Min mamma dog. Kommer jag alltid att känna mig så här ensam?

Jag hoppas, hoppas att din mamma lever länge ??

Jag vill jättegärna få ett barn till, men tyvärr har jag under 1,5 års tid bara fått 2 missfall.

Du verkar ha haft en helt underbar mamma som gav dig all sin kärlek. Tror att mamma-kärleken är det finaste vi kan ge och få, och jag tror inte att sorgen och saknaden efter en sådan trygghet och närhet helt kan gå över. Men all sorg bleknar med tiden, annars skulle människosläktet gå under. När jag var i sorg kände jag plötsligt ett stort behov av att läsa om andras erfarenheter och sorgbearbetning. Med risk för att låta 100 år gammal så gick jag till biblioteket och plöjde genom allt om förlust av partner, i mitt fall. Det var tröstande och läkande att läsa och gråta. Att veta att man inte är ensam i världen om att uppleva bottenlös saknad. Jag gick även i samtalsterapi och fick gråta och prata ut, det lättade också trycket i bröstet lite. Sök samtalsstöd via din vårdcentral. Antidepressiv medicin hjälper också, det trodde jag aldrig men det gjorde livet lättare och saknaden mer hanterbar. Du ska ju orka med vardagen också. Lider med dig.

Åh fy helvete.. Jag beklagar så himla mycket :( 

Beklagar sorgen.

Min mamma dog för åtta år sedan o min pappa innan dess. Min mamma o jag hade den bästa relation man kan tänka sig. Jag mår tyvärr lika dåligt idag eftersom problem uppstått i min familj o jag har ingen att vända mig till. Saknaden är enorm. Jag känner mig som du väldigt ensam när sådana saker händer o hon inte finns här o jag vet inte vad jag ska göra. Har ingen så närs vän som jag kan ventilera detta med på samma sätt. Sjukvården är inte till någon hjälp det finns inget personlig engagemang vilket det ju inte gör när man ska betala flr någons tjänster. Hoppas du kan komma ur det bättre än jag. Kram

Min mor gick bort plötsligt för 4 år sedan... Hon var min bästa vän, vi hittade på allt tillsammans! Resor, teater, bio och konserter. Jag var hos henne nästan jämt. Sen en dag fanns hon inte mer, hjärnblödning... Hon skulle kommit hem till mig på lunch men dök aldrig upp. Ringde hennes grannar som hittade henne på golvet, hon togs till sjukhus där hon först var vid medvetande men sedan sakta försvann bort. 

Mina syskon bor utomlands, men hann hem för att ta farväl. 

Jag har min pappa och hans fru men vår relation är lite speciell. Min syskon utomlands som sagt. 

Mina mostrar sa att de skulle vara mig nära men de har försvunnit helt och ringer inte ens när jag fyller år... Jag tröttnade på att alltid vara den som ringde... Så nu har jag ingen kontakt med den delen av släkten längre... 

Jag är ensam... Väldigt ensam... Iallafall när det kommer till det. 

Men jag har tur, bara en månad innan min mor gick bort träffade jag en man, han är fortfarande i mitt liv. Hans familj tog mig till sig. En månad efter att min mor dog var det jul. De bjöd in mig! Jag har fått en fantastisk ny familj i hans familj! De kan aldrig ersätta min mamma, men det är skönt att ha dem! 

Sen har jag mina vänner! Jag är väldigt öppen med dem om att jag saknar mamma. Och de förstår och är med mig på de jobbiga dagarna (om min partner inte kan vara där eller inte "räcker". 

Sorgen kommer inte försvinna. Men man lär sig hantera den. Ensamheten kommer inte heller den försvinna. Men man lär sig leva med den också. Din mamma är med dig i ditt hjärta.... Glöm aldrig det... Kramar

Beklagar sorgen ts.

Min mamma dog för ca 2 år sen och jag hade så svårt att hantera det. Hon var sjuk i cancer men dog ganska plötsligt då hon föll olyckligt och blödde invärtes vilket de inte lyckades stoppa. Jag kunde inte tänka på henne för det gjorde alldeles för ont. Det kändes som att hela mitt trygga liv bara försvann på några sekunder. Trots att jag var 32 år gammal och har en egen familj. Jag umgicks jämt med mamma och mina barn och dessutom hördes vi varje dag. Första året efter att hon gått bort gick jag runt som ett vakuum och trodde att jag hanterade det bra. Men förra våren så började jag må sämre och sämre - fick en massa fysiska besvär som tog över hela mitt liv. Extremt illamående varje dag, ångestattacker på nätterna, gråtfärdig varje sekund, passiv och ville inget hellre än att få lägga mig ner i sängen och sova bort varenda dag.

Dessutom fick jag stark dödsångest för jag trodde att jag också var döende i cancer på grund av mitt illamående och att jag gick ner i vikt så snabbt. Tills jag träffade världens bästa läkare som intygade mig att det inte var något fel på mig utan att jag led av en djup depression. Helt plötsligt klarnade allt för mig - hur jag nu kunde missa det?!

Jag valde att börja med Ecitalopram och blev sjukskriven samt började gå till en psykoterapeut. Gick hos henne hela hösten ganska intensivt. Jag mådde successivt bättre men var ändå sjukskriven en längre tid. Tog mig hela hösten och en bit in på nya året för att orka komma tillbaka till jobbet och livet.

Idag, två år senare mår jag betydligt bättre. Kan tänka på mamma utan att bryta ihop. Har dessutom för några månader sen slutat med medicinen och känner mig stark. Men - jag saknar mamma varje dag och kommer nog alltid göra. Hon var min stora trygghet i livet pch jag är så tacksam för alla år jag fick med henne.

Jag tycker du ska be om hjälp ts. Det var räddningen för mig. Beställ tid hos din vc och be de skicka en remiss för att få prata om någon. Var inte heller rädd för antidepressiva. Jag var så skeptisk men för mig räckte en låg dos av ecitalopram och jag mådde så mycket bättre pga av dem. När jag sen fick lite mer ordning på mina känslor och mitt sätt att hantera allt så kunde jag till slit trappa ner och sluta helt.

Stort lycka till ts - och var inte rädd för att be om hjälp.

Jag beklagar sorgen, även om det känns futtigt att skriva.

Det känns inte som om jag någonsin kommer komma ur det här, inte helt i alla fall. Jag har ju ingen familj längre, min mamma var hela min familj. Min fina mamma.  Vad ska vi ta oss till?

Min mamma min allra bästa vän gick bort efter jul. Saknaden är enorm jag mår så dåligt och känner mig så ensam så detgör ont :(

Det var ett tag sen du skrev men hur mår du nu? Jag är så rädd att jag ska bli deprimerad av detta känner att hela livsglädjen är borta :(

Jag är inte TS men har ju gått igenom det jag också... Våga erkänna att du är ledsen. Att gå till psykolog hjälpte mig att hantera sorgen... Jag blev skickad av mitt jobb för jag mådde så dåligt, och det hjälpte jättemycket!

Tack för ditt svar. Jag har tänkt på att kontakta någon psykolog men har inte tagit mig för. Känner mig helt slut både psykiskt och fysiskt :( är irriterad och arg på de flesta i min närhet hela tiden känner jag. Jag tycker det känns värre och värre ju fler dagar som går. Är hemma hos min pappa nu och mammas kläder och saker i hyllorna gör så jag blir så ledsen. Jag förstoringen hur jag ska komma över det här :( känner mig så ensam har inga nära vänner min mamma var min bästa vän och en del av min familj det är så himla jobbigt :((( tänk om jag blir deprimerad av det här? Just nu känns allt så tråkigt och det har knappt gått två månader sen hon dog. Jag har ingen att prata med om detta, dvs ingen man hemma som kan få en på andra tankar på vardagar efter jobbet osv

Det känns bara så fruktansvärt ensamt och tungt :((

Det förstår jag, min mamma var min bästa vän. Och då mina syskon bor utspridda i världen så är jag väldigt ensam också. Jag har en sambo men det är inte lätt ändå. För man vill inte bara vara ledsen och nöta på de i ens närhet hela tiden. 

Min mamma dog 2014 så jag har haft tid att landa i sorgen. Den försvinner inte, och ibland triggas den lite extra, som idag skulle jag på en undersökning och av en händelse blev jag placerad i ett väntrum på sjukhuset som var samma väntrum där jag satt med mamma i en säng och väntade på transport till ett annat sjukhus i stan (i Göteborg satt på Mölndal och skulle till Sahlgrenska). I det rummet så sa mamma att hon älskade mig sista gången... innan hjärnblödningen tog hennes talförmåga helt... Det gjorde så att sorgen kom upp till ytan... 

Dessutom som jag sa sitter mina syskon runt om i världen. PÅ söndag är det meningen att vi syskon skall mötas upp... vi två som bor i Europa skall hem till det syskonet som bor i USA... Något vi har sett fram emot i 7 månader... Men nu är det osäkert för mitt syskon bor i norra Italien så det är osäkert om mitt syskon får resa...Det gör mig också ledsen och får mig att sakna mamma mer... 

Men med åren har jag lärt mig hantera sorgen. Det kommer du också. Det är fortfarande nytt för dig... men det kommer bli lättare att leva med sorgen. Men lyd mitt råd, ta kontakt med en psykolog, de kan hjälpa dig med att hitta verktygen du behöver för att hantera din sorg. 

Kram!

Å tack för ditt svar. Jag blev gråtfärdig av ditt inlägg om att din mamma sagt jag älskar dig sista gången :((((. Det är så sorgligt :(((

Ja jag förstår dig, du har sambo och såklart löser det inte allt. Jag önskar dock att jag hade en nu som ändå kunde ge mig en kram i dessa svåra stunder :(

Har ju också syskon men de har sina familjer och barn och fullt upp. Även om de är nära mig kan de aldrig ta mammas plats :( det är bara så ensamt och tomt nu :((

Å så ja, apropå norra Italien det är också läskigt med Corona tycker jag :( vad säger ditt syskon därifrån? Hur farligt är det för ?vanligt folk? som inte har några underliggande sjukdomar? Helt andra saker här nu men kanske de som är där vet mer?

har du inte andra underliggande sjukdomar är det som en förkylning mest... Det är därför det sprids så mycket. De flesta är sjuka utan att märka mer än en förkylning och därför tror de att de inte är sjuka och går till jobbet och träffar familj och vänner som vanligt. 

Så jag är inte alls orolig för mitt syskon som bor där nere. Däremot är det domedagsstäming där med helt länsade mataffärer, alla sitter med ansiktsmasker, och italienarna som hela tiden rör vid varandra i vanliga fall har fått order om att hålla 1.5-2 meters avstånd hela tiden, på mitt syskonsjobb går de dessutom omkring med desinfektionsmedel hela tiden, torkar ytor varje gång de rört något, måste tvätta händerna två gånger i timmen och ta alkogel på händerna ännu oftare, alla i typ kassan har engångshandskar och ansiktsmask... Det är ganska så hysteriskt.... 

Du har ju dina syskon där, du delade din mamma med dem så de har ju också starka minnen av henne. Min sambo träffade min mamma en gång i 3 minuter (hälsade på gatan och skakade hand that's it) innan hon dog så han har inte förståelse för hur tajt vår relation egentligen var... Mina syskon och jag har ju det gemensamt, vår relation till henne. Men med dem så långt borta har jag ingen som jag kan prata minnen med på det sättet som man kan med någon som hade en liknande relation med den som gått bort. Så tror man kan säga att både du och jag saknar ett "ben" i stödet i sorgen. 

Som sagt det har inte gått så lång tid ännu för dig, det är ett färskt sår... jag vet att det låter otroligt men du kommer skratta och vara glad igen. Det kanske tar sin tid men det kommer. Att du är ledsen nu är inte samma sak som att vara deprimerad, och ja långvarig sorg kan leda till depression. Det var därför mitt jobb skickade mig till psykolog. Det hände ett år efter att mamma dog, då hamnade jag i väldigt djup sorg och kände mig väldigt ensam, klarade inte av jobbet riktigt så min chef tog kontakt med Previa och jag fick 10 tillfällen med en psykolog. Och det hjälpte mig mycket... 

Tack för ditt svar! Ja man kanske inte ska bli så rädd för det där viruset, men det skrivs ju om det konstant.... 

Jag har mina syskon men de kan inte ta min mammas plats :( jag önskar att jag kände att de verkligen var med mig men det känns inte så :( de har ju sitt och det klandrar jag de inte för heller men det bara påminner mig om att mamma inte är med mig längre. Jag hoppas att det är så som du säger, att tiden verkligen gör att sorgen känns mindre. Nu skulle jag behöva ha en man i mitt liv, men nu är jag ju inte alls upplagd för att lära känna någon ens, så man sitter ju inte i någon bra sits alls. Känna sig ensam men ändå inte orka lära känna någon ny människa.

Jag ska verkligen fundera på en psykolog, igår var en så hemsk dag jag gick istort sett omkring och grät var och varannan timme. Dagarna går verkligen upp och ner och igår var fruktansvärd jobbig, men även nu t.ex. Tittar på melodifestivalen och det var något som jag och mamma altid brukade göra tillsammans så verkligen allting påminner mig om att hon inte är här längre :(

Men tack för att du svarat och delat med dig av dina erfarenheter, det känns ändå skönt att någon förstår en, tack <3

Jag blev också hjälpt av att när jag gjorde saker min mamma och jag brukade göra, då kändes det ibland som om hon var med mig... 

Två år efter att hon gick bort fick jag chansen att besöka Warner Bros studios i LA... Det är där Gilmore Girls spelades in och detta var veckan efter att de var klara med att spela in A year in their life eller vad det hette... Det var väldigt känslosamt för mig för jag och mamma såg VARJE avsnitt av Gilmore Girls... Det var vår sak... vi kunde sitta och titta på 5-6 avsnitt under lediga dagar. Vi ÄÄÄÄÄLSKADE det... Och att vara där, när allt såg ut som det skulle göra... Jag bröt ihop totalt. Satt där på en rundtur, ensam, (eller ja med främlingar men ingen som kände mig) och var så ensam och ledsen... Det blev att jag berättade för vår guide och några av de andra på rundturen, då kom det fram en kvinna till mig och sa att de vi älskar lämnar oss aldrig, och när vi gör saker som vi önskar vi gjorde med dem vi saknar så är de där med oss... vi kan inte röra vid dem, men om du blundar och känner med ditt hjärta så vet du att de är där... 

Jag förstår nästan precis hur du mår/känner..
min mamma dog när jag var 25 år, idag är jag 37. Det känns inte som att det är över 10 år utan min mamma. Sorgen finns kvar men inte på samma sätt, den har blivit svagare. Det blir lättare att andas en dag och man kan till slut skratta en dag.