• Hitgirl

    Svårt att finna ro i hur det blev

    De första 3 åren jag var tillsammans med min partner så hade han och hans ex varannan vecka med deras barn. Det är ett krävande barn på många plan och jag tyckte det var en bra och skön balans med varannan vecka. Jag behövde heller inte känna press att ta nån ?mammaroll? för hennes egen var ju närvarande. Sedan blev jag gravid och allt var bra. Men så spårade morsan ut (går ej in på vad) och plötsligt skulle sambons barn bo med oss på heltid, 7 månader in i vår graviditet.....

    Jag tycker det har varit en tuff förändring och precis när jag själv skulle bli förstagångsmamma så skulle vi bli en 2 barns familj på heltid.

    Jag tyckte upplägget vi hade var så bra och tyckte det även inför framtiden. För att jag egentligen ska orka med sambons barn så behövde jag de där pauserna med varannan vecka. Men så finns de inte längre...... och jag blev mamma. Alla tankar på att vi varannan vecka kunde vara vår egna kärnfamilj och göra bebisrelaterade aktiviteter ihop försvann. Jag lät bli att göra mycket som jag annars sett fram emot, tex babysim där jag tänkte mig att sambon kunde vara med iaf varannan vecka då hans dotter skulle vara hos sin mamma, för nej, det är inte samma sak om styvdottern skulle följt med VERANDA gång istället för varannan, då måste sambon passa henne och kan inte vara närvarande. Jag föreställde mig att han ibland skulle kunna vara med på babyrytmik, mm. Men allt sånt fick sopas in under mattan pga den plötsliga förändringen våra liv tog.

    Ett tag var jag osäker på om sambon ena skulle kunna närvara på vårt barns förlossning. Detta löste sig dock och det var han....

    Men all ovisshet det här har fört med sig, förändringen i våra liv.. vetskapen om att vi nu har två barn på heltid.. finns det då plats för ett tredje, när sambons barn har speciella behov som mamman nu aldrig hjälper till med ? Jag vill ha två barn (egna!!)

    Jag såg EB framtid där mamman till styvdotter varannan vecka skulle ta ansvar med allt vad det innebär, hämtning lämning på skola mm. Barnet är för kiten för att gå själv till skolan många år framåt. Nu har min sambo fått göra om i sitt arbetsschema för att allt ska kunna gå runt. Vilket innebär att jag ensam kommer få stå för varenda lämning s vårt gemensamma barn på förskolan, när hon väl skolas in. För detta hinner han inte med, schemat är bara ändrat precis så att han hinner lämna sitt barn.

    Jag känner mig nästan snuvad och halvt ensamstående om VÅRT gemensamma barn, för att mamman till deras barn nu inte hjälper till något alls med deras barn...

    Detta kastades som en kalldusch på mig och jag behöver inga inlägg i stil med ?du visste att han had ebsrn innan? .. JA!!! Det visst jag. Men jag visste knappt att det finns kvinnor som är villiga att förlora kontakten med sitt egna barn bara sådär.... då kanske ni ska vara smarta och kontra med att ?tänk om mamman dör, då hade ni ändå haft deras barn på heltid? .. ja det hade vi!! Men vetskapen om att hon finns i livet och inte gör ett skit, samtidigt som det påverkar både dynamiken, fördelningen av uppgifter och föräldraansvar mm i vår familj, så gör det mig riktigt förbannad.

    Och jag kan inte låta bli att känna mig både ledsen och bitter. Eftersom jag fick mycket mer än vad jag trodde, så har känslorna för min bonus påverkats till det negativa. Jag får ju aldrig den där pausen från henne och hon ÄR otroligt intensiv. Har många dåliga sidor och är inte ett DUGG lik min sambo i personlighet eller värderingar, så jag har svårt för tänker ?hon är ju en del av honom, därför är hon underbar?.....

    Min gräns är typ nådd. Jag vet verkligen inte var jag ska göra av alla dessa negativa känslor och jag försöker. Men jag känner bara uppgivenhet och sorgsenhet för hur det har blivit... vårt barn är 1 år, så jag har levt med vår nya konstellation i över ett år, men jag vänjer mig inte. Jag vantrivs bara mer och mer istället. Det hjälper heller inte att sambons dotter är svår att nå och dessutom är hon inte ett bra syskon åt vårt barn eller ens en förebild. Jag är istället väldigt orolig på hur hennes personlighet och sätt att vara på ska påverka vårt barn. Egenskaper som kommer från hennes mamma!! Varannan vecka vore enklare att hantera, enklare att inte bli för nära inpå.

    Ibland kan hon strunta i vårt barn och vara oerhört ego, ibland är hon ohälsosamt på och leker inte MED henne utan med hennes grejer, bredvid henne och tror hon ska ?bossa? , inte alls som en fin, jag-ska-lära-dig-sakers-storasyster...

    Jag känner mig bara så inpressad i en familjeuppdelbibg som jag inte själv kan styra över.

    Som mamma har jag inga problem, vi har en superfin anknytning, jag och mitt barn.

    Vet inte vad jag förväntar mig för svar, jag behövde mest bara skriva av mig. Och jag hoppas på bra, förstående svar istället för förebrående....

  • Svar på tråden Svårt att finna ro i hur det blev
  • sextiotalist
    jwrga skrev 2019-05-10 08:54:22 följande:

    Jag kan förstå att det känns svårt att ställa om när livet inte blev exakt som man tänkte, men du måste jobba med det! Hur ofta blir livet som man tänkt? Och hur många tror du går på babysim tillsammans? De flesta har helt enkelt inte möjlighet till det pga jobb, syskon mm Det känns som du målat upp en idealisk bild av hur livet med bebis skulle bli, och att det är din sambos barn som är orsak till att det inte blev det, men livet med bebis är inte en rosaskimrande familjedröm för någon! 

    Din sambos största ansvar är gentemot sina barn, för även om tjejen inte är ditt barn så är det hans precis lika mycket som ert gemensamma. Stackars barn, mamman struntar i henne och pappans sambo vill inte ha henne där. Väljer man att leva med någon som har små barn väljer man dess barn också, så är det bara. Om jag varit din sambo och fick veta att du skrev så här om min dotter så skulle jag lämna dig. Släpp bitterheten och det som aldrig blev och blicka framåt! 


    Eller är han är klok pappa och sätter sig ner och lyssnar på TS. Det som gjorde att det fungerade när sambons barn var i puberteten, var att jag kunde prata med honom om mina känslor, utan att han blev defensiv och ville separera. Istället försökte han, tillsammans med mig, hitta lösningar så det skulle fungera så bra som möjligt för samtliga.

    Jag är rätt säker på att många konflikter eskalerar pga barnets föräldrar blir defensiva och får taggarna utåt när ens partner lyfter att han/hon inte mår bra i situationen.


    Partnern håller tyst och bygger istället upp en ilska/frustation som slutar i att de kanske ogillar barnet.

    För övrigt håller jag med, det är sorgligt att föräldrarna inte tar det ansvar de borde. Mamman för att hon inte ville ha barnet, pappan för att han överlämnar allt åt TS.

  • Anonym (Jem)
    jwrga skrev 2019-05-10 08:54:22 följande:

    Jag kan förstå att det känns svårt att ställa om när livet inte blev exakt som man tänkte, men du måste jobba med det! Hur ofta blir livet som man tänkt? Och hur många tror du går på babysim tillsammans? De flesta har helt enkelt inte möjlighet till det pga jobb, syskon mm Det känns som du målat upp en idealisk bild av hur livet med bebis skulle bli, och att det är din sambos barn som är orsak till att det inte blev det, men livet med bebis är inte en rosaskimrande familjedröm för någon! 

    Din sambos största ansvar är gentemot sina barn, för även om tjejen inte är ditt barn så är det hans precis lika mycket som ert gemensamma. Stackars barn, mamman struntar i henne och pappans sambo vill inte ha henne där. Väljer man att leva med någon som har små barn väljer man dess barn också, så är det bara. Om jag varit din sambo och fick veta att du skrev så här om min dotter så skulle jag lämna dig. Släpp bitterheten och det som aldrig blev och blicka framåt! 


    Väljer man att skaffa barn så har man ett livslångt ansvar. Man kan inte bara slänga iväg det till den andra föräldern på heltid för att man vill göra nåt roligare. Har den andra föräldern dessutom en fru som just blivit mamma för första gången ska man inte bli förvånad om barnet så småningom känner sig ovälkommen. Den nyblivna mamman blir inte automatiskt flerbarnsmamma bara för att såna som du tycker att det ska vara så. Hon har en inkörssträcka på att bli förälder som alla andra och det här barnet har hon inte haft från födseln. Hon har en bebis att ta hand om, det räcker gott och väl för att bli trött.
  • Anonym (?)
    Anonym (Jem) skrev 2019-05-10 17:18:25 följande:

    Väljer man att skaffa barn så har man ett livslångt ansvar. Man kan inte bara slänga iväg det till den andra föräldern på heltid för att man vill göra nåt roligare. Har den andra föräldern dessutom en fru som just blivit mamma för första gången ska man inte bli förvånad om barnet så småningom känner sig ovälkommen. Den nyblivna mamman blir inte automatiskt flerbarnsmamma bara för att såna som du tycker att det ska vara så. Hon har en inkörssträcka på att bli förälder som alla andra och det här barnet har hon inte haft från födseln. Hon har en bebis att ta hand om, det räcker gott och väl för att bli trött.


    Det är ingen som har sagt att hon automatiskt blir flerbarnsmamma men att pappan tar sitt ansvar och blir heltidsförälder åt dottern igen är inget någon kan kontrollera eller motsätta sig i slutändan när situationen ser ut som den gör.
  • Anonym (Jem)
    Anonym (?) skrev 2019-05-10 20:20:37 följande:

    Det är ingen som har sagt att hon automatiskt blir flerbarnsmamma men att pappan tar sitt ansvar och blir heltidsförälder åt dottern igen är inget någon kan kontrollera eller motsätta sig i slutändan när situationen ser ut som den gör.


    Nej, sant. Men du skulle kunna tycka synd om ts som inte får växa in i föräldrarollen i lugn och ro. Om styvbarnet känner sig ovälkommen är det mammans fel som slutade ta sitt ansvar.
  • Tow2Mater

    Pappan kan ju byta jobb till en 50% tjänst så han hinner ta båda barnen till fsk etc. Men jag gissar TS inte vill det heller?

  • Anonym (?)
    Anonym (Jem) skrev 2019-05-10 20:49:43 följande:

    Nej, sant. Men du skulle kunna tycka synd om ts som inte får växa in i föräldrarollen i lugn och ro. Om styvbarnet känner sig ovälkommen är det mammans fel som slutade ta sitt ansvar.


    Absolut, men det går ju inte att ta tillbaka det som har hänt som så många andra har skrivit här. Därav har jag inga sympatier för de negativa tankesättet som TS har fastnat i och som påverkar hennes utgång till det sämre, jämförandet av dotterns personlighet och egenskaper med mamman som hon redan har en dålig bild av etc.

    Förstår sedan inte vad du menar med att det är mammans fel att styvbarnet känner sig ovälkommen? Hon har ju bott hos vardera förälder varannan vecka..
  • Anonym (Jem)
    Anonym (?) skrev 2019-05-10 23:00:20 följande:

    Absolut, men det går ju inte att ta tillbaka det som har hänt som så många andra har skrivit här. Därav har jag inga sympatier för de negativa tankesättet som TS har fastnat i och som påverkar hennes utgång till det sämre, jämförandet av dotterns personlighet och egenskaper med mamman som hon redan har en dålig bild av etc.

    Förstår sedan inte vad du menar med att det är mammans fel att styvbarnet känner sig ovälkommen? Hon har ju bott hos vardera förälder varannan vecka..


    Vadå varannan vecka? Mamman slutade ta ansvar och lät barnet bo hos pappan på heltid.
  • Anonym (?)
    Anonym (Jem) skrev 2019-05-11 08:31:22 följande:

    Vadå varannan vecka? Mamman slutade ta ansvar och lät barnet bo hos pappan på heltid.


    Det vet jag! Men du påstod att det är mammans fel att styvbarnet känner sig ovälkommen. Ovälkommen var?
  • Ess
    Tow2Mater skrev 2019-05-10 22:22:11 följande:

    Pappan kan ju byta jobb till en 50% tjänst så han hinner ta båda barnen till fsk etc. Men jag gissar TS inte vill det heller?


    Varför just 50% när han kan söka jobb med flextid, så han kan lämna båda och sen hämtar ts sitt barn när hon slutar och han sitt. Eller så hämtar han båda om han slutar tidigare.
  • Ess
    Anonym (Jem) skrev 2019-05-10 17:18:25 följande:
    Väljer man att skaffa barn så har man ett livslångt ansvar. Man kan inte bara slänga iväg det till den andra föräldern på heltid för att man vill göra nåt roligare. Har den andra föräldern dessutom en fru som just blivit mamma för första gången ska man inte bli förvånad om barnet så småningom känner sig ovälkommen. Den nyblivna mamman blir inte automatiskt flerbarnsmamma bara för att såna som du tycker att det ska vara så. Hon har en inkörssträcka på att bli förälder som alla andra och det här barnet har hon inte haft från födseln. Hon har en bebis att ta hand om, det räcker gott och väl för att bli trött.
    Pappan har det stora ansvaret här eftersom det är han som blir tvåbarns pappa på heltid.
  • Anonym (Jem)
    Anonym (?) skrev 2019-05-11 10:00:04 följande:

    Det vet jag! Men du påstod att det är mammans fel att styvbarnet känner sig ovälkommen. Ovälkommen var?


    Om styvbarnet kommer att känna sig ovälkommen efter att ha levt heltid i en familj där kvinnan är förstagångsmamma men inte får växa in i sin nya roll i lugn och ro och pappan inte är lika närvarande för att han helt plötsligt blivit ensamstående på heltid, där den nyblivna mamman får se sig mer som en ensamstående för att pappan ska hinna ta hand om sitt barn. Jag säger bara att styvbarnets mamma inte ska komma sedan och vara överraskad över ifall att hennes barn efter en tid inte trivs. Särskilt om hon inte har en vettig anledning till att abdikera från sitt föräldraskap mer än att hon tycker att det var lite jobbigt. Man får ha en allvarlig anledning om man ska lämna över ett sånt ansvar och utsätta en annan kvinna för det.
  • Ess
    sextiotalist skrev 2019-05-10 09:21:59 följande:

    Eller är han är klok pappa och sätter sig ner och lyssnar på TS. Det som gjorde att det fungerade när sambons barn var i puberteten, var att jag kunde prata med honom om mina känslor, utan att han blev defensiv och ville separera. Istället försökte han, tillsammans med mig, hitta lösningar så det skulle fungera så bra som möjligt för samtliga.

    Jag är rätt säker på att många konflikter eskalerar pga barnets föräldrar blir defensiva och får taggarna utåt när ens partner lyfter att han/hon inte mår bra i situationen.


    Partnern håller tyst och bygger istället upp en ilska/frustation som slutar i att de kanske ogillar barnet.

    För övrigt håller jag med, det är sorgligt att föräldrarna inte tar det ansvar de borde. Mamman för att hon inte ville ha barnet, pappan för att han överlämnar allt åt TS.


    Jag håller med dig, för gränsen till att börja tycka illa om andras ungar är väldigt tunn och lätt att passera.
Svar på tråden Svårt att finna ro i hur det blev