Sambon tycker jag ska jobba

Jag vet inte om pappan kommer vara så sugen på att åka till TS jobb mitt i natten var tredje till fjärde timme dock.

Jag bor i Frankrike och här är den betalda föräldraledigheten 4 månader, varav den första månaden den sista månaden på graviditeten.

Så bebisarna börjar hos en dagmamma när dom är ca 3 månader. De flesta franska föräldrar gör på detta sätt.

Bebisarna tar ingen skada av detta och de växer upp till helt normala vuxna sen :)

Med det sagt så har man ju i Sverige ett sånt system att man kan stanna hemma i åtminstone ett år, att inte utnyttja den förmånen känns ju idiotiskt!

Med din sambos system så kommer ni ju aldrig träffas i princip, aldrig kunna åka bort eller göra saker tillsammans eftersom att du kommer behöva jobba varenda helg... Är det verkligen vört det för några kronor extra?

När ska ni kunna umgås allihop och bara vara familj tillsammans?

Första året med bebis är slitsamt för många förhållanden. Det är ganska vanligt att man separerar den här perioden tyvärr. Det kan vara något att ha med i beräkningen.

Det är viktigt att man har tid för varandra och inte bara jobbar eller tar hand om bebisen. En separation brukar inte direkt främja ekonomin.

Men man kan väl ändå inte sjukskriva sig för att amma? Det är väl ingen sjukdom?

"Normala vuxna" är ju ett väldigt relativt begrepp...

När det är så utspritt och normaliserat med förstörd anknytning så är de väl "normalt" antar jag..

Men verkligen inget att rekommendera eller eftersträva..

Jag tror många män innan bebisen kommer ser föräldraledigheten som en semester, alltså i hans resonemang är 4mån väl lång tid att ha ledigt och ?chilla på? då är det bättre att du börjar jobba lite... Han lär rätt snabbt bli varse om motsatsen, min man utbrast på BB efter 2 dygn ?oh herre gud de ska ju ha 24h service!? det var i skämtsam ton men också allvar, det är ju så i början 24h service, och man vet aldrig hur det blir. Jag var absolut inte beredd på mina egna känslor, har varit hos tandläkaren 2ggr utan barnet (tot 2timmar per gång) och det var TORTYR kändes som jag lämnat en kroppsdel hemma och fick riktig ångest av det, jobba kan jag inte tänka på än och då blir sonen snart 5mån. Jag helammar dessutom, jag har tur med en bebis som tar flaska, har många vänner där så inte varit fallet då kan du inte vara borta mer än max 4h åt gången, och alla får inte pumpen att fungera, finns givetvis ersättning men då ska man ha en bebis som tar både flaska och accepterar ersättningen, inte alls säkert. Nu förutsätter vi ju att du ammar, det kanske inte heller fungerar, ni kanske få en bebis som knappt sover, du kanske får en tuff förlossning, jobbig start (vi var på neo i 5 dygn trots fullgången bebis) OCH allt kan gå precis toppen och tuffar på som tåget och då kanske börja jobba lite känns hur bra som helst. Mitt råd är bestäm inget innan, planerar för minst 6mån hemma så är det ju bonus om allt går kanon och du känner att du vill börja jobba lite redan innan då kan man ju revidera planen. Jag längtande efter barn och det var extremt planerat, välkommet efterlängtat och allt var ordnat och fixat runtomkring det hela ändå är det det mest livsomvälvande som hänt både för mig och mannen. För mig hade det inte varit ett alternativ att börja jobba ens efter 6mån, jag kommer vara hemma minst 13mån förmodligen längre, men hade du frågat mig innan hade jag nog trott att jobba nån dag i veckan efter 3-4 månader hade nog inte varit ett problem. Så vänta och se hur det blir för just er, men var så säker på, och det kan du hälsa din sambo att ordet ledig i föräldraledig borde bytas ut till nåt annat ord för det är definitivt ingen semester, eller ledighet i den bemärkelsen.

Sen ska man aldrig glömma att detta varit även den bästa tiden i mitt liv, det är otroligt roligt och underbart att få barn och ni har även en fantastisk tid framför er, njut av den, jag trodde jag visste hur mycket glädje ett barn skulle ge och hur mkt kärlek jag skulle känna, jag hade ingen aning, lycka till

Absolut inte, men jag är ganska säker på att jag inte nämnde något om det

Det gjorde du inte, det var någon annan som skrev nåt om sjukskrivning.

Jag började jobba som timvikarie när minsta sonen var 2 månader (jag var alls å fast anställd på heltid men var mammaledig där och jobbade på timmar istället). Jag jobbade ca 50% varje månad under ca 6 månader. Min dåvarande sambo jobbade 95%, vi gick alltså om varandra. Jag tyckte det fungerade bra och det var skönt att komma hemifrån :)

Din man verkar tyvärr inte riktigt klok. Vad ska ni spara alla dagar till? Till vilken nytta? Det allra viktigaste är att ni ser till att det finns förutsättningar finns för en lugn tid tillsammans med barnet de första månaderna/det första året. Det får man inte om man ska tvinga iväg mamman på jobb och jobba skift. Det låter helt förskräckligt. Stå på dig. Du har rätt och du bestämmer för det är du som ska föda ert barn och ?ta mest stryk? de kommande månaderna.

Var var bebisen när du jobbade 50% och din man 95%? Ammade du?

Alla är vi olika, vissa, som jag, älskar den första tiden/månaderna med bebismys. Andra tycker den tiden är mest jobbig och då kan jag förstå att det är skönt att jobba lite. Men jag gissar att du inte helammade nån längre tid eller kanske inte gjorde det alls? Er bebis kanske var mest glad och nöjd oavsett om mamma eller pappa tog hand om honom? Sen skriver du att det var med din dåvarande sambo och jag har ju ingen aning om varför ni separerat, men man tänker ju iaf att med den uppdelning ni hade så kan det inte funnits nämnvärd tid att ta hand om sin relation.

Alldeles oavsett att ni gjorde så, tycker du inte att det är lite konstigt av TS sambo att anse att 4 månader är för lång tid att vara hemma på heltid? I synnerhet då det inte är han som burit på barnet och ska föda ut och amma det...

Hela anledningen till att vi har en föräldraförsäkring är att barnet ska få vara hemma med sina föräldrar den första tiden.
Den ska inte sparas till något annat. Vad skulle det vara, vad är viktigare än att ta hand om sitt barn den första tiden?
Om din sambo inte förstår det, tycker jag att ni behöver gå till familjerådgivning. Ring redan idag.

Håller helt med dig här! Hur kan man tro att anknytningen inte blir skadad när bebisen spenderar mer tid med en dagmamma än sina egna föräldrar..

Sen att de flesta ändå klarar sig hyfsat genom livet ändå är en helt annan sak. Men som du skriver, verkligen inget att rekommendera eller eftersträva!

Fast det här gäller ju i hela Frankrike, 65 miljoner invånare. Jag tror inte att alla har förstörd anknytning, då skulle ju något göras åt det.

Du har tyvärr valt att skaffa barn med en nolla. Det kommer att uppstå mänga jobbiga situationer ännu eftersom det verkar som att han är extremt korkad.

Jag har släkt och vänner i frankrike, så jo, dom ser/märker inte de själva men som utomstående med helt andra värderingar och referenser så jo, extremt många där skulle må enormt mycket bättre med att fixa det där enorma problemet, samma sak med USA, dom har liknande problem fast mer utåtagerande konsekvenser

Men som sagt, det är så otroligt normaliserat så det är normalt där, men inge bra för de..

Du har helt fel!

Har du hört talas om anknytningsteorin? Det är ju en väldigt beforskad inriktning inom psykologisk forskning att barn knyter an till mamman under de första 1- 2 åren. Om den anknytningen störs riskerar barnet att få en otrygg anknytning. En otrygg anknytning är något som påverkar en person hela livet och skapar problem för den individen i t.ex. relationer och kontakt med andra.

Och det är lika okunnigt som felaktigt att föra det här resonemanget att barnen växer upp till "normala vuxna" trots att man ger bort dem till en främling.  En störning behöver inte synas utifrån, så de som du uppfattar som normala vuxna kanske inte alls är det.