Svårt att finna ro i hur det blev

De första 3 åren jag var tillsammans med min partner så hade han och hans ex varannan vecka med deras barn. Det är ett krävande barn på många plan och jag tyckte det var en bra och skön balans med varannan vecka. Jag behövde heller inte känna press att ta nån ?mammaroll? för hennes egen var ju närvarande. Sedan blev jag gravid och allt var bra. Men så spårade morsan ut (går ej in på vad) och plötsligt skulle sambons barn bo med oss på heltid, 7 månader in i vår graviditet.....

Jag tycker det har varit en tuff förändring och precis när jag själv skulle bli förstagångsmamma så skulle vi bli en 2 barns familj på heltid.

Jag tyckte upplägget vi hade var så bra och tyckte det även inför framtiden. För att jag egentligen ska orka med sambons barn så behövde jag de där pauserna med varannan vecka. Men så finns de inte längre...... och jag blev mamma. Alla tankar på att vi varannan vecka kunde vara vår egna kärnfamilj och göra bebisrelaterade aktiviteter ihop försvann. Jag lät bli att göra mycket som jag annars sett fram emot, tex babysim där jag tänkte mig att sambon kunde vara med iaf varannan vecka då hans dotter skulle vara hos sin mamma, för nej, det är inte samma sak om styvdottern skulle följt med VERANDA gång istället för varannan, då måste sambon passa henne och kan inte vara närvarande. Jag föreställde mig att han ibland skulle kunna vara med på babyrytmik, mm. Men allt sånt fick sopas in under mattan pga den plötsliga förändringen våra liv tog.

Ett tag var jag osäker på om sambon ena skulle kunna närvara på vårt barns förlossning. Detta löste sig dock och det var han....

Men all ovisshet det här har fört med sig, förändringen i våra liv.. vetskapen om att vi nu har två barn på heltid.. finns det då plats för ett tredje, när sambons barn har speciella behov som mamman nu aldrig hjälper till med ? Jag vill ha två barn (egna!!)

Jag såg EB framtid där mamman till styvdotter varannan vecka skulle ta ansvar med allt vad det innebär, hämtning lämning på skola mm. Barnet är för kiten för att gå själv till skolan många år framåt. Nu har min sambo fått göra om i sitt arbetsschema för att allt ska kunna gå runt. Vilket innebär att jag ensam kommer få stå för varenda lämning s vårt gemensamma barn på förskolan, när hon väl skolas in. För detta hinner han inte med, schemat är bara ändrat precis så att han hinner lämna sitt barn.

Jag känner mig nästan snuvad och halvt ensamstående om VÅRT gemensamma barn, för att mamman till deras barn nu inte hjälper till något alls med deras barn...

Detta kastades som en kalldusch på mig och jag behöver inga inlägg i stil med ?du visste att han had ebsrn innan? .. JA!!! Det visst jag. Men jag visste knappt att det finns kvinnor som är villiga att förlora kontakten med sitt egna barn bara sådär.... då kanske ni ska vara smarta och kontra med att ?tänk om mamman dör, då hade ni ändå haft deras barn på heltid? .. ja det hade vi!! Men vetskapen om att hon finns i livet och inte gör ett skit, samtidigt som det påverkar både dynamiken, fördelningen av uppgifter och föräldraansvar mm i vår familj, så gör det mig riktigt förbannad.

Och jag kan inte låta bli att känna mig både ledsen och bitter. Eftersom jag fick mycket mer än vad jag trodde, så har känslorna för min bonus påverkats till det negativa. Jag får ju aldrig den där pausen från henne och hon ÄR otroligt intensiv. Har många dåliga sidor och är inte ett DUGG lik min sambo i personlighet eller värderingar, så jag har svårt för tänker ?hon är ju en del av honom, därför är hon underbar?.....

Min gräns är typ nådd. Jag vet verkligen inte var jag ska göra av alla dessa negativa känslor och jag försöker. Men jag känner bara uppgivenhet och sorgsenhet för hur det har blivit... vårt barn är 1 år, så jag har levt med vår nya konstellation i över ett år, men jag vänjer mig inte. Jag vantrivs bara mer och mer istället. Det hjälper heller inte att sambons dotter är svår att nå och dessutom är hon inte ett bra syskon åt vårt barn eller ens en förebild. Jag är istället väldigt orolig på hur hennes personlighet och sätt att vara på ska påverka vårt barn. Egenskaper som kommer från hennes mamma!! Varannan vecka vore enklare att hantera, enklare att inte bli för nära inpå.

Ibland kan hon strunta i vårt barn och vara oerhört ego, ibland är hon ohälsosamt på och leker inte MED henne utan med hennes grejer, bredvid henne och tror hon ska ?bossa? , inte alls som en fin, jag-ska-lära-dig-sakers-storasyster...

Jag känner mig bara så inpressad i en familjeuppdelbibg som jag inte själv kan styra över.

Som mamma har jag inga problem, vi har en superfin anknytning, jag och mitt barn.

Vet inte vad jag förväntar mig för svar, jag behövde mest bara skriva av mig. Och jag hoppas på bra, förstående svar istället för förebrående....

Hitgirl

Äldre 11 Nov 21:09

#9

Anonym (L) skrev 2018-11-11 20:01:13 följande:

Tycker mer synd om barnet vars mamma försvinner och styvmamman vill inte ha henne. Stackars lilla barn :(

Det är absolut synd att hon har en sådan omogen och frånvarande mamma. Men att jag ?inte vill ha henne?, är inte helt sant. Min sambo och hennes mamma skapade henne tillsammans, som två vuxna människor. Precis som att jag och min sambo skapade vårt barn. Att de sedan gick skilda vägar är jag inte ansvarig för, men har man brutit upp och om det finns barn med i bilden, så får man försöka hjälpas åt, som två föräldrar, men under två tak. Däremot tycker jag att jag har rätt att känna som jag gör. Precis som att jag tar mitt FULLA ansvar för vårt barn, så tycker jag att mamman ska vara mamma åt deras barn, och dela det ansvar som medföljer då man har satt ett barn till världen. Hon är inte oförmögen, bara oerhört dum! Och jag själv, nej, tyvärr - jag har inte riktigt samma tålamod eller känslor för henne såsom jag har för min egen, som jag skrev så bodde hon varannan vecka våra tre första år i vårt förhållande, vi skapade en relation som funkade för oss, jag och barnet, men när mamman inte längre finns med och att jag samtidigt blev mamma själv, så ändrades en del saker.

Hitgirl

Äldre 11 Nov 21:13

#10

Fru Ve skrev 2018-11-11 19:52:03 följande:

Låter verkligen tufft. Har själv barn med NPF och hade han inte varit mitt biologiska barn tror jag situationen hade blivit helt omöjlig. Man har ju oftast andra känslor och står ut på ett annat sätt med sina egna barn. Har väl ingen klockren lösning men parterapi och kanske också utredning av flickan tänker jag? Om hon är extra krävande. Om det visar sig att hon har någon diagnos kanske ni kan dela förstå henne mer och dels söka mer hjälp? Kontaktfamilj varannan helg eller så. Ett annat alternativ är ju om ni blir särbo för att du lättare ska orka och få andrum.

Hon är under utredning. Jag hoppas och tror att det ska hjälpa henne med lite svar, särskilt i hennes skolgång. Men hon är ju den hon är, så det lär inte bli några förändringar som förenklar för oss i vardagen, tror jag. Men det kommer absolut vara behjälpligt att få lite svar och större insikt. Parterapi funderar jag på, men samtidigt litar jag inte på kommunens - tänk om de övertolkar och tror att jag hatar ungen ?bara? för att jag känner en del besvikelse över hur det blev och att jag önskar att hennes mamma fanns där för att avlasta, och därmed förstör för min sambo? Privat har vi inte råd med..

Hitgirl

Äldre 11 Nov 21:19

#11

Anonym (...) skrev 2018-11-11 17:49:39 följande:

Kan det vara så att en del av att barnet är så jobbigt är för att det saknar sin mamma. Hur gammalt är det? Träffar det mamman alls? Har barnet ngn diagnos eller är det bara normaljobbigt? Finns det något hopp om att mamman ska kunna börja ha ex varannan helg inom överskådlig framtid eller är hon helt uträknad?

Jag förstår att du är ledsen för att sambon inte hinner med ert barn men det är ju så att ju mer du gör med äldsta desto mer tid har han med bebisen. Tex om du lämnar äldsta någon gång så kan han lämna yngsta.

Nej, det är inte därför. Hon har alltid varit sån här, men då har man trott att det varit åldersfaser, för sen mognad, mm. Men åren går och inget blir bättre. Istället blir problemen bara än mer tydliga då man ser ännu mera nu hur hon på många punkter avviker från andra jämnåriga.. Hon är 6 år, inte stor. Varannan helg är inte aktuellt i nuläget..

Sen är det ju lite som det är med den biten med att göra en massa saker med det äldre barnet. Mamman gör det inte och det är ju fruktansvärt, men nu är ju jag mamma åt ett eget barn och jag föredrar ju faktiskt tid med henne alla gånger om. Men misstolka mig inte, jag gör saker med den äldre också. Men det är det som känns jobbigt bla med att mamman inte är närvarande, att jag nu ?förväntas? ta en annan typ av mammaroll som jag inte var inställd på, det var inte så vi byggde upp våra första 3 år tillsammans, jag var med på många grejer, men visste samtidigt att hon hade en mamma som kunde göra de grejerna med henne som min sambo kanske inte gör..

Hitgirl

Äldre 11 Nov 21:23

#12

Anonym (...) skrev 2018-11-11 17:49:39 följande:

Kan det vara så att en del av att barnet är så jobbigt är för att det saknar sin mamma. Hur gammalt är det? Träffar det mamman alls? Har barnet ngn diagnos eller är det bara normaljobbigt? Finns det något hopp om att mamman ska kunna börja ha ex varannan helg inom överskådlig framtid eller är hon helt uträknad?

Jag förstår att du är ledsen för att sambon inte hinner med ert barn men det är ju så att ju mer du gör med äldsta desto mer tid har han med bebisen. Tex om du lämnar äldsta någon gång så kan han lämna yngsta.

Vill också tillägga att ja visst, jag lämnar den äldre och sambon tar den yngre - men när ska jag då känna av att jag faktiskt bara är enbarnsmamma? Aldrig. Det tillfället kommer och finns aldrig. För att mamman till sambons dotter inte finns där och avlastar ibland - då kunde sambon tagit vår dotter en dag, ibland tar jag vår dotter och vi båda får ?känna av? att vara det vi är tillsammans - föräldrar till ett barn..men nu är det tvåbarnskrånglet dagligen, och min sambos schema har ens inte tidsutrymme för två barn vad gäller lämning på förskola. Så det finns inget ?turas om?

Hitgirl

Äldre 11 Nov 21:31

#13

Anonym (förskola) skrev 2018-11-11 18:35:58 följande:

Går inte det äldre barnet i förskola? Hon har väl rätt att vara heltid om pappan jobbar heltid.Rådgör med personalen ,om hon är extra jobbig.

Förskoleklass.

Hitgirl

Äldre 11 Nov 21:36

#14

mammalovis skrev 2018-11-11 18:06:38 följande:

För det första förstår jag din besvikelse över att få kärnfamiljsidyllen krossad varannan vecka, men detta var ju inte något varken du eller sambon kunde styra över vad jag förstår. Om det sedan är ett medvetet val från mammans sida framgår inte.

Det andra som jag tycker är tråkigt är om inte DU nyttjat möjligheten att gå på babysim och babyrytmik för den chansen har man i princip bara med första barnet. Sedan har man alltid ett syskon att ta hänsyn till, om man inte har lite åldersskillnad så äldsta har rätt till allmän förskola från 3 års ålder och det sammanfaller.

För det tredje framgår inte åldern på sambons barn, så du kanske helt enkelt har för höga förväntningar på storasyskonet. Ett syskon är inte alltid lika spännande som vi vuxna tycker. Jag har 3 barn och det dröjde nog till 3 års ålder innan de började ha ett genuint utbyte av varandra. Sedan beror det på intressen och personlighet också hur väl de fungerar ihop. Mina är 3, 5 och 8 och leker 2 och 2, i princip aldrig äldsta och yngsta, de retar mer gallfeber på varandra. Min äldsta är mer impulsiv, fartig och mindre kompromissvänlig och hänsynstagande än lillasyster som kan leka lugnare lekar med brorsan.

Så nu har du nått ett vägskäl och får nog bara acceptera att varannan vecka kanske inte infaller framöver och då har du två val, vandra vidare eller stanna kvar. Du och sambon kanske måste gå parterapi och diskutera hur ni löser allt på bästa vis. Du måste få förklara hur besviken du är över att det gemensamma barnet inte finns med i hans jobbekvation. Fundera också över vad som är bäst för ert barn, är det tidigare/senare hämtning och lämningar eller att du tar ert gemensamma barn?

Jag har i flera år haft i princip all hämtning och lämning av mitt och våra två barn. Nu går inte mitt liv ihop så då har sambon fått lämna och hämta våra barn trots det dåliga samvetet (hos mig) att vi lämnar något tidigare än vad reglerna egentligen tillåter, men det är för att jag inte ska behöva gå upp en timma tidigare än sambon och känna mig jättestressad med att kunna lämna alla tre medan han kan bara glida ur sängen och i kläderna iväg till jobbet. Så det är ett sätt för att jag inte ska gå in i väggen helt enkelt.

Sedan är bonusfamiljslivet tuffare. Sambon har även en tonårsdotter som klemas bort med skjutsning inom stan trots att hon kan gå, kan jag tycka. Likaså att få ihop vår hela familj när barn kommer och går. Tonåringens tider styrs av både mamman och aktiviteter.

Ett boktips är att läsa Fältguide för bonusfamiljen av Moa Herngren. Jag har bara läst början, men den ger ycket igenkänning och lite andra perspektiv vilket kan vara skönt.

Lycka till!

Tack för ett fint och bra svar!

Hon är 6 år, men hon binder sig inte till någon mer eller mindre, hon är känslokall eller avtrubbad och har alltid varit sådan, men det märks mer ju äldre hon blir. Innan trodde man mer att hon kanske bara var lite hyper eller ?tankspridd? men det är djupare än så. Och beror inte på att mamman inte finns med i bilden, utan hon har svårigheter som ska utredas...

Jag borde ha gått på aktiviteter ändå, det har du rätt i. Men jag är en känsloperson och blev så besviken över att sambon aldrig skulle kunna närvara att det helt enkelt där och då inte kändes särskilt roligt. Men vi har gjort en hel del ändå, jag och dottern. För henne håller jag skenet uppe och känner genuin glädje med. Men just de grejerna jag föreställt oss att vara två föräldrar på avstod jag..

Tack för boktips!

Parterapi funderar jag på..

Tycker inte du ska ha dåligt samvete, ni verkar klara allt bra! :)

Svårt att finna ro i hur det blev

INNEHÅLL