Jag och sambon har börjat prata barn. Han jobbar på sjön vilket gör att han är borta två veckor och ledig två veckor. Jag vill att pappan till mitt barn ska komma hem varje dag så vi kan avlasta varandra. Men det är inte aktuellt för honom att byta jobb då han trivs bra.
Hans motargument är att han får mer kvalitetstid med "barnet" då han är ledig längre perioder. Är jag konstig som vill att han ska jobba i land?
Jag förstår dig. De som har partners som jobbar på det sättet kräver ju att den som är hemma sköter precis allt den tiden de inte är hemma. Är man ok med det, så visst, men båda ska ju känna att det fungerar. Sen är väl också frågan hur mycket de blir aktiva när de väl är hemma, så att det inte bara blir så att den som är van att sköta hemmaruljansen gör det trots att partnern är hemma.
Jag vet en familj där pappan jobbar på oljeplattform. Han är borta kanske 1 vecka och ledig 3 (ungefär) De har tyckt det varit ok, antar han tjänar en jäkla massa. Mamman har ju dock fått dra allt resten av tiden. Yngsta barnet har också en kronisk sjukdom och det krävdes ett par operationer när barnet var i dagisåldern. Var väl inte alltid kul då kanske, att han jobbade på det viset. Idag är barnen snart myndiga och de är ff gifta så på nåt sätt fick de det att fungera.
Ni skulle kanske behöva prata med några som har haft det så, och be dem berätta om hur de har fått det att funka (eller inte)
Ni kan ju först se hur det är och ha en lång gemensam föräldraledighet planerad.
Tex om han tar FL tillsammans med dej första halvåret, så ni hinner rå om er familj ordentligt. Båda lär känna barnet väl och anknyta, maten/magen hinner komma igång ordentligt. osv.
Sen om du har ett mer normalt jobb, så kanske du kan jobba lite grann när barnet fyller 6 mån, även han kan jobba lite? Tex du börjar jobba 50% när din make inte jobbar och han jobbar 50% genom att skippa varannan resa, då är han hemma 2+2+2 veckor och borta 2 veckor. De 6 veckor som han är hemma, då jobbar du 50-60%. De 2 veckor som han är borta, då är du hemma heltid.
Det blir 2 jobbiga veckor, men barnet är 6-7 mån när det börjar och du/ni har varit hemma länge tillsammans och tex lagat en massa matlådor till dej, kanske så det räcker 2 veckor, bara ta farm och värma. Och har barnet börjat äta puré så har ni lagat det och fryst in eller köpt hem så det finns att värma. Då kan du använda dina 2 ensamveckor till att bara göra sådant du tycker är kul, gå på babysim, öppen förskola, hälsa på vänner. Väl hemma finns inte mycket att göra mer än att värma mat och äta, ställa in i diskmaskinen... klart...
Städ, tvätt mm gör ni ett rejält ryck på innan maken åker iväg, så behövs nästan inget på 2 veckor, bara någon maskin tvätt och ett varv med dammsugaren.
Jag hade inte tagit det beslutet utan att ha testat detta först.
Tänk om det är superbra att han är hemma så mycket med er? Då är det inte värt att offra det för att få mer vardagstid ihop.
Se bara till att ni har pengar för att täcka upp första halvåret!
Jag jobbade på sjön första åren när sonen föddes. Det var helt fantastiskt, iof jobbade jag 2v på 4v ledig. Sambon var ledig när jag jobbade och hade på Så sätt tid till sonen. Att man tjänade extremt bra gjorde inte saken sämmre heller.
Min pappa jobbade på samma sätt i 30+ år och som barn så var det inga problem heller. Visst missade han saker ibland men utslaget var han en betydligt mer närvarande förälder än dom som jobbar 9-17 fem dagar i veckan och kommer hem trötta.
Saken är ju den att du blir ju mer belastad. Säg att när han är ledig dessa 2 veckor ska han fixa allt i hemmet och med barnen. Maten, städning, ja allt då du måste sköta allt i 2 veckor. Annars blir det inte jämställt.
Tack för era svar och åsikter! Det känns bra att några förstår mig.
Till saken hör att han har ett barn från en tidigare relation. Barnet bor hos oss en vecka i månaden, ofta mindre. Han verkar inte vilja ha barnet mer heller och säger att han mår dåligt över att gå hemma med ett barn så långa perioder, (alltså sju dagar!) då han hela tiden vill vara igång och har många bollar i luften men blir begränsad av barnet. Han har därför inte heller tagit ut några pappadagar. Detta gör att jag får en känsla av att han använder sitt jobb som en slags verklighetsflykt. Han får liksom "semester hemifrån" och kan släppa allt ansvar. Hans förra partner har med glädje tagit på sig hela ansvaret över deras barn, jag är rädd att han tror det ska bli likadant med oss.
Det är han som är den drivande i skaffa barn diskussionen.
Nej, du är inte konstig. Det är tämligen normalt att en kvinna vill att mannen ska anpassa sitt liv efter henne. Gjort det själv ett par ggr men dragit en hård linje gällande arbete och karriär.
Tack för era svar och åsikter! Det känns bra att några förstår mig.
Till saken hör att han har ett barn från en tidigare relation. Barnet bor hos oss en vecka i månaden, ofta mindre. Han verkar inte vilja ha barnet mer heller och säger att han mår dåligt över att gå hemma med ett barn så långa perioder, (alltså sju dagar!) då han hela tiden vill vara igång och har många bollar i luften men blir begränsad av barnet. Han har därför inte heller tagit ut några pappadagar. Detta gör att jag får en känsla av att han använder sitt jobb som en slags verklighetsflykt. Han får liksom "semester hemifrån" och kan släppa allt ansvar. Hans förra partner har med glädje tagit på sig hela ansvaret över deras barn, jag är rädd att han tror det ska bli likadant med oss.
Det är han som är den drivande i skaffa barn diskussionen.
Bryr han sig lite om ditt första barn kommer det troligen inte bli bättre med mer barn.
När barnen blir lite äldre så blir det oftast aktiviter vid sidan av skolan mm.....,
Nästan som att han vill ha barn så han vet
Att du tar hand om det ....er fast så att säga.
Ibland kan ju män mogna på ....men tvivlar på det när han trivs med sitt jobb å struntar i 1 barnet.
Tack för era svar och åsikter! Det känns bra att några förstår mig.
Till saken hör att han har ett barn från en tidigare relation. Barnet bor hos oss en vecka i månaden, ofta mindre. Han verkar inte vilja ha barnet mer heller och säger att han mår dåligt över att gå hemma med ett barn så långa perioder, (alltså sju dagar!) då han hela tiden vill vara igång och har många bollar i luften men blir begränsad av barnet. Han har därför inte heller tagit ut några pappadagar. Detta gör att jag får en känsla av att han använder sitt jobb som en slags verklighetsflykt. Han får liksom "semester hemifrån" och kan släppa allt ansvar. Hans förra partner har med glädje tagit på sig hela ansvaret över deras barn, jag är rädd att han tror det ska bli likadant med oss.
Det är han som är den drivande i skaffa barn diskussionen.