Äcklas av min bonus

Jag blir väldigt ledsen av att läsa detta. Det hade varit en sak om barnet hade betett sig illa, varit elak eller liknande, men nu verkar det snarare handla om en utvecklingsstörning, och att då tala i termer om att man äcklas av barnet är bland det mest kallhamrade jag har läst. Jag har arbetat med funktionshindrade med alla möjliga diagnoser ( jag har själv asperger ) och tro mig, det finns inte något vi hellre vill än att få bli accepterade, men att då få läsa att människor tänker så här om oss gör inte livet lättare direkt. 

Nej, du behöver inte se ditt bonusbarn som en skänk från ovan eller ens känna den djupaste kärlek för barnet. Det är ingen som begär det. Däremot bör du förstå att detta är en person. En person som kommer att ha det jobbigt nog i livet, men om hen inte ens kan vara trygg i sin hemmiljö utan att ens närmaste ska äcklas av en, ja då är det bara hemskt.

Men om du säger att hon ska sluta göra ingenting och istället prata med sin man måste du ju mena att hon tidigare inte pratat med sin man. Jag tror att hon pratar och pratar men ingenting händer, och vad med ska hon göra? Hon har ju sagt till flera gånger att hon vill att han ska jobba mindre och istället ta hand om barnet men han gör inte som hon säger. Det fungerar uppenbarligen inte att "säga till". Hon kan säga stopp hur mycket hon vill, det är fortfarande pappan och enbart pappan som har någon som helst makt att ändra den här situationen. Ja socialen möjligtvis då men de verkar ju bry sig ungefär lika mycket som föräldrarna.

Vad är det för ultimatum du menar? Ta hand om ditt barn annars vad? Hur långt ska ts behöva gå för att få honom att ta hand om sitt barn? Flytta från sitt eget hem? Riva upp hela sitt och sitt eget barns liv. Vart ska hon ta vägen? Hur ska man hitta en bostad för två personer med en 75% anställning i butik? Hon har ett eget barn som hon måste ta ansvar för, hon kan inte bara dra. Ska hon bo kvar men sluta ställa upp för barnet? Bara skjutsa sitt eget barn till träningarna, bara laga mat till sitt barn, bara tvätta sina och sitt barns kläder? Vem får lida då?

Jag tycker också att det är en hemsk situation och att det är fruktansvärt synd om det här barnet som på nåder får sina mest basala behov ombesörjda av en styvmamma som egentligen önskar att barnet inte fanns, men ingen kärlek eller bekräftelse från någon. Men det är inte ts fel och det är oerhört orättvist att beskylla henne för den här situationen, eller tro att det är hon som är orsaken till att ingenting blir bättre.

Ts skriver ju att hon har gjort orosanmälningar utan att socialen reagerar. Barnet har ingen annan som vill vara dess anknytningsperson. Mamman orkar inte med barnet, pappan bara jobbar trots att ts sagt att hon vill att han är hemma mer. Utan ts finns ingen som ser till att barnet får mat, kläder, kommer iväg till skolan eller kommer i säng om kvällarna. Hur ska man träda tillbaka när det inte finns någon som är beredd att ta över?

Jag vet, men vissa kanske inte klarar av det. Jag tänker att det är som abort, vissa kan och andra inte. Jag menar inte att det är en uppdelning mellan onda och goda, att det ena är mer rätt än det andra. Jag tänker att sånt där sitter djupt och inte alltid kan övervinnas av rationella tankar.

Det är ingen som har påstått att det är en skitsak att avsluta förhållandet, men ibland måste man göra jobbiga saker här i livet. Ts har också ett ansvar att vara en förebild för sitt eget barn genom att visa att man inte ska låta sig behandla som skit av sin partner.

Jag är mest jävligt less på att kvinnor ska stå till svars för att deras män är kassa föräldrar. Framförallt när det inte ens gäller hennes eget barn. Anledningen till att det är synd om barnet är för att han har kassa föräldrar, inte att bonusmamman inte vill kramas. Om TS vill lämna relationen är det hennes val, men det är definitivt inget enkelt och självklart. Alla har inte råd att bara ta sitt pick och pack och flytta.

Läste du ens vad jag skrev? Man gör inte skillnad på syskon på det sättet om man har nåt innanför pannbenet

Undrar hur begåvad du själv är som skriver på detta sätt om detta barn För barnets skull borde du kanske lämna detta odrägliga liv du tycker du lever, och mannen i fråga kan träffa en ny kvinna, med något innanför pannbenet, samt med ett hjärta i kroppen.....................???? Hur kan pappan gå med på att ha dig som styvmamma?

Att situationen inte är bra för TS är ju ställd utom all tvivel. Att ge de råd och tips du ger implicerar att hon inte redan sagt till sin sambo att hon inte orkar mer, och jag menar att det är osannolikt att hon inte redan har sagt det tusen gånger utan att han ändrar sig. Att säga, som vissa i tråden sagt - kanske inte du, att hon ska tvinga honom att börja ta ansvar utgår från att hon har makten att göra förändringen åt honom och den makten har inte ts. Att säga att hon måste lämna honom är naivt eftersom det kan finnas väldigt mycket annat som talar mot att lämna, exempelvis att man inte har någonstans att ta vägen.

Jag känner mest att tonen i tråden har varit ganska dömande och många verkar ha attityden att ts har varit feg och låtit sig utnyttjats när det är mer troligt att hon kämpat som fan för att få en förändring.

Men om du känner så här för barnet ,varför låter du inte mamman ha barnet mera då. Kan det i verkligheten vara att mamman vill ha sitt barn mer, men att du och din sambo sätter ju stopp för det. Eller har jag missuppfattat allt nu. Men ändå så säger du att denna mamma inte vill ta sitt ansvar!! Hur i H*LVETE GÅR DET IHOP ?!?OM jag får lov att fråga? Svart måla inte mamman till bonus nu bara för att folk ska tro att ALLA SKITER I bonus barnet o enda som höll han vid liv var lilla stackars du. Lär dig OCH SÄGA IFRÅN TILL SAMBON IST OCH BE HAN SKÖTA SITT BARN OCH DU SKÖTER DITT. Det är ju då du som är problemet ,du säger inte till din sambo vad som gäller utan går med på att ta hand om hans barn och inte ens försöker "förhandla" med sambon ang det ,och din avsky o hat (som egentligen är din ilska mot sambon)växer för varje dag som går ,går ut över barnet. Och tro mig Barn känner av sånt ,klart o tydligt fast dom inte säger det rakt ut. Och sen skriver du här och smuts kastar pappan och mamman till bonuset bara för att få (vad vet jag )några jävla plus poäng. Tycker SYND OM ALLA INBLANDADE FÖRUTOM DIG ,TYVÄRR.

Det enda du gör i typ alla trådar är att skriva dina hatiska kommentarer om bonusbarn.

För att hon inte har den rätten? Det är bara pappan som kan göra det valet, tillsammans med biomamman. Om hon inte vill vara i närheten av barnet, så får hon vara så snäll att flytta själv.

För att hon inte har den rätten? Det är bara pappan som kan göra det valet, tillsammans med biomamman. Om hon inte vill vara i närheten av barnet, så får hon vara så snäll att flytta själv.

vad menar du med det? Att med sunt förnuft så om man tänker logiskt så eftersom är äcklad av detta barn så borde hon glädjeligen låta mamman ha barnet? Inte om fallet är som jag tror att det kan vara...Hon är kontrollerad av sin sambo,han har format och manipulet henne så som han vill ha henne. Därför låter hon kanske inte mamman ta barnet,fast hon skulle vilja .

det är det enda logiska jag kan komma på.

Läser man ts och har någon så när egen erfarenhet så är det inte svårt att tänka sig att det här handlar om rutiner som har skapats fram under lång tid. Pappan har haft sina arbetstider, ts har haft sina, de har lagt upp ansvaret för barnen därefter. I början har ts inte sett något problem med det, "de är ju en familj" och hon vill samarbeta kring barnen. Barnet har tidigare bott hos både mamma och pappa växelvis men då har barnets förmodade handikapp eskalerat och de har alla varit överens om att barnet är lättare att hantera om han bara bor hos en förälder. Både pappan och mamman är överens om att barnet har det bäst hos pappan. 
Så långt är det inte något större problem men med tiden växer tyngden på ts axlar, hon tänker inte så mycket på det, inte pappan heller, han jobbar och drar in pengar och tycker att han drar ett stort strå till stacken och att det är självklart att hon ska fortsätta att ta barnen. Rutinerna rullar på men med tiden växer verkligheten ikapp, ts har inte längre den kapacitet som krävs för att kunna ta hand om båda barnen på ett bra sätt. Nu skulle hon vilja att pappan kliver in och tar mer ansvar men rollerna är svåra att förändra, pappan känner sig osäker i att ta den där rollen och vill fortsätta som det är. Han känner sig trygg i rollen som familjens huvudförsörjare, osäker inför rollen som vårdgivare till sitt barn.

Ts och mannen argumenterar för sin sak men kommer aldrig till ett gemensamt beslut. Hon berättar hur hon numera känner för hans barn. Han tror förmodligen inte att det är så farligt som hon säger, tror kanske till och med att det bara är ett försök att manipulera honom att lyssna mer på hennes argument.

Jag vet inte om min teori är korrekt men jag har inte svårt att hitta ett annat scenario än det du beskriver.

Det jag menar är de barn som inte tillhör särskolan men som ändå inte klarar av grundskolans krav. Det är ganska många barn som faller mellan stolarna i takt med att kraven i grundskolan ökar. 

Jag tänker mest, att om det här barnet blivit behandlad så här under hela sin livstid... med en mamma som sagt upp föräldraskapet, en pappa som inte verkar bry sig och en styvmor som vägrar all fysisk kontakt därhemma... är det konstigt barnet hamnat efter?? Vore ju snarare konstigt om han vore "normal" liksom, fy fasen :( 

Har två ungar själv och de behöver ju närhet, trygghet och bekräftelse VARJE DAG (som alla barn). Denna pojke får ju inget... 

Nä men som familj (blodsband eller ej) har man som VUXEN iaf alltid ett ansvar över hur individer i den familjen mår, vad man kan bidra med eller inte. 

Att inte ens låta barnet sitta bredvid i soffan, att låta barnet veta att all närhet icke är önskvärd, är inte det utfrysning? I en skolklass skulle det garanterat klassas som mobbning. 

Och detta barn har kanske fått känna av det i hela sitt liv, och förstår förstås inte heller varför. 

Det är ju inte heller så att barnet har ett val att lämna sin bostad, vilket TS som är den vuxna har.

Har två barn, ja syskon "by blood", men skulle aldrig låta dem behandla varandra på de sättet. Varför är det ok att en vuxen beter sig så?

Men nu handlar det ju inte om att tvingas till kramar utan TS skriver så här; 

"Det vet 100% att jag inte tycker om att vara fysiskt nära det o frågar ofta varför det inte får ligga / sitta bredvid o då nära mig i soffan tex...
Jag säger såklart inte till det att jag tycker det är äckligt eller något annat dumt heller för den delen".

Det. Hon kallar barnet för det. Ett äckligt barn.

Detta är inget annat än utfrysning och vi-rigt beteende mot ett barn som dessutom har en funktionsnedsättning. 
Om vi bara kan släppa det här eviga bonustjafset på FL om vem som ska göra vad och kollar på vad som faktiskt sker mellan två individer, där den ena faktiskt är VUXEN och hör till barnets FAMILJ - eftersom de bor under samma tak.