Min mamma min allra bästa vän gick bort efter jul. Saknaden är enorm jag mår så dåligt och känner mig så ensam så detgör ont :(
Det var ett tag sen du skrev men hur mår du nu? Jag är så rädd att jag ska bli deprimerad av detta känner att hela livsglädjen är borta :(
Jag är inte TS men har ju gått igenom det jag också... Våga erkänna att du är ledsen. Att gå till psykolog hjälpte mig att hantera sorgen... Jag blev skickad av mitt jobb för jag mådde så dåligt, och det hjälpte jättemycket!
Det förstår jag, min mamma var min bästa vän. Och då mina syskon bor utspridda i världen så är jag väldigt ensam också. Jag har en sambo men det är inte lätt ändå. För man vill inte bara vara ledsen och nöta på de i ens närhet hela tiden.
Min mamma dog 2014 så jag har haft tid att landa i sorgen. Den försvinner inte, och ibland triggas den lite extra, som idag skulle jag på en undersökning och av en händelse blev jag placerad i ett väntrum på sjukhuset som var samma väntrum där jag satt med mamma i en säng och väntade på transport till ett annat sjukhus i stan (i Göteborg satt på Mölndal och skulle till Sahlgrenska). I det rummet så sa mamma att hon älskade mig sista gången... innan hjärnblödningen tog hennes talförmåga helt... Det gjorde så att sorgen kom upp till ytan...
Dessutom som jag sa sitter mina syskon runt om i världen. PÅ söndag är det meningen att vi syskon skall mötas upp... vi två som bor i Europa skall hem till det syskonet som bor i USA... Något vi har sett fram emot i 7 månader... Men nu är det osäkert för mitt syskon bor i norra Italien så det är osäkert om mitt syskon får resa...Det gör mig också ledsen och får mig att sakna mamma mer...
Men med åren har jag lärt mig hantera sorgen. Det kommer du också. Det är fortfarande nytt för dig... men det kommer bli lättare att leva med sorgen. Men lyd mitt råd, ta kontakt med en psykolog, de kan hjälpa dig med att hitta verktygen du behöver för att hantera din sorg.
Kram!
har du inte andra underliggande sjukdomar är det som en förkylning mest... Det är därför det sprids så mycket. De flesta är sjuka utan att märka mer än en förkylning och därför tror de att de inte är sjuka och går till jobbet och träffar familj och vänner som vanligt.
Så jag är inte alls orolig för mitt syskon som bor där nere. Däremot är det domedagsstäming där med helt länsade mataffärer, alla sitter med ansiktsmasker, och italienarna som hela tiden rör vid varandra i vanliga fall har fått order om att hålla 1.5-2 meters avstånd hela tiden, på mitt syskonsjobb går de dessutom omkring med desinfektionsmedel hela tiden, torkar ytor varje gång de rört något, måste tvätta händerna två gånger i timmen och ta alkogel på händerna ännu oftare, alla i typ kassan har engångshandskar och ansiktsmask... Det är ganska så hysteriskt....
Du har ju dina syskon där, du delade din mamma med dem så de har ju också starka minnen av henne. Min sambo träffade min mamma en gång i 3 minuter (hälsade på gatan och skakade hand that's it) innan hon dog så han har inte förståelse för hur tajt vår relation egentligen var... Mina syskon och jag har ju det gemensamt, vår relation till henne. Men med dem så långt borta har jag ingen som jag kan prata minnen med på det sättet som man kan med någon som hade en liknande relation med den som gått bort. Så tror man kan säga att både du och jag saknar ett "ben" i stödet i sorgen.
Som sagt det har inte gått så lång tid ännu för dig, det är ett färskt sår... jag vet att det låter otroligt men du kommer skratta och vara glad igen. Det kanske tar sin tid men det kommer. Att du är ledsen nu är inte samma sak som att vara deprimerad, och ja långvarig sorg kan leda till depression. Det var därför mitt jobb skickade mig till psykolog. Det hände ett år efter att mamma dog, då hamnade jag i väldigt djup sorg och kände mig väldigt ensam, klarade inte av jobbet riktigt så min chef tog kontakt med Previa och jag fick 10 tillfällen med en psykolog. Och det hjälpte mig mycket...