Sambon tycker jag ska jobba

han tänker ju så här: (förenklad förklaring, glöm att jag jobbar natt tänk att jag jobbar dag så kanske det blir lättare)

han jobbar vardagar och tar barnet på helgen

jag jobbar helg och tar barnet på vardagarna

Men hur konstigt räknar han? Jag var hemma i 19 månader och vi har fortfarande några månader av föräldradagar dagar kvar att ta ut. (Tog ut 3-4 dagar/vecka första året och sen 5 dagar/vecka.)

Hur tänkte han där?
Rent ekonomiskt så kommer ni vara tvungen att ta ut föräldradagar ändå, antingen han eller du. För ni kan inte sätta barnet på dagis förrän barnet är ett.

Be honom tänka en gång till (för övrigt så är dina dagar dina och hans daga hans)
Och så kommer det andra, en del kvinnor klarar en förlossning utmärkt, har en perfekt fungerande amning, kan tidigt även komplettera med flaskan, barnet sover gott om nätterna.
Sedan kan det bli att kvinnan får en lång återhämtningsprocess efter förlossningen, en amning som strular, ett barn som vaknar varannan timme. Det är inget som man vet innan.

Låter krångligt och att pumpa är inte alltid så lätt. När du pumpar ökar du ju produktionen och det blir mer mjölk tiden du inte ammar/pumpar. Det innebär ju att du skulle behöva springa iväg och pumpa på jobbet annars lär du få mjölkstockning snabbt. Om du ändå låter bli att pumpa när du jobbar så kommer mjölken snart minska.

Bröstmjölken är ju så smart att det hela tiden finns så mycket som efterfrågas. Jag själv kunde aldrig pumpa. Det kom väldigt lite när jag försökte och jag mådde illa och blev yr däremot fanns precis lagom mycket mjölk till bebisen.

Sen att jobba natt när hormonerna spökar man blir mycket mer känslig under amning och tror inte det är så bra för kroppen men nattjobb då du rubbar dygnsrytmen. Du behöver ta hand om dig och bebisen i flesta hand. Det tar tid att läka kroppen också.

Jao fast det kan man ju inte, du jobbar ju natt så det går inte att översätta till dagtid. Ni måste titta på de exakta timmarna istället. Och när ska ni kunna ha ett familjeliv och göra nåt ihop på helgerna??

Dessutom har många redan påpekat den fysiska påfrestningen som du behöver tid för att orka med så det är bara att glömma att arbeta efter 4 månader. Och en sak till, du måste isf pumpa ut mjölk som killen kan ge barnet under natten, det är inte säkert att du ens kan göra det.

De flesta par med barn som går isär gör detta under första barnets första år, och det finns många orsaker bakom, t ex att man aldrig har tid tillsammans utan bara går i skift kring barnet, för att inte tala om baby blues, utmattning, kolikskrik i månader i sträck, aldrig få en enda natt att sova ut osv osv. Jag tror inte man behöver sätta upp fler hinder för sig själv i onödan.

Tänk så här, det gäller er båda: när ni sitter som pensionärer eller på dödsbädden, vilket kommer ni ångra mest? Att ni missade stor del av första bebisåret med ert första barn, som alltid är speciellt, eller att ni inte tjänade tillräckligt med pengar? Det finns saker man inte kan köpa. Minnen är en av dem och en trygg förstatid i livet för ert barn är en annan.

Din karl skulle nog bli chockad över min situation förresten x) Jag kommer att vara FL tills min son är ca 2 år och 3 månader, jag har inte tagit ut en enda dag FP under första året och min man har tagit ut så lite som möjligt (det tog ett tag innan han fattade att det var bättre att ta ut a-kassa medan han sökte jobb istället för FP-dagar).

Nu har han ett bra betalt jobb som försörjer oss båda inkl huslån och alla andra utgifter men för att skydda min SGI så är det FP-dagar som gäller för mig så länge som möjligt, förutom att vi antagligen ska spara de 96 dagarna om det går för annars kommer ingen av oss att kunna ta ledigt under lov, klämdagar osv pga våra anställningar.

Vi planerar dock ytterligare ett barn till hösten 2020 och då kommer ju nya dagar så vi får se om vi verkligen måste spara 96 från den första.

Som sagt, vad prioriterar man? I mitt fall frihet och tid med mitt barn. Pengar kan inte köpa allt...

Nå han tänker inte helt rimligt. Ni vet inget om denna lilla människa ännu, och då går det inte helt att planera. Ni vet heller inget om hur din kropp kommer skada/klara sig, till vilken grad du kommer påverkas av hormoner, eller hur du kommer må rent psykiskt efteråt. Planera för värsta möjliga situation, och hoppas på bästa möjliga. Då kan ni bara bli positivt överraskade om du vid exempelvis 6 månader känner dig helt redo att ta någon natt i veckan.

Sedan, som en annan skrev, så känns det ju heller inte helt bra att ni ska gå omlott sådär. När ska ni hinna vara ett par och hinna ha familjetid tillsammans? Förhållandet påverkas nog så mycket av ansvaret och sömnbristen, att man absolut bör försöka få så mycket ledig tid tillsammans...

Jag skulle nog säga (nu med vuxet barn) att bebistiden, den tiden är den tid jag minst saknar.
En del upplever bebistiden och småbarnstiden som det mest fantastiska, andra (som jag) såg det mest som en transportsträcka tills barnen blev tillräckligt stora så man kunde ha ett utbyte med dom

Ja alla ser vi väl barn och de relationerna på olika sätt :) Jag skulle aldrig vilja arbeta med småbarn t ex, knappt ens ungdomar, men med mitt eget barn är det skillnad, det uppskattar jag för det mesta oerhört mycket (utom när man blir väckt 6:e gången på en natt t ex eller att man inte ens kan gå på toa för att ungen vill sitta fast vid höften på en...).

Så ni Sk inte ha en enda ledig dag tillsammmans? Det tucker jag inte låter så bra, rusken är ju stor då att det skapar slitningar mellan er vuxna.

Smartare då om han också vill vara föräldraledig att du är hemma 3 dagar och han 2 pch att ni har 2 dagar ledigt tillsammans, eller mäjligtvis att det bara blir en dag tillsammans.