Äcklas av min bonus

TS har en upplevelse av att barnet är otroligt jobbigt att ta hand om, och att detta är orsaken till att barnets föräldrar har gett upp.

Jag är inte helt säker på att detta är sant. Har man ett NPF-barn med de här svårigheterna behöver man kunna släppa taget om sina egna ev. överdrivna krav på t.ex. hygien, ordning och annat. Det blir väldigt jobbigt om man ska hålla fast vid sina egna föreställningar hur allt måste vara. Man behöver fokusera på det viktigaste, använda LAB och släppa mycket av sina egna krav och käpphästar. Om barnet inte kan torka sig själv vid 12 års ålder, så är det ju så det är. Man kan oroa sig över det, men man behöver också acceptera att barnet är sådant för närvarande.

Att föräldrarna har gett upp kan bero på att de själva inte har resurserna att vårda det här barnet - det behöver inte samtidigt innebära att barnets problem är oöverstigliga.

Vissa saker av det TS berättar låter som att barnet fungerar väldigt bra. Tänk att detta NPF-barn fungerar bra i skolan, klarar av skolarbetet och inte har något behov av en resurs! Fantastiskt faktiskt! (Låter som att barnet har en högfungerande form av NPF). Kanske barnet har förmågan att hålla ihop sig på skolan, men sedan går det inte längre när det kommer hem. Det är i så fall en väldigt bra sak, att barnet kan hålla ihop sig under en hel skoldag. Det tyder i så fall på att barnets problem inte är så stora, och kanske kan utveckla sig till att fungera i samhället i takt med ökad mognad.

Jag förstår att TS kan känna äckel för barnet stundvis. Känslor kommer och går. Det jag inte förstår är hur TS kan vägra barnet kroppskontakt. Kroppskontakt med sin anknytningsperson (vilket TS tycks vara nu) är väldigt viktigt för barnets känsla att vara älskat. Jag tycker inte TS ska ta på sig rollen som nära anknytningsperson till barnet om hon inte förmår ge barnet kroppskontakt.

En annan sak jag inte förstår är varför TS inte ställer högre krav på sin sambo! Som många redan har sagt behöver han ta större ansvar här. Om det blir skilsmässa t.ex. är det viktigt att hans kontakt med barnet är god. 

Jag tycker att TS ska ta ett beslut. Vill hon bli en viktig person i barnets liv, behöver hon kunna ge barnet kärlek och kroppskontakt. Vill hon inte det, behöver barnet ges chansen att få den kärleken hos en annan person. T.ex. pappan. (Självklart ska även han också bli en viktig person i barnets liv oavsett).

TS har lagt ner mycket tid och kraft på barnet. Det hedrar henne. Nu vill hon fortsätta med att lära sig mer om vilka tekniker hon kan använda för att hantera situationen bättre och få hjälp. Det är också bra. Sök hjälp, involvera pappan mer och läs på om t.ex. LAB och gå med i LAB-grupper på facebook, etc. Låt barnet få kroppskontakt, berätta för barnet att det är älskat. Med kärlek kommer man långt. 

Det är givetvis inte TS ansvar att ta hand om barnet och ge det kärlek. Men eftersom föräldrarna inte klarar det fullt ut, kan TS ändå välja att göra det. Varför skulle hon det? Jo, för det är det bästa för barnet/barnen som alltid behöver stå i fokus. Väljer TS att inte ta hand om barnet och ge det kärlek, behöver hon backa och överlämna ansvaret till föräldrar el. socialen.

En ytterligare sak är att om TS fortsatt känner äckel och hat mot sitt styvbarn så talar det för att hon ska välja att träda tillbaka och lämna över ansvaret till barnet till pappan/soc.

Givetvis känner barnet av TS äckelkänslor även om hon inte säger det. Barn känner väldigt tydligt av om de är älskade eller inte på kroppsspråk, tonläge och annat icke-verbalt. Om TS inte klarar att ge kärlek ska hon inte ta på sig uppgiften att vara nära ankytningsperson till barnet.

Det finns flera sätt. Hon kan berätta för socialen och pappan att hon kommer avsvära sig det ansvaret. Hon kan i samband med det presentera en avtrappningsplan (vilket jag tror vore bra) där hon i en lämplig takt tillbringar mindre och mindre tid med barnet.

Konsekvensen av det blir ju rimligtvis att antingen pappan eller socialen behöver ta vid i takt med att hon träder tillbaka.

Jag tror att det bästa för barnet är om TS klarar av att älska det, ge det kroppskontakt och omsorg eftersom hon just nu verkar vara barnets närmaste vuxen, men klarar hon inte att ge kärleken är det nog bättre långsiktigt att barnet får andra vuxna i sin närhet som klarar av att ge henne det. T.ex. pappan om han klarar det, eller pappan i kombination med en stödfamilj, eller mamman i kombination med en stödfamilj el. liknande.

Nu var det inte riktat mot mig, men jag reflekterar ändå kring dina tankar.

Vad ska hon göra om pappan inte lyssnar på henne? Ja, då måste hon givetvis förhålla sig till det utifrån vad hon själv vill och vad som är bäst för barnet. Hon kan t.ex. välja att ge barnet kärlek och omsorg själv. Eller så kan hon abdikera från det ansvaret och gradvis överlämna det till pappan. Om pappan fortsätter att kräva att hon ska ansvara för barnet så kan hon också separera från barnet.

Bostadssituationen i Stockholm är ju som den är, men vet vi att det är där som TS bor? 

Du tycker det är en fruktansvärd situation, men vad är ditt förslag till lösning då?

Det är givetvis inte helt och hållet TS fel att de har hamnat här, hon har ju inte något huvudansvar för barnet eftersom hon inte är förälder. Men hon har däremot ansvar för de beslut hon tagit, och att inte hon inte ger barnet kroppskontakt för att hon känner sig äcklad av det är ändå ett val hon gör.

* Separera från sambon, skulle det ha stått i mitt förra inlägg...

Man behöver ta ansvar långsiktigt för ett barn som man inte vill/kan/förmår/väljer att ge kärlek och överlämna ansvaret till någon annan.

Att göra vad som är bäst för barnet, kan vara att träda tillbaka i ett sådant läge, även om det känns svårt. Ibland måste man göra det rätta även om det känns jobbigt.

Och vi vet inte mycket om pappans förmåga att ansvara för barnet, förutom att han hittills överlåtit det mesta av den biten till TS. Ibland behöver man tvinga män att ta omsorgsansvar och därefter gör många det med bravur. 

Vi vet heller inte mycket om huruvida TS överdriver barnets problem och huruvida hennes äckelkänslor innebär ett konstant äckel inför barnet, eller enbart sporadiskt äckelkänsla någon gång då och då. Vi vet inte om TS är den bästa kandidaten att visa omsorg för barnet (kanske hon är väldigt känslokall i sitt beteende mot barnet och därmed skadar det mer än föräldrarnas icke-omsorg). Är det exempelvis så att pappan är bättre lämpad finns det ju ingen anledning för henna att inte träda tillbaka och ge plats för honom.

Om vi inte får mer information av TS, så kommer nog våra diskussioner bli väldigt hypotetiska och mynna ut i en lång rad av Om-så uttalanden.

Om vi hypotetiskt nu antar att du inte är TS, så kan man ju konstatera att du drar väldigt många specifika antaganden om TS och hennes situation.

För egen del tycker jag att tråden blivit meningslös eftersom det är så lite vi vet, och så mycket som fortfarande är oklart i och med att TS inte har klargjort saker bättre. Vi vet inte om TS överdrivit sin insats eller vad hon egentligen menar när hon säger att barnet äcklar henne. Vi vet inte ens om TS är mer fungerande i bonusbarnets omvårdnad än pappan.

Jag tycker att du Sara hela tiden utgår från vad som är bäst för TS. Där tycker jag att du gör ett grundfel. Det stora offret är givetvis bonusbarnet, och det är rimligt att utgå från det när man söker lösningar på problemet.

Sedan undrar jag varför du avfärdar alla de genomtänkta kommentarer som går ut på att TS behöver tvinga/påverka pappan att ta ett större ansvar. Om du inte själv är TS, vet du rimligtvis inte mer om pappan än någon annan här. Kanske TS kan hitta ett sätt att få pappan att förstå vikten av att ta större ansvar för sonen. Du lär inte heller veta hur många försök hon redan har gjort för att åstadkomma detta, och vilka metoder hon använt. Att som du, helt avfärda möjligheten till en lösning där pappan tar mer ansvar p.g.a. att hon antagligen redan försökt, är ett konstigt tankefel i min värld.

Du skriver att man inte behöver pussa och krama barn. Nej, det är inte juridiskt lagstadgat, men om man önskar få ett barn att känna sig tryggt och omhändertaget behöver anknytningspersonen visa fysisk ömhet och kärlek mot barnet. Det är en väldigt central del för att barnet ska kunna utveckla en sund självkänsla och egenvärde. Att TS väljer att så kyligt undanhålla bonusbarnets behov i detta avseende är verkligt skrämmande. Det finns många saker man kan "komma undan" med som anknytningsperson, exempelvis kan man skrika på barnet, och till och med lugga det och barnet kan ändå växa upp och bli någorlunda normal (om anknytningsföräldern samtidigt ger fysisk beröring och outtalad och uttalad kärlek samt reparerar ang. det våld som inträffat). Men att lämna ett barn utan kärlek och fysisk kontakt är något som kan skada barnet och skapa men för livet. 

Det är därför som det uppstått två läger i tråden. Ett som ser saker ur TS perspektiv och anser att hon gjort ett bra jobb och att det är väldigt synd om henne som sliter så. Ett annat som inser skadan TS potentiellt kan tillfoga barnet och ser en problematik i TS inställning till barnet som hon för närvarande vårdar.

Om vi hypotetiskt nu antar att du inte är TS, så kan man ju konstatera att du drar väldigt många specifika antaganden om TS och hennes situation.

För egen del tycker jag att tråden blivit meningslös eftersom det är så lite vi vet, och så mycket som fortfarande är oklart i och med att TS inte har klargjort saker bättre. Vi vet inte om TS överdrivit sin insats eller vad hon egentligen menar när hon säger att barnet äcklar henne. Vi vet inte ens om TS är mer fungerande i bonusbarnets omvårdnad än pappan.

Jag tycker att du Sara hela tiden utgår från vad som är bäst för TS. Där tycker jag att du gör ett grundfel. Det stora offret är givetvis bonusbarnet, och det är rimligt att utgå från det när man söker lösningar på problemet.

Sedan undrar jag varför du avfärdar alla de genomtänkta kommentarer som går ut på att TS behöver tvinga/påverka pappan att ta ett större ansvar. Om du inte själv är TS, vet du rimligtvis inte mer om pappan än någon annan här. Kanske TS kan hitta ett sätt att få pappan att förstå vikten av att ta större ansvar för sonen. Du lär inte heller veta hur många försök hon redan har gjort för att åstadkomma detta, och vilka metoder hon använt. Att som du, helt avfärda möjligheten till en lösning där pappan tar mer ansvar p.g.a. att hon antagligen redan försökt, är ett konstigt tankefel i min värld.

Du skriver att man inte behöver pussa och krama barn. Nej, det är inte juridiskt lagstadgat, men om man önskar få ett barn att känna sig tryggt och omhändertaget behöver anknytningspersonen visa fysisk ömhet och kärlek mot barnet. Det är en väldigt central del för att barnet ska kunna utveckla en sund självkänsla och egenvärde. Att TS väljer att så kyligt undanhålla bonusbarnets behov i detta avseende är verkligt skrämmande. Det finns många saker man kan "komma undan" med som anknytningsperson, exempelvis kan man skrika på barnet, och till och med lugga det och barnet kan ändå växa upp och bli någorlunda normal (om anknytningsföräldern samtidigt ger fysisk beröring och outtalad och uttalad kärlek samt reparerar ang. det våld som inträffat). Men att lämna ett barn utan kärlek och fysisk kontakt är något som kan skada barnet och skapa men för livet. 

Det är därför som det uppstått två läger i tråden. Ett som ser saker ur TS perspektiv och anser att hon gjort ett bra jobb och att det är väldigt synd om henne som sliter så. Ett annat som inser skadan TS potentiellt kan tillfoga barnet och ser en problematik i TS inställning till barnet som hon för närvarande vårdar.

Det framgår i ditt inlägg hur hypotetisk tråden blivit. Enligt dig har vissa uppmanat TS att berätta för pappan att hon inte orkar. I en dialog med TS tycker jag den frågan är rimlig från en utomstående betraktare som inte vet så mycket om situationen eftersom TS inte berättat så mycket. Om TS hade svarat skulle frågan ha lett diskussionen framåt. Vi skulle få veta mer specifikt vad som är TS problem ang. kommunikationen med pappan och sannolikt också mer om pappans styrkor och brister.

Men eftersom TS inte svarar, så stampar vi på samma fläck och får gissa om allt. 

Tack för svaret, det tydliggör din ståndpunkt mycket bra. Nej, TS är inte förövare eftersom hon inte formellt har ansvar för barnet. Men om hon tar på sig ansvaret för barnet och blir dess primära anknytningsperson blir det förstås fel om hon skadar barnet genom att inte ge det kärlek eller fysisk beröring. Då blir hon ändå en förövare utifrån en moralisk synpunkt.

Varför omhänderta ett barn som man äcklas av så mycket att man inte klarar av att ge kärlek? 

Hon behöver inte nödvändigtvis skilja sig för att avsäga sig ansvaret för barnet, hon behöver bara vägra att omhänderta det. Du tycks ju ha ett stort förtroende för TS förmåga att omhänderta barn, men jag är inte alls säker på att hon har de egenskaper som krävs för att ta hand om ett barn med dessa problem.