Att vara gift och gemensamt ta hand om hus och hem verkar vara himmelriket

Det är bra att du ser positiva sidor, men var inte så naiv att du inte tror att det inte finns negativa sidor.

Jag är pappa. Jag är lärare. Jag är gift, med en man till på köpet. Visst, han är en engagerad pappa och man, men jag är ändå trött, utbränd nästan. Han har inte anteckningsblock med sig till föräldramöten, han kommer inte ens dit, jag är ju redan där. Är han hemma bäddar han sängen och går och handlar och förbereder middagen, men det är först på senaste halvåret han varit hemmaman, och det är ju få förunnat att ha en sån.Elever jag har med en pappa som går hemma och har tid att bädda sängar och handla lite på random är väldigt lätt räknade.

Jag vil inte byta med dig men inte för att du  är ensamstående, utan för att du låter oerhört naiv.

Det är väl aldrig för sent för dig heller att hitta en partner? Att älska och dela vardagen med?

Jag är lyckligt gift och har två barn, yngsta fyller snart ett år. Och vi har det super-kalasbra 98% av tiden. Dock undrar jag ibland vilken planet karln kommer ifrån och funderar på att kasta ut åbäket. Vissa dagar känns det som att ska det vara på det viset är jag hellre själv och kör mitt race och fattar alla beslut själv.

Men det är klart, i slutet av dagen har vi ändå varann och vi har valt varann.

Ska tänka på dina ord när det skaver!

Nä jag vet att det inte är tip top alltid såklart. Men jag tror att fördelarna överväger. Och jag ser många väldigt bra män och pappor. Män som jag aldrig lärt känna och det är väl det. Jag kan inte föreställa mig hur det kan vara att ha en sån man vid sin sida. 

Det är inte för sent men jag vill inte ängre. jag har tappat all lust att ge en man en chans då jag inte tycker att det finns bra män längre. Bitter kanske jag låter men det är jag inte. Jag har ett bra liv med mina barn och vill inte längre ge tid åt en man som inte kan ge mig det jag behöver. 
Det verkar finnas väldigt få bra män som är äkta i sina känslor och i sitt sätt. 

Sen tvivlar jag starkt på att en man ska älska och vara rädd om mina barn på riktigt. Det tror jag inte finns helt enkelt. Jag tror inte en man som inte är biologiskt far kommer älska någon annans barn med hjärtat. Det är huvudanledningen till att jag hellre lever ensam utan partner. 

Men ändå tror du att alla par du ser har det så fantastiskt att de omöjligen kan bli trötta, utbrända, deprimerade och utslitna? Hur går det ihop med att du tror att de finns väldigt få "äkta" och bra män?

Har inte barn än, men en fantastisk blivande man som jag är säker på kommer bli en superpappa. Du har förnodligen rätt i att vårt föräldraskap kommer underlättas av att vi är två, och två som kan samarbeta på ett bra sätt. Men man får ju samtidigt lov att kompromissa på andra saker, alltid en annan (vuxen) person att ta hänsyn till och fatta beslut med.

Måste också inflika att det är klart man kan bli trött, uttbränd, deprimerad och utsliten trots att man är två. Det är ju inte som att alla faktorer som bidrar till sådant magiskt försvinner för att man lever i tvåsamhet.

Finns ju både för och nackdelar med båda konstellationerna!

Jag har varit både ensamstående och sambo, och på många sätt är det stor fördel med att ha en partner, men det finns även nackdelar!

Hälften av de gifta du ser kommer förr eller senare att skilja sig.

Och du kan kallt räkna med att en andel av de som inte skiljer sig, stannar kvar i bekvämligheten (=säljer sin kropp&själ) trots att de är olyckliga.

Så den där lyckan är många gånger en chimär.

Jag är gift med mina barns pappa. Han är en jättebra pappa och make och vi älskar varandra. Vi är ett superbra team som håller igång tillsammans. Han hämtar och lämnar på fritids/skolan, han förbereder middagen och fixar med huset.

Men riktigt sådär perfekt som du målar upp det är det naturligtvis inte. Vi bråkar och har olika viljor. Man får ju aldrig bara vara utan att saker ska hända jämt. Det är flera år sedan jag fick titta på en film eller en tv-serie utan att ägna mannen uppmärksamhet samtidigt.

Vi har helt gemensam ekonomi och jag är mer spara och han är slösa. Han lever för dagen och gör slut på sin lön på tre dagar och jag ska då swisha. Jag vill spara lite pengar och åka ut på en långresa/köpa nyare bil/renovera hemma. Han vill ta en utflykt till ortens pizzeria och på sin höjd åka en all-inclusive-vecka till Kreta.

Han hatar sitt jobb och drömmer om pensionen. Jag tycker att jobbet är en del av livet och gör mitt bästa för att det ska vara trevligt att kombinera jobb och fritid.

Kontentan är alltså att det inte är sådär superperfekt men det är ändå underbart att ha någon där som älskar och tar hand om en när det behövs. Vi finns för varandra och vill ha det så. Och jag är inte en av de som stannar kvar av bekvämlighet, jag är kvar i mitt äktenskap för att jag älskar min man.

Var inte avundsjuk, få människor har det perfekta livet. Alla har vi något vi egentligen skulle vilja ändra men som inte går.

Så är det inte alls. De par som är välutbildade och delar lika på hushållsarbeten och föräldraledighet skiljer sig väldigt sällan. Nästan alla par som ts ser med engagerade och delaktiga pappor kommer därmed hålla ihop.

Skilsmässostatistiken höjs pga vissa grupper i samhället. Lågutbildade med särkullsbarn skiljer och gifter sig rätt ofta med många under sin livstid. Par som gift sig unga eller fått barn tidigt skiljer och gifter sig också många gånger med olika.