En tråd för oss frustrerade som försöker och försöker

Vad skönt då finns det i alla fall hopp! Det är inte klokt vad livet bara består av väntan. Första året kunde man köpa det för då var det "normalt". Nu känns inget normalt..

Oförklarlig barnlöshet måste ju eg bara handla om att vården inte kan kartlägga eller undersöka vissa parametrar? Hur kan det skilja så att på 2 personer utan fel så blir en gravid på andra försöket och får ett barn medans den andra har noll framgång på flera år? Nåt fysiskt måste det ju vara, det kan inte bara vara att universum vill jävlas med vissa eller slumpen bara gör att det inte tar sig på flera år fast inget hinder finns?

Ja men verkligen, gör inget annat än att vänta känns det som. Är dålig på att distrahera mig själv också. Ja vi har ju bara försökt i strax över ett år men jag har bara haft ägglossning sex gånger med denna så det är ju skitjobbigt också, att vänta på äl utan att ha en aning om ifall den kommer. Fruktansvärt!

Jamen det tror jag du har rätt i. Troligen är det ju något fel på äggen, just den satsen spermier eller livmoderns slemhinna som man inte ser i första taget. Jag tror inte på slumpen och jag tror att universum är schysst och inte gör saker för att jävlas, så någon mening finns det väl trots att det är förjävla svårt att se ibland.

Konstigt att massa andra länder utreder vidare i immunologiska orsaker medans Sverige typ nöjer sig med andra problem man söker. Håller andra länder på med humbug eller är Sverige helt efter i fertilitetsvård?

Tycker det är svårt att uppskatta solen och våren nu. Om det inte gör mig gravid spelar det ingen roll typ.. jättehemskt att känna så och inte vara en bra flickvän men jag känner ingen mening nu. Har bara haft motgång i 2 år och samtidigt ska man titta på när omgivningen får det man själv vill ha flera ggr om, som att iaktta andras liv istället för att få sitt eget.

Vet att man ska ha tålamod och skapa ett så bra liv som möjligt för sig själv under tiden men jag hade kunnat offra hela våren, sommaren och hela min semester för ett plus istället. Orkar inte spela nöjd med livet när jag verkligen inte är det. Försöker ta hand om mig, undvika jobbiga situationer och distrahera mig Men det lyser igenom, det som egentligen spelar någon roll lägger ett filter på hela tillvaron :( blir så bitter av att få mens alltså. Kanske det här framtida plusset har fått avgöra lyckan alldeles för mkt.

Det är Sverige som är lååångt efter när det gäller fertilitetsproblem tyvärr. I USA har de behandlat kvinnor med immunproblem och fertilitetsproblem sen 1990-talet ! I Aten, London och USA behandlar de idag kvinnor med immunproblem, och till viss del även i Danmark (upprepade missfall behandlas i Danmark).

Så mitt bästa råd är, Köp "is your body babyfriendly" boken (ny uppdaterad utgåva kom ut nyss i mars 2019) och läs den. Läs också på fertilitetsguiden.com och i Atentråden. Den heter "Vi som snart är gravida efter utredning i Aten". Där hittar du många kvinnor i samma sits som dig som sökt hjälp utomlands och fått barn.

Om du i första hand vill försöka i Sverige, så försök hitta någon gyn som vill hjälpa er med remiss till hysto, och recept på Trombyl, Fragmin och Prednisolon.

Samt att din man får göra Spermaanalys med Morfologi. Måste vara med Morfologi (det är viktigaste delen).

Jag kan också rekommendera att man gör ivfSerums Mensblodtest som man gör hemifrån och skickar till labbet i Aten. Man man nämligen ha baciller därinne utan symptom och utan att de svenska testerna visat något. Om man har baciller därinne kan de försvåra implantationen när embryot försöker fästa, och då kan det bli minus eller missfall. Man gör BÅDE Locus Medicus testet och 11 in one testet, det kostar totalt 300 euro.

Om baciller hittas, så får både du och mannen varsitt EU-recept på antibiotika som kan lösas ut på svenskt apotek. Båda måste behandlas samtidigt och lika länge annars bollar man bara bacillerna mellan varandra.

Googla på ivfSerum infection screening för mer info.

Om inte dessa åtgärder som jag listat ovan fungerar så sök er utomlands. Det gjorde vi, vår svenska utredning visade inget och vi fick ingen bra hjälp i Sverige, så hade vi inte rest utomlands hade vi aldrig fått veta vad orsakerna till vår infertilitet var. För oss visade det sig att mannen har dnafel på spermierna (det testet finns ej i Sverige). Samt att jag har en blodkoaguleringssjukdom och överaktivt immunförsvar.

Shit vad det finns spår att gå på. Kan tänka mig att många går vidare till adoption om ivf inte funkar som det är i Sverige. Ska kolla upp allt detta men jag tror att steg 1 nu är att se om vi får göra några ivf först, sen kan jag tänka mig att tänka vidare. Däremot proverna som skickas utomlands det kan jag ändå tänka mig att göra.

Jag känner mig så otroligt ledsen och har i några dagar letat runt på nätet efter stöd. Läste i den här tråden och tror att jag kan ha hittat rätt. Blev just medlem på sidan och vet inte riktigt hur allt går till. Ni får väl lotsa mig om det behövs ???? skriver här så får vi se vart det hamnar. Ibland är ju det skönaste att bara skriva av sig.

Min partner, 37 år, och jag, 30 år, har levt ihop i nio år. Vi har försökt bli gravida i nio månader nu. Utan resultat. Bara tre månader kvar till vi kan söka hjälp av landstingsråden. Min längtan är så stark och mina orostankar så stora och många. Ja, ni vet ju...

Vi bor i kollektiv och jag har bollat frustrationen över att inte bli gravid med två andra kvinnor som bor här. En har ett barn och den andra har sagt att hon vill ha barn nu men inte hennes partner.

Just nu är det ?en liten sak? som tar upp nästan all min tankekraft. Den kvinna vars partner inte ville ha barn nu har börjat dricka alkoholfritt. Hon har inte sagt att hon skall ha en vit period, vilket hon brukar ibland. I vanliga fall fullkomligt älskar hon att ta ett glas vin eller en whiskey. Så min hjärna har hittat på att hon är gravid. Jag blir missunnsam, avundsjuk och bitter. Vill inte sitta och äta med henne för det är det enda jag tänker på. Blir en människa jag inte vill vara. Jag skäms och gråter. Min partner förstår mig inte och jag vet inte vad jag ska ta mig till!