Svårt att finna ro i hur det blev

Pappan kan ju byta jobb till en 50% tjänst så han hinner ta båda barnen till fsk etc. Men jag gissar TS inte vill det heller?

Väljer man att skaffa barn så har man ett livslångt ansvar. Man kan inte bara slänga iväg det till den andra föräldern på heltid för att man vill göra nåt roligare. Har den andra föräldern dessutom en fru som just blivit mamma för första gången ska man inte bli förvånad om barnet så småningom känner sig ovälkommen. Den nyblivna mamman blir inte automatiskt flerbarnsmamma bara för att såna som du tycker att det ska vara så. Hon har en inkörssträcka på att bli förälder som alla andra och det här barnet har hon inte haft från födseln. Hon har en bebis att ta hand om, det räcker gott och väl för att bli trött.

Eller är han är klok pappa och sätter sig ner och lyssnar på TS. Det som gjorde att det fungerade när sambons barn var i puberteten, var att jag kunde prata med honom om mina känslor, utan att han blev defensiv och ville separera. Istället försökte han, tillsammans med mig, hitta lösningar så det skulle fungera så bra som möjligt för samtliga.

Jag är rätt säker på att många konflikter eskalerar pga barnets föräldrar blir defensiva och får taggarna utåt när ens partner lyfter att han/hon inte mår bra i situationen.

Partnern håller tyst och bygger istället upp en ilska/frustation som slutar i att de kanske ogillar barnet.

För övrigt håller jag med, det är sorgligt att föräldrarna inte tar det ansvar de borde. Mamman för att hon inte ville ha barnet, pappan för att han överlämnar allt åt TS.