• Hitgirl

    Svårt att finna ro i hur det blev

    De första 3 åren jag var tillsammans med min partner så hade han och hans ex varannan vecka med deras barn. Det är ett krävande barn på många plan och jag tyckte det var en bra och skön balans med varannan vecka. Jag behövde heller inte känna press att ta nån ?mammaroll? för hennes egen var ju närvarande. Sedan blev jag gravid och allt var bra. Men så spårade morsan ut (går ej in på vad) och plötsligt skulle sambons barn bo med oss på heltid, 7 månader in i vår graviditet.....

    Jag tycker det har varit en tuff förändring och precis när jag själv skulle bli förstagångsmamma så skulle vi bli en 2 barns familj på heltid.

    Jag tyckte upplägget vi hade var så bra och tyckte det även inför framtiden. För att jag egentligen ska orka med sambons barn så behövde jag de där pauserna med varannan vecka. Men så finns de inte längre...... och jag blev mamma. Alla tankar på att vi varannan vecka kunde vara vår egna kärnfamilj och göra bebisrelaterade aktiviteter ihop försvann. Jag lät bli att göra mycket som jag annars sett fram emot, tex babysim där jag tänkte mig att sambon kunde vara med iaf varannan vecka då hans dotter skulle vara hos sin mamma, för nej, det är inte samma sak om styvdottern skulle följt med VERANDA gång istället för varannan, då måste sambon passa henne och kan inte vara närvarande. Jag föreställde mig att han ibland skulle kunna vara med på babyrytmik, mm. Men allt sånt fick sopas in under mattan pga den plötsliga förändringen våra liv tog.

    Ett tag var jag osäker på om sambon ena skulle kunna närvara på vårt barns förlossning. Detta löste sig dock och det var han....

    Men all ovisshet det här har fört med sig, förändringen i våra liv.. vetskapen om att vi nu har två barn på heltid.. finns det då plats för ett tredje, när sambons barn har speciella behov som mamman nu aldrig hjälper till med ? Jag vill ha två barn (egna!!)

    Jag såg EB framtid där mamman till styvdotter varannan vecka skulle ta ansvar med allt vad det innebär, hämtning lämning på skola mm. Barnet är för kiten för att gå själv till skolan många år framåt. Nu har min sambo fått göra om i sitt arbetsschema för att allt ska kunna gå runt. Vilket innebär att jag ensam kommer få stå för varenda lämning s vårt gemensamma barn på förskolan, när hon väl skolas in. För detta hinner han inte med, schemat är bara ändrat precis så att han hinner lämna sitt barn.

    Jag känner mig nästan snuvad och halvt ensamstående om VÅRT gemensamma barn, för att mamman till deras barn nu inte hjälper till något alls med deras barn...

    Detta kastades som en kalldusch på mig och jag behöver inga inlägg i stil med ?du visste att han had ebsrn innan? .. JA!!! Det visst jag. Men jag visste knappt att det finns kvinnor som är villiga att förlora kontakten med sitt egna barn bara sådär.... då kanske ni ska vara smarta och kontra med att ?tänk om mamman dör, då hade ni ändå haft deras barn på heltid? .. ja det hade vi!! Men vetskapen om att hon finns i livet och inte gör ett skit, samtidigt som det påverkar både dynamiken, fördelningen av uppgifter och föräldraansvar mm i vår familj, så gör det mig riktigt förbannad.

    Och jag kan inte låta bli att känna mig både ledsen och bitter. Eftersom jag fick mycket mer än vad jag trodde, så har känslorna för min bonus påverkats till det negativa. Jag får ju aldrig den där pausen från henne och hon ÄR otroligt intensiv. Har många dåliga sidor och är inte ett DUGG lik min sambo i personlighet eller värderingar, så jag har svårt för tänker ?hon är ju en del av honom, därför är hon underbar?.....

    Min gräns är typ nådd. Jag vet verkligen inte var jag ska göra av alla dessa negativa känslor och jag försöker. Men jag känner bara uppgivenhet och sorgsenhet för hur det har blivit... vårt barn är 1 år, så jag har levt med vår nya konstellation i över ett år, men jag vänjer mig inte. Jag vantrivs bara mer och mer istället. Det hjälper heller inte att sambons dotter är svår att nå och dessutom är hon inte ett bra syskon åt vårt barn eller ens en förebild. Jag är istället väldigt orolig på hur hennes personlighet och sätt att vara på ska påverka vårt barn. Egenskaper som kommer från hennes mamma!! Varannan vecka vore enklare att hantera, enklare att inte bli för nära inpå.

    Ibland kan hon strunta i vårt barn och vara oerhört ego, ibland är hon ohälsosamt på och leker inte MED henne utan med hennes grejer, bredvid henne och tror hon ska ?bossa? , inte alls som en fin, jag-ska-lära-dig-sakers-storasyster...

    Jag känner mig bara så inpressad i en familjeuppdelbibg som jag inte själv kan styra över.

    Som mamma har jag inga problem, vi har en superfin anknytning, jag och mitt barn.

    Vet inte vad jag förväntar mig för svar, jag behövde mest bara skriva av mig. Och jag hoppas på bra, förstående svar istället för förebrående....

  • Svar på tråden Svårt att finna ro i hur det blev
  • Hitgirl
    Anonym (...) skrev 2018-11-11 17:49:39 följande:

    Kan det vara så att en del av att barnet är så jobbigt är för att det saknar sin mamma. Hur gammalt är det? Träffar det mamman alls? Har barnet ngn diagnos eller är det bara normaljobbigt? Finns det något hopp om att mamman ska kunna börja ha ex varannan helg inom överskådlig framtid eller är hon helt uträknad?

    Jag förstår att du är ledsen för att sambon inte hinner med ert barn men det är ju så att ju mer du gör med äldsta desto mer tid har han med bebisen. Tex om du lämnar äldsta någon gång så kan han lämna yngsta.


    Nej, det är inte därför. Hon har alltid varit sån här, men då har man trott att det varit åldersfaser, för sen mognad, mm. Men åren går och inget blir bättre. Istället blir problemen bara än mer tydliga då man ser ännu mera nu hur hon på många punkter avviker från andra jämnåriga.. Hon är 6 år, inte stor. Varannan helg är inte aktuellt i nuläget..

    Sen är det ju lite som det är med den biten med att göra en massa saker med det äldre barnet. Mamman gör det inte och det är ju fruktansvärt, men nu är ju jag mamma åt ett eget barn och jag föredrar ju faktiskt tid med henne alla gånger om. Men misstolka mig inte, jag gör saker med den äldre också. Men det är det som känns jobbigt bla med att mamman inte är närvarande, att jag nu ?förväntas? ta en annan typ av mammaroll som jag inte var inställd på, det var inte så vi byggde upp våra första 3 år tillsammans, jag var med på många grejer, men visste samtidigt att hon hade en mamma som kunde göra de grejerna med henne som min sambo kanske inte gör..
  • Hitgirl
    Anonym (...) skrev 2018-11-11 17:49:39 följande:

    Kan det vara så att en del av att barnet är så jobbigt är för att det saknar sin mamma. Hur gammalt är det? Träffar det mamman alls? Har barnet ngn diagnos eller är det bara normaljobbigt? Finns det något hopp om att mamman ska kunna börja ha ex varannan helg inom överskådlig framtid eller är hon helt uträknad?

    Jag förstår att du är ledsen för att sambon inte hinner med ert barn men det är ju så att ju mer du gör med äldsta desto mer tid har han med bebisen. Tex om du lämnar äldsta någon gång så kan han lämna yngsta.


    Vill också tillägga att ja visst, jag lämnar den äldre och sambon tar den yngre - men när ska jag då känna av att jag faktiskt bara är enbarnsmamma? Aldrig. Det tillfället kommer och finns aldrig. För att mamman till sambons dotter inte finns där och avlastar ibland - då kunde sambon tagit vår dotter en dag, ibland tar jag vår dotter och vi båda får ?känna av? att vara det vi är tillsammans - föräldrar till ett barn..men nu är det tvåbarnskrånglet dagligen, och min sambos schema har ens inte tidsutrymme för två barn vad gäller lämning på förskola. Så det finns inget ?turas om?
  • Hitgirl
    Anonym (förskola) skrev 2018-11-11 18:35:58 följande:

    Går inte det äldre barnet i förskola? Hon har väl rätt att vara heltid om pappan jobbar heltid.Rådgör med personalen ,om hon är extra jobbig.


    Förskoleklass.
  • Hitgirl
    mammalovis skrev 2018-11-11 18:06:38 följande:

    För det första förstår jag din besvikelse över att få kärnfamiljsidyllen krossad varannan vecka, men detta var ju inte något varken du eller sambon kunde styra över vad jag förstår. Om det sedan är ett medvetet val från mammans sida framgår inte.

    Det andra som jag tycker är tråkigt är om inte DU nyttjat möjligheten att gå på babysim och babyrytmik för den chansen har man i princip bara med första barnet. Sedan har man alltid ett syskon att ta hänsyn till, om man inte har lite åldersskillnad så äldsta har rätt till allmän förskola från 3 års ålder och det sammanfaller.

    För det tredje framgår inte åldern på sambons barn, så du kanske helt enkelt har för höga förväntningar på storasyskonet. Ett syskon är inte alltid lika spännande som vi vuxna tycker. Jag har 3 barn och det dröjde nog till 3 års ålder innan de började ha ett genuint utbyte av varandra. Sedan beror det på intressen och personlighet också hur väl de fungerar ihop. Mina är 3, 5 och 8 och leker 2 och 2, i princip aldrig äldsta och yngsta, de retar mer gallfeber på varandra. Min äldsta är mer impulsiv, fartig och mindre kompromissvänlig och hänsynstagande än lillasyster som kan leka lugnare lekar med brorsan.

    Så nu har du nått ett vägskäl och får nog bara acceptera att varannan vecka kanske inte infaller framöver och då har du två val, vandra vidare eller stanna kvar. Du och sambon kanske måste gå parterapi och diskutera hur ni löser allt på bästa vis. Du måste få förklara hur besviken du är över att det gemensamma barnet inte finns med i hans jobbekvation. Fundera också över vad som är bäst för ert barn, är det tidigare/senare hämtning och lämningar eller att du tar ert gemensamma barn?

    Jag har i flera år haft i princip all hämtning och lämning av mitt och våra två barn. Nu går inte mitt liv ihop så då har sambon fått lämna och hämta våra barn trots det dåliga samvetet (hos mig) att vi lämnar något tidigare än vad reglerna egentligen tillåter, men det är för att jag inte ska behöva gå upp en timma tidigare än sambon och känna mig jättestressad med att kunna lämna alla tre medan han kan bara glida ur sängen och i kläderna iväg till jobbet. Så det är ett sätt för att jag inte ska gå in i väggen helt enkelt.

    Sedan är bonusfamiljslivet tuffare. Sambon har även en tonårsdotter som klemas bort med skjutsning inom stan trots att hon kan gå, kan jag tycka. Likaså att få ihop vår hela familj när barn kommer och går. Tonåringens tider styrs av både mamman och aktiviteter.

    Ett boktips är att läsa Fältguide för bonusfamiljen av Moa Herngren. Jag har bara läst början, men den ger ycket igenkänning och lite andra perspektiv vilket kan vara skönt.

    Lycka till!


    Tack för ett fint och bra svar!

    Hon är 6 år, men hon binder sig inte till någon mer eller mindre, hon är känslokall eller avtrubbad och har alltid varit sådan, men det märks mer ju äldre hon blir. Innan trodde man mer att hon kanske bara var lite hyper eller ?tankspridd? men det är djupare än så. Och beror inte på att mamman inte finns med i bilden, utan hon har svårigheter som ska utredas...

    Jag borde ha gått på aktiviteter ändå, det har du rätt i. Men jag är en känsloperson och blev så besviken över att sambon aldrig skulle kunna närvara att det helt enkelt där och då inte kändes särskilt roligt. Men vi har gjort en hel del ändå, jag och dottern. För henne håller jag skenet uppe och känner genuin glädje med. Men just de grejerna jag föreställt oss att vara två föräldrar på avstod jag..

    Tack för boktips!

    Parterapi funderar jag på..

    Tycker inte du ska ha dåligt samvete, ni verkar klara allt bra! :)
  • Mrs Moneybags

    Jag förstår din sorg och oro. Ditt barn är dock bara ett år och det är en tuff period på många sätt, även om man har en fin anknytning och ett "lätt" barn. Ge det lite tid. Ställ krav på din man att han tar den största delen av ansvaret för sitt äldsta barn. Då blir det förstås så att du får största ansvaret för ert gemensamma barn. Det är tufft att vara enda förälder till ett barn med problem samtidigt som man ska uppfylla någons första-mamma-drömmar om en kärnfamilj. 

    Det är förstås så att man måste räkna med att bli förälder på heltid till ett bonusbarn, även om du inte ville att vi skulle skriva det. För så är det ju. Saker ändras och man kan inte räkna med att det schema som finns idag, finns om 1 år eller 10 år. Ditt bonusbarn är 6 år, så det är minst 12 år med föräldraskap kvar, kanske mer om hon har en diagnos. Hon förtjänar en stor del av din mans tid och engagemang, eftersom hon bara har en biologisk förälder i sitt liv. 

    Tror du får ändra perspektiv till att se det ur barnens synvinkel. Ditt barn drar ändå längsta strået, eftersom han/hon växer upp med sina föräldrar i hemmet 24/7 och inte har någon potentiell diagnos. Din bonusdotter har precis blivit övergiven av sin mamma. Vilken start på livet. 

  • Anonym (?)
    Mrs Moneybags skrev 2018-11-12 16:40:36 följande:

    Jag förstår din sorg och oro. Ditt barn är dock bara ett år och det är en tuff period på många sätt, även om man har en fin anknytning och ett "lätt" barn. Ge det lite tid. Ställ krav på din man att han tar den största delen av ansvaret för sitt äldsta barn. Då blir det förstås så att du får största ansvaret för ert gemensamma barn. Det är tufft att vara enda förälder till ett barn med problem samtidigt som man ska uppfylla någons första-mamma-drömmar om en kärnfamilj. 

    Det är förstås så att man måste räkna med att bli förälder på heltid till ett bonusbarn, även om du inte ville att vi skulle skriva det. För så är det ju. Saker ändras och man kan inte räkna med att det schema som finns idag, finns om 1 år eller 10 år. Ditt bonusbarn är 6 år, så det är minst 12 år med föräldraskap kvar, kanske mer om hon har en diagnos. Hon förtjänar en stor del av din mans tid och engagemang, eftersom hon bara har en biologisk förälder i sitt liv. 

    Tror du får ändra perspektiv till att se det ur barnens synvinkel. Ditt barn drar ändå längsta strået, eftersom han/hon växer upp med sina föräldrar i hemmet 24/7 och inte har någon potentiell diagnos. Din bonusdotter har precis blivit övergiven av sin mamma. Vilken start på livet. 


    Det är ju det han redan gör men tydligen är det fullt och otillräckligt enligt TS. 
  • Anonym (Biobonus)

    Har absolut förståelse för att det känns jobbigt. Har själv varit i samma sits med mitt ex och hans barn. Känner dock att du verkar fastna i det negativa tänket. Försök istället ha fokus på det som ÄR. Inte hur eu hade önskat att det var. När man träffar någon med barn finns alltid risken att partnern, eller man själv för den delen, blir helt ensamma med barnet/barnen. Då får man göra det bästa av situationen. Det är viktigt att man pratar med varann om sina känslor. Om ni inte har någon farmor eller dylikt som kan ställa upp och ha den äldre hos sig någon gång då och då kan ni försöka få en avlastningsfamilj som kan ha barnet någon dag eller natt i månaden. Och försök ändra på ditt tänk och gör det bästa av situationen. Vet att det är svårt, har som sagt själv varit i samma sits, men bonusen har heller inte valt att bli övergiven av sin mamma och mår med säkerhet inte bättre än dig. Önskar dig och din familj allt gott. Ta hand om er <3

  • No Logo

    Finns det möjlighet till avlastning genom farmor&farfar, någon faster, farbror, moster, morbror eller en kontaktfamilj?

  • Anonym (Igenkänning)

    Hade liknade situation här när jag och pojkvännen skaffade vårt gemensamma barn. Hans ex hade innan graviditeten kämpat i domstol och till sist fått hela boendet om deras dotter, vi skulle ha henne varannan helg. Men när vårt gemensamma barn var några månader gammal ville/kunde inte exet ha sitt barn boende hos sig längre så hon fick börja bo hos oss på heltid. Det resulterade i att min pojkvän nu bara träffar vårt gemensamma barn på helgerna (på grund av knepig boendesituation och logistik kring bonusbarnets skolgång). Så nu överväger vi att byta förskola till gemensamma barnet för att hon ska få träffa båda sina föräldrar i vardagen. Och nu plötsligt ska exet ha tillbaka boendet om deras dotter. Suck. Det är jobbigt när man inte kan planera framtiden på grund av att någon annan får konstiga ryck.

  • jwrga

    Jag kan förstå att det känns svårt att ställa om när livet inte blev exakt som man tänkte, men du måste jobba med det! Hur ofta blir livet som man tänkt? Och hur många tror du går på babysim tillsammans? De flesta har helt enkelt inte möjlighet till det pga jobb, syskon mm Det känns som du målat upp en idealisk bild av hur livet med bebis skulle bli, och att det är din sambos barn som är orsak till att det inte blev det, men livet med bebis är inte en rosaskimrande familjedröm för någon! 

    Din sambos största ansvar är gentemot sina barn, för även om tjejen inte är ditt barn så är det hans precis lika mycket som ert gemensamma. Stackars barn, mamman struntar i henne och pappans sambo vill inte ha henne där. Väljer man att leva med någon som har små barn väljer man dess barn också, så är det bara. Om jag varit din sambo och fick veta att du skrev så här om min dotter så skulle jag lämna dig. Släpp bitterheten och det som aldrig blev och blicka framåt! 

Svar på tråden Svårt att finna ro i hur det blev