Svårt att finna ro i hur det blev
De första 3 åren jag var tillsammans med min partner så hade han och hans ex varannan vecka med deras barn. Det är ett krävande barn på många plan och jag tyckte det var en bra och skön balans med varannan vecka. Jag behövde heller inte känna press att ta nån ?mammaroll? för hennes egen var ju närvarande. Sedan blev jag gravid och allt var bra. Men så spårade morsan ut (går ej in på vad) och plötsligt skulle sambons barn bo med oss på heltid, 7 månader in i vår graviditet.....
Jag tycker det har varit en tuff förändring och precis när jag själv skulle bli förstagångsmamma så skulle vi bli en 2 barns familj på heltid.
Jag tyckte upplägget vi hade var så bra och tyckte det även inför framtiden. För att jag egentligen ska orka med sambons barn så behövde jag de där pauserna med varannan vecka. Men så finns de inte längre...... och jag blev mamma. Alla tankar på att vi varannan vecka kunde vara vår egna kärnfamilj och göra bebisrelaterade aktiviteter ihop försvann. Jag lät bli att göra mycket som jag annars sett fram emot, tex babysim där jag tänkte mig att sambon kunde vara med iaf varannan vecka då hans dotter skulle vara hos sin mamma, för nej, det är inte samma sak om styvdottern skulle följt med VERANDA gång istället för varannan, då måste sambon passa henne och kan inte vara närvarande. Jag föreställde mig att han ibland skulle kunna vara med på babyrytmik, mm. Men allt sånt fick sopas in under mattan pga den plötsliga förändringen våra liv tog.
Ett tag var jag osäker på om sambon ena skulle kunna närvara på vårt barns förlossning. Detta löste sig dock och det var han....
Men all ovisshet det här har fört med sig, förändringen i våra liv.. vetskapen om att vi nu har två barn på heltid.. finns det då plats för ett tredje, när sambons barn har speciella behov som mamman nu aldrig hjälper till med ? Jag vill ha två barn (egna!!)
Jag såg EB framtid där mamman till styvdotter varannan vecka skulle ta ansvar med allt vad det innebär, hämtning lämning på skola mm. Barnet är för kiten för att gå själv till skolan många år framåt. Nu har min sambo fått göra om i sitt arbetsschema för att allt ska kunna gå runt. Vilket innebär att jag ensam kommer få stå för varenda lämning s vårt gemensamma barn på förskolan, när hon väl skolas in. För detta hinner han inte med, schemat är bara ändrat precis så att han hinner lämna sitt barn.
Jag känner mig nästan snuvad och halvt ensamstående om VÅRT gemensamma barn, för att mamman till deras barn nu inte hjälper till något alls med deras barn...
Detta kastades som en kalldusch på mig och jag behöver inga inlägg i stil med ?du visste att han had ebsrn innan? .. JA!!! Det visst jag. Men jag visste knappt att det finns kvinnor som är villiga att förlora kontakten med sitt egna barn bara sådär.... då kanske ni ska vara smarta och kontra med att ?tänk om mamman dör, då hade ni ändå haft deras barn på heltid? .. ja det hade vi!! Men vetskapen om att hon finns i livet och inte gör ett skit, samtidigt som det påverkar både dynamiken, fördelningen av uppgifter och föräldraansvar mm i vår familj, så gör det mig riktigt förbannad.
Och jag kan inte låta bli att känna mig både ledsen och bitter. Eftersom jag fick mycket mer än vad jag trodde, så har känslorna för min bonus påverkats till det negativa. Jag får ju aldrig den där pausen från henne och hon ÄR otroligt intensiv. Har många dåliga sidor och är inte ett DUGG lik min sambo i personlighet eller värderingar, så jag har svårt för tänker ?hon är ju en del av honom, därför är hon underbar?.....
Min gräns är typ nådd. Jag vet verkligen inte var jag ska göra av alla dessa negativa känslor och jag försöker. Men jag känner bara uppgivenhet och sorgsenhet för hur det har blivit... vårt barn är 1 år, så jag har levt med vår nya konstellation i över ett år, men jag vänjer mig inte. Jag vantrivs bara mer och mer istället. Det hjälper heller inte att sambons dotter är svår att nå och dessutom är hon inte ett bra syskon åt vårt barn eller ens en förebild. Jag är istället väldigt orolig på hur hennes personlighet och sätt att vara på ska påverka vårt barn. Egenskaper som kommer från hennes mamma!! Varannan vecka vore enklare att hantera, enklare att inte bli för nära inpå.
Ibland kan hon strunta i vårt barn och vara oerhört ego, ibland är hon ohälsosamt på och leker inte MED henne utan med hennes grejer, bredvid henne och tror hon ska ?bossa? , inte alls som en fin, jag-ska-lära-dig-sakers-storasyster...
Jag känner mig bara så inpressad i en familjeuppdelbibg som jag inte själv kan styra över.
Som mamma har jag inga problem, vi har en superfin anknytning, jag och mitt barn.
Vet inte vad jag förväntar mig för svar, jag behövde mest bara skriva av mig. Och jag hoppas på bra, förstående svar istället för förebrående....
