Min mamma dog. Kommer jag alltid att känna mig så här ensam?

Min mor gick bort plötsligt för 4 år sedan... Hon var min bästa vän, vi hittade på allt tillsammans! Resor, teater, bio och konserter. Jag var hos henne nästan jämt. Sen en dag fanns hon inte mer, hjärnblödning... Hon skulle kommit hem till mig på lunch men dök aldrig upp. Ringde hennes grannar som hittade henne på golvet, hon togs till sjukhus där hon först var vid medvetande men sedan sakta försvann bort. 

Mina syskon bor utomlands, men hann hem för att ta farväl. 

Jag har min pappa och hans fru men vår relation är lite speciell. Min syskon utomlands som sagt. 

Mina mostrar sa att de skulle vara mig nära men de har försvunnit helt och ringer inte ens när jag fyller år... Jag tröttnade på att alltid vara den som ringde... Så nu har jag ingen kontakt med den delen av släkten längre... 

Jag är ensam... Väldigt ensam... Iallafall när det kommer till det. 

Men jag har tur, bara en månad innan min mor gick bort träffade jag en man, han är fortfarande i mitt liv. Hans familj tog mig till sig. En månad efter att min mor dog var det jul. De bjöd in mig! Jag har fått en fantastisk ny familj i hans familj! De kan aldrig ersätta min mamma, men det är skönt att ha dem! 

Sen har jag mina vänner! Jag är väldigt öppen med dem om att jag saknar mamma. Och de förstår och är med mig på de jobbiga dagarna (om min partner inte kan vara där eller inte "räcker". 

Sorgen kommer inte försvinna. Men man lär sig hantera den. Ensamheten kommer inte heller den försvinna. Men man lär sig leva med den också. Din mamma är med dig i ditt hjärta.... Glöm aldrig det... Kramar

Det förstår jag, min mamma var min bästa vän. Och då mina syskon bor utspridda i världen så är jag väldigt ensam också. Jag har en sambo men det är inte lätt ändå. För man vill inte bara vara ledsen och nöta på de i ens närhet hela tiden. 

Min mamma dog 2014 så jag har haft tid att landa i sorgen. Den försvinner inte, och ibland triggas den lite extra, som idag skulle jag på en undersökning och av en händelse blev jag placerad i ett väntrum på sjukhuset som var samma väntrum där jag satt med mamma i en säng och väntade på transport till ett annat sjukhus i stan (i Göteborg satt på Mölndal och skulle till Sahlgrenska). I det rummet så sa mamma att hon älskade mig sista gången... innan hjärnblödningen tog hennes talförmåga helt... Det gjorde så att sorgen kom upp till ytan... 

Dessutom som jag sa sitter mina syskon runt om i världen. PÅ söndag är det meningen att vi syskon skall mötas upp... vi två som bor i Europa skall hem till det syskonet som bor i USA... Något vi har sett fram emot i 7 månader... Men nu är det osäkert för mitt syskon bor i norra Italien så det är osäkert om mitt syskon får resa...Det gör mig också ledsen och får mig att sakna mamma mer... 

Men med åren har jag lärt mig hantera sorgen. Det kommer du också. Det är fortfarande nytt för dig... men det kommer bli lättare att leva med sorgen. Men lyd mitt råd, ta kontakt med en psykolog, de kan hjälpa dig med att hitta verktygen du behöver för att hantera din sorg. 

Kram!

har du inte andra underliggande sjukdomar är det som en förkylning mest... Det är därför det sprids så mycket. De flesta är sjuka utan att märka mer än en förkylning och därför tror de att de inte är sjuka och går till jobbet och träffar familj och vänner som vanligt. 

Så jag är inte alls orolig för mitt syskon som bor där nere. Däremot är det domedagsstäming där med helt länsade mataffärer, alla sitter med ansiktsmasker, och italienarna som hela tiden rör vid varandra i vanliga fall har fått order om att hålla 1.5-2 meters avstånd hela tiden, på mitt syskonsjobb går de dessutom omkring med desinfektionsmedel hela tiden, torkar ytor varje gång de rört något, måste tvätta händerna två gånger i timmen och ta alkogel på händerna ännu oftare, alla i typ kassan har engångshandskar och ansiktsmask... Det är ganska så hysteriskt.... 

Du har ju dina syskon där, du delade din mamma med dem så de har ju också starka minnen av henne. Min sambo träffade min mamma en gång i 3 minuter (hälsade på gatan och skakade hand that's it) innan hon dog så han har inte förståelse för hur tajt vår relation egentligen var... Mina syskon och jag har ju det gemensamt, vår relation till henne. Men med dem så långt borta har jag ingen som jag kan prata minnen med på det sättet som man kan med någon som hade en liknande relation med den som gått bort. Så tror man kan säga att både du och jag saknar ett "ben" i stödet i sorgen. 

Som sagt det har inte gått så lång tid ännu för dig, det är ett färskt sår... jag vet att det låter otroligt men du kommer skratta och vara glad igen. Det kanske tar sin tid men det kommer. Att du är ledsen nu är inte samma sak som att vara deprimerad, och ja långvarig sorg kan leda till depression. Det var därför mitt jobb skickade mig till psykolog. Det hände ett år efter att mamma dog, då hamnade jag i väldigt djup sorg och kände mig väldigt ensam, klarade inte av jobbet riktigt så min chef tog kontakt med Previa och jag fick 10 tillfällen med en psykolog. Och det hjälpte mig mycket... 

Jag blev också hjälpt av att när jag gjorde saker min mamma och jag brukade göra, då kändes det ibland som om hon var med mig... 

Två år efter att hon gick bort fick jag chansen att besöka Warner Bros studios i LA... Det är där Gilmore Girls spelades in och detta var veckan efter att de var klara med att spela in A year in their life eller vad det hette... Det var väldigt känslosamt för mig för jag och mamma såg VARJE avsnitt av Gilmore Girls... Det var vår sak... vi kunde sitta och titta på 5-6 avsnitt under lediga dagar. Vi ÄÄÄÄÄLSKADE det... Och att vara där, när allt såg ut som det skulle göra... Jag bröt ihop totalt. Satt där på en rundtur, ensam, (eller ja med främlingar men ingen som kände mig) och var så ensam och ledsen... Det blev att jag berättade för vår guide och några av de andra på rundturen, då kom det fram en kvinna till mig och sa att de vi älskar lämnar oss aldrig, och när vi gör saker som vi önskar vi gjorde med dem vi saknar så är de där med oss... vi kan inte röra vid dem, men om du blundar och känner med ditt hjärta så vet du att de är där...