Svårt att finna ro i hur det blev

För det första förstår jag din besvikelse över att få kärnfamiljsidyllen krossad varannan vecka, men detta var ju inte något varken du eller sambon kunde styra över vad jag förstår. Om det sedan är ett medvetet val från mammans sida framgår inte.

Det andra som jag tycker är tråkigt är om inte DU nyttjat möjligheten att gå på babysim och babyrytmik för den chansen har man i princip bara med första barnet. Sedan har man alltid ett syskon att ta hänsyn till, om man inte har lite åldersskillnad så äldsta har rätt till allmän förskola från 3 års ålder och det sammanfaller.

För det tredje framgår inte åldern på sambons barn, så du kanske helt enkelt har för höga förväntningar på storasyskonet. Ett syskon är inte alltid lika spännande som vi vuxna tycker. Jag har 3 barn och det dröjde nog till 3 års ålder innan de började ha ett genuint utbyte av varandra. Sedan beror det på intressen och personlighet också hur väl de fungerar ihop. Mina är 3, 5 och 8 och leker 2 och 2, i princip aldrig äldsta och yngsta, de retar mer gallfeber på varandra. Min äldsta är mer impulsiv, fartig och mindre kompromissvänlig och hänsynstagande än lillasyster som kan leka lugnare lekar med brorsan.

Så nu har du nått ett vägskäl och får nog bara acceptera att varannan vecka kanske inte infaller framöver och då har du två val, vandra vidare eller stanna kvar. Du och sambon kanske måste gå parterapi och diskutera hur ni löser allt på bästa vis. Du måste få förklara hur besviken du är över att det gemensamma barnet inte finns med i hans jobbekvation. Fundera också över vad som är bäst för ert barn, är det tidigare/senare hämtning och lämningar eller att du tar ert gemensamma barn?

Jag har i flera år haft i princip all hämtning och lämning av mitt och våra två barn. Nu går inte mitt liv ihop så då har sambon fått lämna och hämta våra barn trots det dåliga samvetet (hos mig) att vi lämnar något tidigare än vad reglerna egentligen tillåter, men det är för att jag inte ska behöva gå upp en timma tidigare än sambon och känna mig jättestressad med att kunna lämna alla tre medan han kan bara glida ur sängen och i kläderna iväg till jobbet. Så det är ett sätt för att jag inte ska gå in i väggen helt enkelt.

Sedan är bonusfamiljslivet tuffare. Sambon har även en tonårsdotter som klemas bort med skjutsning inom stan trots att hon kan gå, kan jag tycka. Likaså att få ihop vår hela familj när barn kommer och går. Tonåringens tider styrs av både mamman och aktiviteter.

Ett boktips är att läsa Fältguide för bonusfamiljen av Moa Herngren. Jag har bara läst början, men den ger ycket igenkänning och lite andra perspektiv vilket kan vara skönt.

Lycka till!