jobbar med barn som far illa sätter alltid barnen först eftersom dom inte har valt situationen.

Jag har aldrig påstått att jag har någon lösning, jag kritiserar din inställning att ts är den som har makten över den här situationen. Att hon ska prata med pappan och då kommer det lösa sig. Att om hon bara säger att hon inte orkar mer så kommer det gå upp ett ljus för honom och han skulle genast glatt gå ner på deltid och pojken skulle få all kärlek och omvårdnad han behöver. Och det är jävligt enkelt att säga att man ska sluta tillgodose ett barns behov, ett barn som man bott med i 10 år, när alternativet, åtminstone kortsiktigt men hur länge vet man inte på förhand, är att det inte blir gjort alls. Skulle du kunna skjutsa ett av två barn till skolan och låta det andra stanna hemma? Skulle du kunna titta ett barn i ögonen och säga "Det blir ingen fotboll idag, jag skulle kunnat skjutsa men det är pappas ansvar och han är kvar på jobbet".

Det här är en pojke som totalt faller mellan stolarna, båda vårdnadshavarna brister, skolan tycker att allt är i sin ordning så länge han uppfyller målen, socialtjänsten tycker att pojken har det tillräckligt bra för att bo kvar hos pappan och den enda som gör något för det här barnet är en bonusmamma som tycker att han är pest och pina. Du pratar om "Vi som jobbar med barn sätter barnen först" när den här historien involverar en hel massa personer som jobbar med barn utan att agera. Jag tror tyvärr inte att lösningen finns hos TS.

Anonym (Sara)

Äldre 5 Mar 11:57

#129

Anonym (förälder) skrev 2019-03-05 11:26:10 följande:

Jag tycker att du läser det du vill läsa.

Nej det är inte ts fel att det är som det är men nu är det Ts som skriver och berättar om situationen och då svarar jag liksom de flesta här att hon måste sätta ner foten till sin sambo och begära att han tar mer ansvar för sitt barn och det för just ts och barnets skulle.

Helst skulle man ju vilja ta det här med sambon och mamman men det är ju ts som skriver här och ingen annan.

Ja hon verkar ha pratat med sin man men inget händer, han verkar nöjd med situationen så länge ts gör allt.

Vad tycker du att hon ska göra??? bara fortsätta som tidigare bara för att mannen inte lyssnar på vad hon säger?

Vad händer om ts backar och inte gör allt för sonen? kanske mannen då faktiskt gör något med sonen då ts inte gör allt som vanligt. Ts behöver inte överge sonen helt men det kanske faktiskt händer något om hon inte bara pratat utan faktiskt slutar göra saker.

Om det är så att pappan totalt negligerar sin son och bara låter sonen fara illa om inte ts gör något för sonen tycker jag att hon allvarligt ska tänka över vilken sorts man hon lever ihop med som då totalstruntar i sin son.

Men jag tror faktiskt inte eller hoppas i alla fall inte att pappan låter det gå så långt.

Som sagt vad tycker du att hon ska göra?

Det kan ju inte fortgå som det gör nu, ts måste ju för sin egen skull (och barnets) göra något innan hon totalt bränner ut sig och kanske blir sjukskriven.

Ja det är bioföräldrarna som gör fel men ingen gör ju något för att underlätta för ts och därför säger jag och andra att hon måste agera för sin egen skull.

Förstår du hur jag menar?

Jag jobbar med barn och har sett många barn fara illa och jag blir otroligt engagerad och upprörd när barn som inte kan påverka sin situation hamnar i kläm och far illa och i den här familjen är det kris.

tyvärr verkar det vara ts som är den enda som faktiskt tar hand om barnet men har nu inte ork kvar och äcklas av det och det är bara ts som kanske verkar kunna ändra på situationen och det bara om hon orkar och därför rådet till henne att sluta göra allt för pojken och se om pappan då faktiskt börjar ta ansvar för sonen, för väldigt få föräldrar skiter totalt i sina barn men just nu är bekvämt för honom. Om han sen totalt ignorerar sonen ja då är det verkligen illa och om även då biomamman gör det ja då behöver soc kopplas in.

Men ts kommer inte att orka ta allt själv.

Vi som jobbar med barn som far illa sätter alltid barnen först eftersom dom inte har valt situationen.

Jag har aldrig påstått att jag har någon lösning, jag kritiserar din inställning att ts är den som har makten över den här situationen. Att hon ska prata med pappan och då kommer det lösa sig. Att om hon bara säger att hon inte orkar mer så kommer det gå upp ett ljus för honom och han skulle genast glatt gå ner på deltid och pojken skulle få all kärlek och omvårdnad han behöver. Och det är jävligt enkelt att säga att man ska sluta tillgodose ett barns behov, ett barn som man bott med i 10 år, när alternativet, åtminstone kortsiktigt men hur länge vet man inte på förhand, är att det inte blir gjort alls. Skulle du kunna skjutsa ett av två barn till skolan och låta det andra stanna hemma? Skulle du kunna titta ett barn i ögonen och säga "Det blir ingen fotboll idag, jag skulle kunnat skjutsa men det är pappas ansvar och han är kvar på jobbet".

Det här är en pojke som totalt faller mellan stolarna, båda vårdnadshavarna brister, skolan tycker att allt är i sin ordning så länge han uppfyller målen, socialtjänsten tycker att pojken har det tillräckligt bra för att bo kvar hos pappan och den enda som gör något för det här barnet är en bonusmamma som tycker att han är pest och pina. Du pratar om "Vi som jobbar med barn sätter barnen först" när den här historien involverar en hel massa personer som jobbar med barn utan att agera. Jag tror tyvärr inte att lösningen finns hos TS.

Ess

Äldre 5 Mar 11:58

#130

Anonym (Sara) skrev 2019-03-05 10:47:20 följande:

Men om du säger att hon ska sluta göra ingenting och istället prata med sin man måste du ju mena att hon tidigare inte pratat med sin man. Jag tror att hon pratar och pratar men ingenting händer, och vad med ska hon göra? Hon har ju sagt till flera gånger att hon vill att han ska jobba mindre och istället ta hand om barnet men han gör inte som hon säger. Det fungerar uppenbarligen inte att "säga till". Hon kan säga stopp hur mycket hon vill, det är fortfarande pappan och enbart pappan som har någon som helst makt att ändra den här situationen. Ja socialen möjligtvis då men de verkar ju bry sig ungefär lika mycket som föräldrarna.

Vad är det för ultimatum du menar? Ta hand om ditt barn annars vad? Hur långt ska ts behöva gå för att få honom att ta hand om sitt barn? Flytta från sitt eget hem? Riva upp hela sitt och sitt eget barns liv. Vart ska hon ta vägen? Hur ska man hitta en bostad för två personer med en 75% anställning i butik? Hon har ett eget barn som hon måste ta ansvar för, hon kan inte bara dra. Ska hon bo kvar men sluta ställa upp för barnet? Bara skjutsa sitt eget barn till träningarna, bara laga mat till sitt barn, bara tvätta sina och sitt barns kläder? Vem får lida då?

Jag tycker också att det är en hemsk situation och att det är fruktansvärt synd om det här barnet som på nåder får sina mest basala behov ombesörjda av en styvmamma som egentligen önskar att barnet inte fanns, men ingen kärlek eller bekräftelse från någon. Men det är inte ts fel och det är oerhört orättvist att beskylla henne för den här situationen, eller tro att det är hon som är orsaken till att ingenting blir bättre.

Jag anser att hon ska gå upp på full arbetstid och bara ta hand om sitt eget barn och samtidigt börja kolla bostäder.

Lever pappan inte upp till förväntan så har hon full lön och lättare att få bostad, och kan be honom dra.

Ess

Äldre 5 Mar 11:59

#131

Anonym (Sara) skrev 2019-03-05 11:01:26 följande:

Ts skriver ju att hon har gjort orosanmälningar utan att socialen reagerar. Barnet har ingen annan som vill vara dess anknytningsperson. Mamman orkar inte med barnet, pappan bara jobbar trots att ts sagt att hon vill att han är hemma mer. Utan ts finns ingen som ser till att barnet får mat, kläder, kommer iväg till skolan eller kommer i säng om kvällarna. Hur ska man träda tillbaka när det inte finns någon som är beredd att ta över?

Man bara gör det och låter det falla.

Äcklas av min bonus

INNEHÅLL