Att vara gift och gemensamt ta hand om hus och hem verkar vara himmelriket

Som kille kan jag verkligen förstå svårigheten. Har ett barn på 2 år och om jag tagit hand om honom ensam hade det verkligen varit ett helvete.

Jobb, matlagning, hämta/lämna på dagis, sjukhusbesök, diskning, städning, tvätta kläder. FYFAN tror inte jag hade klarat, eller tvingats jobba 50 procent kanske..

Fast det är med tid och energi som med pengar: kommer det mer i kassan så förbrukar man ofta mer. Det är alltså inte två som delar på den belastning som du ensam bär, utan man har tagit på sig mer, för två, för att det helt enkelt blir så. Det är förstås tufft att vara själv med boende, barn och jobb, inget snack om det. Du har ju ingen som kan byta av dig i köket osv. Att du håller ihop gör inte att de i tvåsamhet lyckas med det ens när de är flera. Det du ser är en bild som du också väljer att se/är mottaglig för.

Vi har det nog så där som du beskriver TS. Vi delar på härmingar, lämningar, matlagning, vi planerar semester tillsammans och vi går båda två på föräldramötena.

Vi har ett rätt obefintligt sexliv, det är väl det jag kan se som jag önskar vore annorlunda. Men själva partnerskapet i vår familjeliv, det delar vi hundra procent.

Jag förstår dig TS. När man som ensamstående hör hur otroooligt stressade folk är trots att de är TVÅ vuxna i familjen är det lätt att känna... i bästa fall att man blir lite full i skratt.

Men å andra sidan är mitt liv mycket enklare nu när jag är ensam, än det var med en dålig partner.

Ska hälsa det till min gamla skolkamrat som äntligen jobbar igen efter att hon blev totalt utbränd för 4 år sedan trots att hon är lyckligt gift och att de delar på allt med hus och hem.

Jag har haft ett dåligt äktenskap, varit ensamstående och har numera ett lyckligt förhållande.

I det dåliga äktenskapet med en man som var spelberoende och konstant otrogen mådde jag såklart inte bra. Och jag upplevde att han inte gjorde något alls hemma.

Som ensamstående förstod jag att han faktiskt hade gjort endel som jag inte märkte i min bitterhet. Att vara ensamstående med jobb, hus och barn är verkligen inte lätt. Man hinner helt enkelt inte med mer än miniminivå på allt. Egna intressen eller träning är bara att glömma. Det är ett annat universum kan man säga.

Nu har jag ett lyckligt förhållande men vi bor ej tillsammans. Om vi gjorde det, skulle det nog vara himmelriket med både känslomässigt stöd och att hjälpas åt med det praktiska.

TS, jag som sett flera sidor förstår dig helt. Det är så enormt underlättande att vara två. Alla som lever tillsammans med någon borde anstränga sig för att uppskatta det som partnern gör även om hen inte är perfekt! Alternativet är så mycket värre och jobbigare (även om man såklart måste lämna om man blir misshandlad eller liknande. Då finns inte ens något alternativ. )

TS, var inte bitter vill jag också säga... det finns massor av bra män. Släpp bara på utseendekrav så bara dräller det med fantastiska män där ute.

Fast det är med tid och energi som med pengar: kommer det mer i kassan så förbrukar man ofta mer. Det är alltså inte två som delar på den belastning som du ensam bär, utan man har tagit på sig mer, för två, för att det helt enkelt blir så. Det är förstås tufft att vara själv med boende, barn och jobb, inget snack om det. Du har ju ingen som kan byta av dig i köket osv. Att du håller ihop gör inte att de i tvåsamhet lyckas med det ens när de är flera. Det du ser är en bild som du också väljer att se/är mottaglig för.

Jag förstår dig TS. När man som ensamstående hör hur otroooligt stressade folk är trots att de är TVÅ vuxna i familjen är det lätt att känna... i bästa fall att man blir lite full i skratt.

Men å andra sidan är mitt liv mycket enklare nu när jag är ensam, än det var med en dålig partner.

Jag förstår dig TS. När man som ensamstående hör hur otroooligt stressade folk är trots att de är TVÅ vuxna i familjen är det lätt att känna... i bästa fall att man blir lite full i skratt.

Men å andra sidan är mitt liv mycket enklare nu när jag är ensam, än det var med en dålig partner.

Vi har det nog så där som du beskriver TS. Vi delar på härmingar, lämningar, matlagning, vi planerar semester tillsammans och vi går båda två på föräldramötena.

Vi har ett rätt obefintligt sexliv, det är väl det jag kan se som jag önskar vore annorlunda. Men själva partnerskapet i vår familjeliv, det delar vi hundra procent.