Anonym (Livet hittar andra vägar.)

Äldre 16 Mar 23:14

133 svar

En pappa som väljer bort sina barn.

Har skrivit förut, men nu med rätt rubrik, varför jag väljer bort barnen!

Vi hade en vårdnadstvis som på gick länge,gällande våra två tjejer (A 10 år och S 8 år)
Allt hade fungerat perfekt under flera år, delat umgänge.

Sedan hände något underligt, barnens beteende förändrades och jag bemötes av att ena barnet A sa: "jag vill välja själv när jag ska vara med dig"

Det blev A:s vilja, hon kom inte medans S fortsatte komma, hon ville fortsätta komma fast mamman kunde sitta med A i famnen och berätta att A inte ville komma, för att sedan fråga S om hon vill åka,S jag vill åka till pappa.
Mitt och S umgänge fortsatte, vi hitta på massor av saker, jag har mycket god ekonomi,Givetvis börja S berätta till A vad vi gjorde och sakerna hon fick, A blev mer lessen när jag kom och hämtade S, hon sluta hälsa och såg allmänt lessen ut när vi for.
Efter några månader stoppar ex allt umgänge, S får inte komma för det skadar A.
Tingsrätten många månader efter, domaren startar upp umgänget, först helg som ökas över tiden till nästan halvtid, han ser inget som pekar på att jag är en sämre förälder.
Efter ett halvår får jag samtal från soc , nu stoppas umgänget igen, larm från skolan att A faller i skolan, hon faller i egna tankar, hon har svår med inlärning, hon undviker vuxna personer.
Känner hur soc anklagar mig direkt i telefon, blir en ny utredning, en jag aldrig gått igenom berättar handläggaren,
Jag berättar allt och frågar om det bara beror på mig, soc svarar inte på frågan, men påpekar att det är viktigt att lyssna på barnens vilja och uppleverser.

Utredningen drar ut på tiden, jag får inte träffa A eller S något, från första samtal tills utredningen är klar så har det nu hunnit gå 8 månader, soc drog över tiden från rek utredningstid med drygt 2 månader.

Under utredningen fortsätter jag jobba med mitt företag, en dag tar vi en kaffe på Statoil , På väg ut till företagsbilen hör jag A och S ropa pappa,pappa, jag tittar dit, ser att mitt ex tar tag i dom och föser in dom i bilen igen, dom får inte komma fram o hälsa. På kvällen kände jag hur jag blev mer förtvivlad över allt med barnen.

När jag gick ut med kompisar kunde människor helt plötsligt säga, jag vet vem du är, ingen fara med det, men när det händer för 10 gången på några månader så börjar självkänslan brytas ner.
Tar en ledighet och far ner åt landet, på väg hem hamnar vi bakom en lastbil med släp, hojen framför viker ut först, men stannar upp bakom lastbilen, han tittat på mig, okey en player ser jag, vi är i vänster filen och för att sedan ge allt, vi passerar lastbilens front och jag ser polisen tar radar, polis mannen jätte glad, 176 kmt, jag kör en extrem sport bil,R1 försvann i fjärran stannade inte, efter lite prat om dom tog mig eller mc som bara låg någon meter framför kom vi överens, 145 kmt, på 110 väg, blev 1 månad med överklagning,.
Men en kväll under spärr tiden tar jag bilen till Ica, klockan är nästan 23 en torsdag kväll, ser ingen jag känner, har ca 900 m till affären, direkt på morgonen ringer en kompis, hör att du tog bilen igår?, jag oj Umeå är verkligen en lite stad.

Börjar avsluta mina jobb och packar flyttlastet,jag köpte en tomt i den nya staden jag var till, som det är i Umeå gör att jag inte kan bo kvar.
Bygger mitt drömhus, tar två år, först får jag vara sjukskriven några månader för depression, läkaren umgås med din familj och träna, prata även med psykolog och fick antidepressiva tabletter.

Vad är rätt och fel?

Efter att jag bott in mig i den nya staden träffar jag en ny, jag berättar inget om barnen, hon har barn i samma ålder som mina tjejer, hennes barn har frågat ifall jag har barn, nej har jag sagt,

Ska jag berätta att dom valt bort mig?Det var inte mitt val och avsäga mig rätten om mitt föräldraansvar, dom skulle inte förstå.

I Februari i år ringde mobilen, det var mina tjejer som ringde, vi prata i 1,5 timme, dom berätta att att dom inte trodde det skulle bli såhär? dom berätta att dom bet kompisar fara förbi huset jag bodde i, bara för att titta, dom berätta att dom byggt ett staket och gjort om infarten, ändrat på buskar, att dom saknar kompisarna dom var med när dom var hos mig, att mamma hade lovat dom att hon skulle ringa till dom så dom kunde leka igen.

Dom fråga varför jag inte varit på deras skolavslutningar, Lussia, eller födelsedagar., det har gått 4 år sedan jag såg dom sist. Oj så tungt samtal, mysigt men fullt av sorg, vid frågan varför jag flyttat så svara jag att det var A:s val, hon har valt det själv, berätta hur lessen jag blev.

Det är inte mitt val att jag inte kan uppmärksamma skolavslutningar, Lussia ,födelsedagar,utvecklingssamtal.Jag får inte natta dom mer,skjutsa dom till något, eller ens stötta,trösta, undra eller fråga något.
Vi får helt enkelt ingen naturlig plats i varandras liv.

Berätta att allt var sålt, deras cyklar, ja allt. jag var tvungen, kan inte inreda rum åt dom när jag inte får träffa dom.

Mina tjejer är totalt ute lämnade åt sin enda förälder,dom dela hennes värderinga,humor och vanor, mamman hade inte ens i närheten berättat vad som verkligen hänt, efter att hon fått reda på samtalet så skicka hon värdens äckligaste sms.

A och S ville vi skulle träffas, mamma hade visat på kartan vart jag bodde och att jag flyttat ifrån dom, som dom nu vet varför jag flytta.Den riktiga sanningen.

Frågan jag ställde mig är nu när dom vill träffas är?

Hur ska det umgänget se ut?har dom blivit människor jag tycker om?får dom mig att må bra?Ska vi fira storhelger tillsammans?kommer frågan upp varför jag flyttat/lämna dom, ska jag påminna dom om det egna valet?, inte säkert det är det rätta alternativet.
För att få en bra relation måste man ställa upp för varandra,sträcka ut en hand, men om jag upplever relationen som olustig och jag fylls av dåligt samvete, är det inte då en inbillad plikt att man måste umgås?

Att välja bort dom får naturligtvis konsekvenser,men dom kan vara många gånger lättare och bära än att ständigt leva med dåligt samvete.(förklaring längre ner)

VARFÖR FÖRNEKELSEN att jag har barn,varför berättar jag inget om dom i min nya stad? nya familj.

Som förälder har man bara en chans,får jag hela mina barns uppväxt på mig att skapa en en god relation med mina barn så man kan lyckas , men får man inte chansen och då blir konsekvenserna till att misslyckas större när dom snart är vuxna.

Varför vet ingen i min nya stad om tjejerna?

Varför ska jag ifrågasättas varför jag inte träffar mina barn?
När den självklara sanningen är att en förälder bara ska älska sina barn oavsett vad!!!!
Varför ska jag leva med den frågan när jag inget kan göra, jag har en konstig förmåga att dra uppmärksamhet till mig.
Jag bygger mitt hus i all ensamhet, far ner till bygghandeln, tar en kaffe och pratar med folk, efter en stund, är det du som bygger där?, det byggs flera hundra hus i staden jag bor i, hur kan dom snappa upp mitt?visst den är jävligt speciell och arkitektritad. men ändå?
Nu i veckan så knackar det på dörren vid kl 10, jag öppnar där står brevbäraren?
Har jag skotta dåligt tänkte jag, eller har han ett paket?
Det han frågar är : jag måste bara veta historien hur den där bilen hamnat här?
Han pekar på firmabilen, jag kör ännu samma loggor jag kör i Umeå, min bank tyckte helt klart du inte ska byta loggor, med dina rekommendationer på nätet kan du inte byta logga, då får du börja om.
Jag berätta varför men med en annan historia, inget om tjejerna, han är det du?
som han visste vem jag var, han berätta att han flyttat från Umeå för 18 år sedan, men brukar fara upp en gång per år.Inte säkert han visste något om mig, men om företaget.

När jag blev sjukskriven fundera jag på mitt liv, är det värt o leva, ska jag pocka ut mina miljoner i kontanter och ge till nära anhöriga, läkaren tvekade inte en sekund på sjukskriva mig, min psykolog lärde mig hur jag hantera positiva negativa människor, jag hade en svår väg tillbaka, är så glad inget vet vad jag gått igenom, jag slipper frågor, jag hittar tillbaka, det tunga vara att tjejerna hörde av sig, men efter mitt ex sms, så förstod jag finns inget som ändras hos henne, hon var glad jag flyttat, hon håna om soc, hon är själv kurator och jobbar med dom dagligen, jag förstår att hon kommer fortsätta kriga, fortsätta ge tjejerna fel information, vad som hänt, därför är jag glad, jag inte berättat om dom i min nya stad.Hon är förundrad över att jag för det jag ger hennes tjejer,,leka o umgås få dom o känna en närhet och omsorg , en kärlek fast det inte är mina barn,ja om hon bara visste ,,,ingen vet att jag får en ny chans i livet., blev att jag blockera tjejerna så dom inte kan ringa, inte bara för min skull utan för att mamman har så negativ inställning, varför utsätta tjejerna för något, bättre dom får tro på mamman än att veta hela sanningen. Barn kan välja själva enligt lag, barnens vilja och rätt, bedömningen om mognad är hur tydligt ett barn uttrycker sig i samband med omständigheter, vare sig det är med påverkan från mamman eller eget val,men så är historien här,därför får aldrig A eller S träffa sin pappa igen.
Därför flyttar pappor ifrån, även om historien är riktigt ner kortad, så finns den nu på nätet,en pappa som väljer bort sina barn.

Så allting gick

Mon 17 Jan 2022 00:28

#121

Tog titta exakt vad som står, tar vi exempel med skolan så skriver soc att läsåret har varit i princip hundraprocentig skolfrånvaro, varav mamman då sökt hjälp, men skolan har haft ett möte innan HLT-möte.(år 1) inte svårt då och förstå varför hon anmälde det själv, men det gick ett år innan hon gjorde det.

Tittar man på utredningens genomförande så blir man lite mer frågande om allt gått rätt till, där mamman bedöms att samtal med A inte är nödvändigt då det stressar henne mer än gör nytta, det blir inget samtal med A från soc sida. Man pratar bara med mamman första året.

Tar man sedan år 2 där samtal ägt rum så står det under (vårdnadshavares uppfattning) att mamman som är närvarande vid barnsamtalet med A samtalar men A tycker att situationen känns jobbig. Hon är tystlåten och svarar bara fåordigt.
Med andra ord även om risker identifierats som mående, oro och ångest, svårigheter att kommunicera sitt mående samt problematisk skolfrånvaro så får inte A prata i enrum med en handläggare, mamma är närvarande.

Går man då även in på polis,grannar som anmält socialjour har kopplats in, hon har agerat lieman hemma, där även S uppger att hon bevittnat våld från hennes syster gentemot mamman,där hon även berättar att hon avstår att säga saker som är jobbiga för att ta hänsyn till mamma. Det gör hon för att "inte mamma ska få det jobbigare än hon redan har" Mamman som är närvarande svarar vid barnsamtalet med S om att hon vill att S alltid ska känna att det är ok att prata med mamma om precis allt, mamman säger även att S inte behöver skydda sin mamma.

Kort o gott barnen har aldrig själva fått prata i enrum med en handläggare, även om barnet var både 13 o 14 år vid då två olika tillfällen som tagit upp noggrant, övriga tillfällen har dom inte ens pratat med barnen, det nämns bara att S har ett behov: behöver få känna sig trygg hemma!

Vad jag vet så har mamman alltid använt sig av att om ni inte lugna ner er så kommer polisen och tar er, hon kan även använt det här, en dotter som utövar våld, går inte i skolan, soc, många anmälningar under två år, ut och in till soc, är man 14 år så förstår man alvaret, mamma sitter med, hon kan inte säga något, vad har hon för alternativ.

Att hon kontaktat pappa är för att hon vill göra mamma upprörd, det var för att göra mamma lessen, så att mamma ska få känna hur hon har det, märk väl detta är mammans ord och inte A:s som beskriver varför hon har ringt till pappa under några månader.

FuckGoggleAskMe

Mon 17 Jan 2022 00:48

#122

Så allting gick skrev 2022-01-17 00:28:03 följande:

Tog titta exakt vad som står, tar vi exempel med skolan så skriver soc att läsåret har varit i princip hundraprocentig skolfrånvaro, varav mamman då sökt hjälp, men skolan har haft ett möte innan HLT-möte.(år 1) inte svårt då och förstå varför hon anmälde det själv, men det gick ett år innan hon gjorde det.

Tittar man på utredningens genomförande så blir man lite mer frågande om allt gått rätt till, där mamman bedöms att samtal med A inte är nödvändigt då det stressar henne mer än gör nytta, det blir inget samtal med A från soc sida. Man pratar bara med mamman första året.

Tar man sedan år 2 där samtal ägt rum så står det under (vårdnadshavares uppfattning) att mamman som är närvarande vid barnsamtalet med A samtalar men A tycker att situationen känns jobbig. Hon är tystlåten och svarar bara fåordigt.
Med andra ord även om risker identifierats som mående, oro och ångest, svårigheter att kommunicera sitt mående samt problematisk skolfrånvaro så får inte A prata i enrum med en handläggare, mamma är närvarande.

Går man då även in på polis,grannar som anmält socialjour har kopplats in, hon har agerat lieman hemma, där även S uppger att hon bevittnat våld från hennes syster gentemot mamman,där hon även berättar att hon avstår att säga saker som är jobbiga för att ta hänsyn till mamma. Det gör hon för att "inte mamma ska få det jobbigare än hon redan har" Mamman som är närvarande svarar vid barnsamtalet med S om att hon vill att S alltid ska känna att det är ok att prata med mamma om precis allt, mamman säger även att S inte behöver skydda sin mamma.

Kort o gott barnen har aldrig själva fått prata i enrum med en handläggare, även om barnet var både 13 o 14 år vid då två olika tillfällen som tagit upp noggrant, övriga tillfällen har dom inte ens pratat med barnen, det nämns bara att S har ett behov: behöver få känna sig trygg hemma!

Vad jag vet så har mamman alltid använt sig av att om ni inte lugna ner er så kommer polisen och tar er, hon kan även använt det här, en dotter som utövar våld, går inte i skolan, soc, många anmälningar under två år, ut och in till soc, är man 14 år så förstår man alvaret, mamma sitter med, hon kan inte säga något, vad har hon för alternativ.

Att hon kontaktat pappa är för att hon vill göra mamma upprörd, det var för att göra mamma lessen, så att mamma ska få känna hur hon har det, märk väl detta är mammans ord och inte A:s som beskriver varför hon har ringt till pappa under några månader.

Så barnen har haft svåra problem med sin mamma och du har inte varit där och hjälpt barnen? Oförlåtligt, du har svikit dina barn!

Så allting gick

Mon 17 Jan 2022 01:40

#123

FuckGoggleAskMe skrev 2022-01-17 00:48:42 följande:

Så barnen har haft svåra problem med sin mamma och du har inte varit där och hjälpt barnen? Oförlåtligt, du har svikit dina barn!

Eller så är det som jag berättar, socialtjänsten har svikit barnen.

Sista stycket jag berätta om varför A kontaktat pappa, så framkommer det att det är mamman som berättar varför A kontakta pappan, där hon även ger en förklaring till varför A kontakta pappa, att det handlar om både frigörelse och om nyfikenhet.
Dottern har inte sagt något, hon är som det framkommer mycket fåordig.

Men det kanske är så här soc jobbar, man frågar inte tonåringar vad som är fel eller vad som hänt, man snackar bara med föräldrarna, tänkte dom har samma utbildning.
Jag erbjöd att jag kan hyra in en utomstående psykolog som frågar ut barnen med det nekades av både mamman och domaren, antar då blev det för hög utbildningsnivå än vad soc har.

Hur som helst handlar nu bara tråden om vad som hänt, man kan säga att jag är först ut med en uppföljning, hoppas fler vågar på sig samma, då jag läst att många forskare/psykologer har svårt att hitta personer som vill och orkar berätta hur det gått sedan.
Jag har accepterat att jag inte kan göra mer, varav det inte skadar o berätta.

Så allting gick

Tue 18 Jan 2022 15:51

#124

Drottningen1970 skrev 2022-01-16 21:06:31 följande:

Du blockerar dina barn som försöker få kontakt med dig. Inte friskt på en enda fläck.

Hela din enormt långa text om grannar, poliser etc bara osar psykisk sjukdom.

Antagligen så hade barnens mor väldigt goda skäl till att strypa kontakten.

Var tvungen o läsa om narcissist, Poliser och grannars anmälningar är medans ex har ensam vårdnad, jag visste inte om alla dessa utredningar, dom kom från soc med begäran från tingsrätten. dessa har inget med mig o göra.

Går man från början så fungerar allt bra, varav även första beslutet från tingsrätten gav oss delat umgänge 50% var.
Tiden just innan själva dagen till domstol så börja den äldre falla, jag bjöd hem ex att vara med, hon starta ofta upp bråk hemma hos mig, där den äldre dotter sedan hänvisa att mamma kämpar för oss, där hon ska få välja själv vem hon ska umgås med, jag mötte upp detta, men den yngre ville fortsätta med vanligt umgänge 50% och ex börja hacka på henne varje gång jag kom och hämta henne, vill du verkligen åka till pappa fråga hon, jag ska åka till pappa svara hon varje gång.

Efter 4 månader bromsa ex allt umgänge, både mamman och soc ansåg att den yngres umgänge skadar den äldre, där hon vid hemkomst berätta allt vi gjort för sin syster.
Här startar en mycket lång utredning av soc, jag får inte träffa barnen, får inte ens hälsa på dom, utredningen tar 6-7 månader, där soc tydligt framhäver att det är mitt fel att den äldre dottern faller, självklart blir jag mycket sårad över detta, varav jag inte lämnar in verkställande av beslut.
Det går 1 år, jag får inte kontakta barnen, jag kan se dom, men får inte gå fram.
Varav jag flyttar, barnen ringes sedan upp mig o fråga varför det blivit så här, jag berättar att det är för hennes egna val.
Detta resulterar i att soc och ex gör allt för att få ensamvårdnad, soc tanten Helene ringer upp mig, säger rakt ut, jag kan se till att du aldrig får träffa din barn igen, vi kommer överens om att skriva över vårdnaden helt på ex, samt jag ska inte prata med barnen på ett tag, varav blockering, men vid byte av mobil så följer inte dessa blockeringar med, får dessa spökringningar, för att sedan få dottern att prata, hon berättar att mamman tagit ifrån dom mobilerna, så detta är förstagånger hon kunnat ringa, jag har inte missat något under den tiden.

Vad jag sedan såg med alla utredningar är att dottern fortsatt fall hårt när mamman haft barnen själva, det startade redan första året, för att sedan bli ännu värre, för att sedan inte kunna uppfylla sin skolplikt under två år.

Där då soc litat blint på ex uttalanden att hon är i tonåren, en del av hennes utveckling, soc fråga aldrig ut barnen vad som är problem, utan la bara ner alla utredningar o alla anmälningar med att mamman har full koll på detta, mamman samarbetar.

Har nu läst vad Narcissist är så stämmer det in på mitt ex, där man lätt kan framstå som charmig och förstående, man vinner förtroende hos sina "flying monkeys" som i detta fall är socialtjänsten, man låter mamman föra talan, man låter mamman sitta med vid barnsamtalen som ska vara enskilda, mamman vill ha full kontroll på vad som sägs, soc i frågarsätter henne aldrig fast detta förfall hos dottern pågick under två år, dvs även två år efter jag sist fick träffa baren.
Man fortsätter även i rätten, där mamman får välja vem som ska fråga barnen, mamman har får rätt att välja person från soc den hon tycker är rätt person som ska prata med barnen, hon får för att hon berättar om dotterns dåliga psykiska hälsa, samt att hon vägrar prata med personer hon inte känner, samt att det stressar upp henne mer och blir då skadligt för hennes hälsa, vid utfrågning så är mamman med hela vägen, när soc frågar barnen om pappan så får dom gå in en o en, men mamman är just utanför dörren.
Läser man vad soc frågar barnen så följer dom inte mitt yrkande, man frågar bara efter det största yrkandet, att pappan vill vända vårdnaden och hur barnen ställer sig till att bo enbart med pappa, man ställer inte frågan om det andra yrkandet som är att bara träffa pappa 1 timme.

Fortsätter man sedan med det dottern berätta över mobilen så har mamman hela tiden mat dom med att pappa har lämnat er, och det visa sig vara redan under första året där soc rekommenderade mig att låta baren få tid för återhämtning, där man hänvisa att verkställande av dom skulle skada barnen om jag fortsatte med tvisten, där jag har en skyldighet att baka för deras hälsa.

Visst ha en bra ekonomi ställer till mycket, detta argument har ex använt sig av hela tiden, det är en mycket negativ del att ha vid såna här tvister, men att ha tur i affärer och val av yrke handlar inte om narcissism, i så fall är alla med bra lön samt alla utbildade personer en narcissist.

Nu har det gått så många år där vi inte träffats, barn som vuxit upp under dessa förhållanden så kommer det påverka barnen hela livet, ut över detta så känner vi inte varandra mer, där då många reagerar att rekommendationer jag fått och läst om handlar om att lägga på locket, gå vidare, acceptera.
Att acceptera handlar även om mitt liv, samt för att man ska släppa sorgen skammen osv, för att gå vidare.
Kan jag säga att jag är en förälder åt dessa barn, nej, varken jag eller barnen känner varandra mer, är jag deras pappa, ja. Skulle ex gifta om sig och den nya mannen adoptera barnen så blir han deras pappa, samt varför inte om han varit en stor del av deras liv.

Det sistnämnda stycket förklarar lite kort varför jag inte nämner något om min barn, anledningar kan man lätt se här på tråden, man anklagas för att vara narcissist osv, bedömningar ute i samhället fungerar på liknande sätt, där forskare/psykologer osv har svårt att hitta personer som vill prata om detta, därför pratar man inte om att man har barn, samt alla rekommendationer att gå vidare, lägga på locket acceptera har sina grunder i detta.
Samma är det då med arv, man har rätt att styra sitt arv bara man följer lagen, där man både kan se och läsa att detta ökat enormt mycket sista år tiondet, dom som inte styrt sitt arv har oftast inte ens barnen gått på begravningen utan dom har bara frågat efter bouppteckning, därför är det viktigt att rikta arvet till dom personer som betytt mycket för en. Det handlar inte om moral utan om sunt förnuft.

Drottningen1970

Tue 18 Jan 2022 21:19

#125

Så allting gick skrev 2022-01-18 15:51:22 följande:

Var tvungen o läsa om narcissist, Poliser och grannars anmälningar är medans ex har ensam vårdnad, jag visste inte om alla dessa utredningar, dom kom från soc med begäran från tingsrätten. dessa har inget med mig o göra.

Går man från början så fungerar allt bra, varav även första beslutet från tingsrätten gav oss delat umgänge 50% var.
Tiden just innan själva dagen till domstol så börja den äldre falla, jag bjöd hem ex att vara med, hon starta ofta upp bråk hemma hos mig, där den äldre dotter sedan hänvisa att mamma kämpar för oss, där hon ska få välja själv vem hon ska umgås med, jag mötte upp detta, men den yngre ville fortsätta med vanligt umgänge 50% och ex börja hacka på henne varje gång jag kom och hämta henne, vill du verkligen åka till pappa fråga hon, jag ska åka till pappa svara hon varje gång.

Efter 4 månader bromsa ex allt umgänge, både mamman och soc ansåg att den yngres umgänge skadar den äldre, där hon vid hemkomst berätta allt vi gjort för sin syster.
Här startar en mycket lång utredning av soc, jag får inte träffa barnen, får inte ens hälsa på dom, utredningen tar 6-7 månader, där soc tydligt framhäver att det är mitt fel att den äldre dottern faller, självklart blir jag mycket sårad över detta, varav jag inte lämnar in verkställande av beslut.
Det går 1 år, jag får inte kontakta barnen, jag kan se dom, men får inte gå fram.
Varav jag flyttar, barnen ringes sedan upp mig o fråga varför det blivit så här, jag berättar att det är för hennes egna val.
Detta resulterar i att soc och ex gör allt för att få ensamvårdnad, soc tanten Helene ringer upp mig, säger rakt ut, jag kan se till att du aldrig får träffa din barn igen, vi kommer överens om att skriva över vårdnaden helt på ex, samt jag ska inte prata med barnen på ett tag, varav blockering, men vid byte av mobil så följer inte dessa blockeringar med, får dessa spökringningar, för att sedan få dottern att prata, hon berättar att mamman tagit ifrån dom mobilerna, så detta är förstagånger hon kunnat ringa, jag har inte missat något under den tiden.

Vad jag sedan såg med alla utredningar är att dottern fortsatt fall hårt när mamman haft barnen själva, det startade redan första året, för att sedan bli ännu värre, för att sedan inte kunna uppfylla sin skolplikt under två år.

Där då soc litat blint på ex uttalanden att hon är i tonåren, en del av hennes utveckling, soc fråga aldrig ut barnen vad som är problem, utan la bara ner alla utredningar o alla anmälningar med att mamman har full koll på detta, mamman samarbetar.

Har nu läst vad Narcissist är så stämmer det in på mitt ex, där man lätt kan framstå som charmig och förstående, man vinner förtroende hos sina "flying monkeys" som i detta fall är socialtjänsten, man låter mamman föra talan, man låter mamman sitta med vid barnsamtalen som ska vara enskilda, mamman vill ha full kontroll på vad som sägs, soc i frågarsätter henne aldrig fast detta förfall hos dottern pågick under två år, dvs även två år efter jag sist fick träffa baren.
Man fortsätter även i rätten, där mamman får välja vem som ska fråga barnen, mamman har får rätt att välja person från soc den hon tycker är rätt person som ska prata med barnen, hon får för att hon berättar om dotterns dåliga psykiska hälsa, samt att hon vägrar prata med personer hon inte känner, samt att det stressar upp henne mer och blir då skadligt för hennes hälsa, vid utfrågning så är mamman med hela vägen, när soc frågar barnen om pappan så får dom gå in en o en, men mamman är just utanför dörren.
Läser man vad soc frågar barnen så följer dom inte mitt yrkande, man frågar bara efter det största yrkandet, att pappan vill vända vårdnaden och hur barnen ställer sig till att bo enbart med pappa, man ställer inte frågan om det andra yrkandet som är att bara träffa pappa 1 timme.

Fortsätter man sedan med det dottern berätta över mobilen så har mamman hela tiden mat dom med att pappa har lämnat er, och det visa sig vara redan under första året där soc rekommenderade mig att låta baren få tid för återhämtning, där man hänvisa att verkställande av dom skulle skada barnen om jag fortsatte med tvisten, där jag har en skyldighet att baka för deras hälsa.

Visst ha en bra ekonomi ställer till mycket, detta argument har ex använt sig av hela tiden, det är en mycket negativ del att ha vid såna här tvister, men att ha tur i affärer och val av yrke handlar inte om narcissism, i så fall är alla med bra lön samt alla utbildade personer en narcissist.

Nu har det gått så många år där vi inte träffats, barn som vuxit upp under dessa förhållanden så kommer det påverka barnen hela livet, ut över detta så känner vi inte varandra mer, där då många reagerar att rekommendationer jag fått och läst om handlar om att lägga på locket, gå vidare, acceptera.
Att acceptera handlar även om mitt liv, samt för att man ska släppa sorgen skammen osv, för att gå vidare.
Kan jag säga att jag är en förälder åt dessa barn, nej, varken jag eller barnen känner varandra mer, är jag deras pappa, ja. Skulle ex gifta om sig och den nya mannen adoptera barnen så blir han deras pappa, samt varför inte om han varit en stor del av deras liv.

Det sistnämnda stycket förklarar lite kort varför jag inte nämner något om min barn, anledningar kan man lätt se här på tråden, man anklagas för att vara narcissist osv, bedömningar ute i samhället fungerar på liknande sätt, där forskare/psykologer osv har svårt att hitta personer som vill prata om detta, därför pratar man inte om att man har barn, samt alla rekommendationer att gå vidare, lägga på locket acceptera har sina grunder i detta.
Samma är det då med arv, man har rätt att styra sitt arv bara man följer lagen, där man både kan se och läsa att detta ökat enormt mycket sista år tiondet, dom som inte styrt sitt arv har oftast inte ens barnen gått på begravningen utan dom har bara frågat efter bouppteckning, därför är det viktigt att rikta arvet till dom personer som betytt mycket för en. Det handlar inte om moral utan om sunt förnuft.

Bla bla bla bla

wall of bullshit.

Hoppas karma biter dig i arslet en dag.

Om allt det du skriver är sant. Att barnen har haft en psykomamma, att socialtjänsten har svikit dina barn, så är ditt beslut att som grädde på moset, salt i såren utöver detta även göra barnen som är oskyldiga offer arvlösa. Som en sista spottloska i deras ansikten. Det är liksom ren ondska. En normalt människa som utan skuld blivit berövad en relation med sina barn skulle istället finna viss tröst i tanken på att även om man inte kunnat finnas där för sina barn så kan man i alla fall lämna dom ett arv som kanske kan underlätta deras liv. Om man är normalt som sagt. Givetvis tänker man inte så om man är ett totalt psyko.

Anonym (Bonus)

Wed 19 Jan 2022 09:49

#126

Jag har förståelse för din situation då min make varit i liknande.

I korta drag så hade han och barnets mamma en kortare relation och ett år senare får han ett samtal att hon fött barn. Det blir faderskapsutredning och mamman vägrar pappan umgänge, hon motarbetar och till slut orkar inte pappan kämpa mer.
Han hoppas att familjerätt och socialtjänsten gör rätt val för han barns bästa.

Han kontaktade sitt barn sen när hen blivit myndig och deras relation börjar byggas upp. Det framkommer att uppväxten varit svår och att socialen varit inkopplad hela tiden utan att ingripa tillräckligt som barnet upplever. Han hjälper sitt myndiga barn med kontalt med socialen, de stöttar och efter gymnasiet får hen en hyresrätt via dem.
Vår hem har varit öppet för hen och vi har stöttat med skolgången.
Sen har relationen gått upp och ner, hen har jobbat, studerat, blivit sambo.

Nu är pappan närmare 50 år och barnet närmar sig 30 år. Vi ses regelbundet och hen har god relation till sina bonussyskon som hen älskar högt.
Barnet och dess sambo har börjat tala om att de vill bilda familj och jag kommer få äran att kalla ev barn för mina barnbarn.
Hen säger att jag gjort mer för hen med skolgång och stöd än hens mamma någonsin gjort. hen säger att hon är inte värd att få barnbarn.

Barnet och hens mammas relation är numera obefintlig, mamman har fullt upp med alla sina egna problem och hör bara av sig till sitt barn när hon vill låna pengar, klaga på sitt liv eller sina dåliga relationer.

Pappan har skrivit testamente där alla hans barn ärver lika delar. För min del så ärver mina barn mig med lika delar.

Det jag ville säga är att det finns hopp och att relationer kan byggas upp igen.

Så allting gick

Wed 19 Jan 2022 12:44

#127

Drottningen1970 skrev 2022-01-18 21:19:32 följande:

Bla bla bla bla

wall of bullshit.

Hoppas karma biter dig i arslet en dag.

Om allt det du skriver är sant. Att barnen har haft en psykomamma, att socialtjänsten har svikit dina barn, så är ditt beslut att som grädde på moset, salt i såren utöver detta även göra barnen som är oskyldiga offer arvlösa. Som en sista spottloska i deras ansikten. Det är liksom ren ondska. En normalt människa som utan skuld blivit berövad en relation med sina barn skulle istället finna viss tröst i tanken på att även om man inte kunnat finnas där för sina barn så kan man i alla fall lämna dom ett arv som kanske kan underlätta deras liv. Om man är normalt som sagt. Givetvis tänker man inte så om man är ett totalt psyko.

Vi har pratat om detta i familjen, vi är 4 syskon, mamma fick 3 första tidigt i livet, hon var 20år när hon fick mig, och jag är yngst av dessa 3, sedan fick hon en sladdis när hon var 40 år.
Vad vi har kommit fram till är att ingen av oss 3 äldre vill eller behöver arv efter vår mor, vi har beslutat att lill gossen ska ärva allt av mamma, konstigt nog tog mamma det hårdast, hon hänvisa att det är mer pengar än vad ni tror, vad vi uppskattar så är det 6-8 milj.
Men vi har vänt på saken vad ska vi med arv då vi kommer vara pensionärer själva, vi 3 har redan en god ekonomi, vi har så vi kommer klara oss.
Lill gossen har inte dåligt ställt han heller med tanke på hans ålder, men han kommer bara vara mellan 40-50 år den dagen mamma går vidare, han har kortaste tiden tillsamman med mamma.

Tar man sedan min situation, jag har redan svårt att få ihop ekvationen med arv som lyder. Man skaffar sig äktenskapsförord(enskildegendom på sambo språk) ger gåva som inte utgör förskott av arv samt testamente, då ärver barnen exakt en fjärdedel av ingenting. Nu är det kraftigt nerkortat tillväga gångs sätt.
Detta kan jag ändra närsomhelst under livet, bara jag inte ändrar så man går under förstärkta och under dödsbäddsgåva, samt inte bor kvar i en bostad som utgör gåva.

Tar man sedan spottloskan du pratar om, kommer jag inte träffa barnen mer i livet så finns det ingen anledning till att ändra. Jag har själv fått utstå skam och sorg över det som skett, tog mig 5 år att acceptera,(barnen kommer vara i min ålder när dom får veta arvet) man kan säga att det var sista tingsrätten förra året som gjorde att jag nu gått vidare från sorg o skam, jag fick se att det inte var mitt fel att dottern har en kognitiv nedsättning, där jag kunnat få klartecken att jag inte är syndabocken, då systemet enbart är uppbyggt på att man ska hitta en syndabock. Man kan säga det jag fick läsa och se vad som hänt var en frigivande dom, jag var dömd och anklagad för något som inte jag orsakat, jag var oskyldigt dömd och har fått upprättelse.

Lägger man det i parantes med arv och att barnen kommer vara i samma ålder som jag var, så kommer barnen få lättare att acceptera att dom inte får ett arv, än det jag fick gå igenom.
Arvstvister har ökat med ca 50% sista åren, vilket även visar att fler o fler börjar styra sina arv, gör man det juridisk riktigt så behövs ingen tvist.
Med dessa ökningar och ökad medvetenhet så kommer barnen mest troligt förstå redan innan att dom inte får något arv, dvs dom är redan mentalt förbered, där dom kan konstatera ja det blev så och gå vidare med bara deras mammas arv, så helt lott lös blir dom inte.

Anonym (intressant)

Wed 19 Jan 2022 14:27

#128

Har lite svårt att förstå TS osammanhängande resonemang, men det verkar som att TS både ser sig som ett offer men samtidigt vill straffa sina barn genom att redan nu planera att aldrig mer träffa dem och försöka göra dem arvlösa. Jag förstår inte varför.

Min son har en strulig pappa, som inte klarat av att vara närvarande i perioder, men aldrig att han skulle tappa sin kärlek till sonen. Om jag hade varit en mamma som hindrat deras umgänge osv så hade han aldrig tänkt tanken på att straffa sonen?

Jag kan inte förstå hur TS resonerar alls.

Så allting gick

Wed 19 Jan 2022 14:31

#129

Anonym (Bonus) skrev 2022-01-19 09:49:15 följande:

Jag har förståelse för din situation då min make varit i liknande.
, hon motarbetar och till slut orkar inte pappan kämpa mer.

Nu är pappan närmare 50 år och barnet närmar sig 30 år. Vi ses regelbundet och hen har god relation till sina bonussyskon som hen älskar högt.
Barnet och dess sambo har börjat tala om att de vill bilda familj och jag kommer få äran att kalla ev barn för mina barnbarn.

Barnet och hens mammas relation är numera obefintlig, mamman har fullt upp med alla sina egna problem och hör bara av sig till sitt barn när hon vill låna pengar, klaga på sitt liv eller sina dåliga relationer.

Det jag ville säga är att det finns hopp och att relationer kan byggas upp igen.

Är själv 50 år, detta med motarbeta börjar jag förstå redan vid första gången vi hade tingsrätt, där domaren fråga mig varför mamman gör så här? där vi förstod att i långa loppet kommer hon att vinna, men hon vågade inte ta steget i första vändan i tingsrätt, då hamnar man under umgängessabotage, varav allt börja ske efter tingsrätten, samt ett helt annat upplägg som jag beskrivit.

Nu jobbar ex som kurator, lön ska ligga snitt 35k månad efter skatt ca27k sedan underhåll barnbidrag upp till 34600 kr i handen, bor i bostadsrätt där bara underhåll betalar nästan hela boendekostnaden, så hon har inte så dålig ekonomi. Hon fick arv efter sin pappa, men inga kontanter då dessa var spårlöst försvunna(han jobba alltid och var höginkomsttagare) men huset var inte belånat gav ca 1 milj drygt till henne o sina syskon.

Här har du skillnaden mellan er och mig, ex kommer inte klaga på sina dåliga relationer eller pengar, hon kommer fortsätta klaga på mig, vilket då utgör att barnen kommer såra mamman om dom tar kontakt med pappa.
Mammans mamma klagade hela livet på hennes pappa, minns när han var en sista gång hos oss, där barnets mormor börja klaga på han, han sa snälla Margareta det har gått 30 år kan du inte släppa det nu, nej hon fortsatte tills han dog.
Jag är helt övertygad att ex kommer göra som sin mor gjort.

Anonym (Teddy)

Wed 19 Jan 2022 16:40

#130

Anonym (intressant) skrev 2022-01-19 14:27:39 följande:

Har lite svårt att förstå TS osammanhängande resonemang, men det verkar som att TS både ser sig som ett offer men samtidigt vill straffa sina barn genom att redan nu planera att aldrig mer träffa dem och försöka göra dem arvlösa. Jag förstår inte varför.

Min son har en strulig pappa, som inte klarat av att vara närvarande i perioder, men aldrig att han skulle tappa sin kärlek till sonen. Om jag hade varit en mamma som hindrat deras umgänge osv så hade han aldrig tänkt tanken på att straffa sonen?

Jag kan inte förstå hur TS resonerar alls.

Bra sammanfattning. Ts skriver rörigt och obegripligt, svarar eventuellt lite snabbt på en fråga och fortsätter med en lång harang om något ovidkommande. Jag håller med drottningen om att det inte är friskt. Ältandet och offerkoftan är inte normalt. Det kanske finns en ärftlig faktor vad gäller dotterns funktionsnedsättning.
Jag vet heller inte vad ts vill med tråden. Är den bara till för honom att älta?
Håller så mycket med dig om dina barns pappa. Jag hade själv en strulig pappa som hade svårt med föräldraansvaret. Men han fanns där, han var min pappa, och skulle aldrig ha övergett mig. Ts är obegriplig men fattar inte det själv. Jag tycker mest det låter sorgligt. Och då menar jag hur ts agerar.

Så allting gick

Wed 19 Jan 2022 19:44

#131

Anonym (Teddy) skrev 2022-01-19 16:40:52 följande:

Bra sammanfattning. Ts skriver rörigt och obegripligt, svarar eventuellt lite snabbt på en fråga och fortsätter med en lång harang om något ovidkommande. Jag håller med drottningen om att det inte är friskt. Ältandet och offerkoftan är inte normalt. Det kanske finns en ärftlig faktor vad gäller dotterns funktionsnedsättning.
Jag vet heller inte vad ts vill med tråden. Är den bara till för honom att älta?
Håller så mycket med dig om dina barns pappa. Jag hade själv en strulig pappa som hade svårt med föräldraansvaret. Men han fanns där, han var min pappa, och skulle aldrig ha övergett mig. Ts är obegriplig men fattar inte det själv. Jag tycker mest det låter sorgligt. Och då menar jag hur ts agerar.

Vad många inte förstår är att efter barnet fyllt 12 år så är umgänget barnens val och aldrig förälderns samt man har ingen laglig rätt att träffa dom om barnet inte vill det själva. Därför rekommenderas jag att lägga på locket samt acceptera att vi inte kommer träffas. Varav vi har utfört detta med arv, sambo kunde inte köpa in sig i förrabostaden, advokat avrådde då hon inte hade belopp som krävdes ca 2,8 milj för att nå 50% ägande, skuldebrev osv avfärdades.

Hon vill inte heller bo i en bostad hon inte själv äger, samt hon har egna barn.

Barn fick frågan om dom vill träffa mig för bara ett år sedan, svara nej, dom är tonåringar, dom kommer med största sannolikhet inte ändra sitt val fören dom är vuxna , lägger man sedan in lojalitetskonflikt , sitt frigörande från förälder sin tonårs period osv så är chansen att dom ska ändra sig mycket marginell om inte obefintlig, samt jag har oxå ett liv, jag har rätt att vara lycklig jag har rätt att lämna detta bakom mig, därför accepterar man att jag kommer inte träffa barnen, även om dom vill träffas så måste dom få det för sin mamma, hon är vårdnadshavare och kan nu med senaste domen stoppa barnen från att kontakta mig, hon har rätt att göra det tills dom fyller 18 år, precis som alla föräldrar så kan man hindra sina barn från att gå ut och exempel supa på stan osv. i mitt fall där en relation kan anses skadligt för den äldre, en skyldighet hon har som vårdnadshavare, den äldre har som sagt en nedsättning som utgör att hon är bättre skyddat av lagen till vårdnadshavarens fördel. som exempel jag tagit upp där mamman tog bort mobil osv samt gav henne rumsarrest det halvår hon ringde pappa( hon var 14 år), rätten ansåg att mamman gjorde rätt med tanke på hennes tillstånd, liknande med frånvaron från skolan, är man sjuk så har man rätt att frångå skolplikten som i detta fall hemma 2 år. Allt detta stödjs även av socialtjänsten. Vad än jag gör så kommer jag inte nå dessa barn.

Anonym (Teddy)

Wed 19 Jan 2022 19:56

#132

Så allting gick skrev 2022-01-19 19:44:09 följande:

Vad många inte förstår är att efter barnet fyllt 12 år så är umgänget barnens val och aldrig förälderns samt man har ingen laglig rätt att träffa dom om barnet inte vill det själva. Därför rekommenderas jag att lägga på locket samt acceptera att vi inte kommer träffas. Varav vi har utfört detta med arv, sambo kunde inte köpa in sig i förrabostaden, advokat avrådde då hon inte hade belopp som krävdes ca 2,8 milj för att nå 50% ägande, skuldebrev osv avfärdades.

Hon vill inte heller bo i en bostad hon inte själv äger, samt hon har egna barn.

Barn fick frågan om dom vill träffa mig för bara ett år sedan, svara nej, dom är tonåringar, dom kommer med största sannolikhet inte ändra sitt val fören dom är vuxna , lägger man sedan in lojalitetskonflikt , sitt frigörande från förälder sin tonårs period osv så är chansen att dom ska ändra sig mycket marginell om inte obefintlig, samt jag har oxå ett liv, jag har rätt att vara lycklig jag har rätt att lämna detta bakom mig, därför accepterar man att jag kommer inte träffa barnen, även om dom vill träffas så måste dom få det för sin mamma, hon är vårdnadshavare och kan nu med senaste domen stoppa barnen från att kontakta mig, hon har rätt att göra det tills dom fyller 18 år, precis som alla föräldrar så kan man hindra sina barn från att gå ut och exempel supa på stan osv. i mitt fall där en relation kan anses skadligt för den äldre, en skyldighet hon har som vårdnadshavare, den äldre har som sagt en nedsättning som utgör att hon är bättre skyddat av lagen till vårdnadshavarens fördel. som exempel jag tagit upp där mamman tog bort mobil osv samt gav henne rumsarrest det halvår hon ringde pappa( hon var 14 år), rätten ansåg att mamman gjorde rätt med tanke på hennes tillstånd, liknande med frånvaron från skolan, är man sjuk så har man rätt att frångå skolplikten som i detta fall hemma 2 år. Allt detta stödjs även av socialtjänsten. Vad än jag gör så kommer jag inte nå dessa barn.

1. Hur gamla var dina barn när ert umgänge upphörde? Yngre än tolv år? Då så.

2. Nej, du har inte rätt att lämna detta bakom dig. Du har alltid ett ansvar att vara förälder åt dina barn fram tills myndighetsdagen.

3. Varför anses det att din relation med den äldsta är så skadlig så att mamman har rätt att förhindra barnet att ta kontakt med dig?

Så allting gick

Wed 19 Jan 2022 20:34

#133

Anonym (Teddy) skrev 2022-01-19 19:56:18 följande:

1. Hur gamla var dina barn när ert umgänge upphörde? Yngre än tolv år? Då så.

2. Nej, du har inte rätt att lämna detta bakom dig. Du har alltid ett ansvar att vara förälder åt dina barn fram tills myndighetsdagen.

3. Varför anses det att din relation med den äldsta är så skadlig så att mamman har rätt att förhindra barnet att ta kontakt med dig?

1) 8 och 10 år
2) Det är bara vårdnadshavaren som har rätt och ansvar tills dom är myndig.
3) Dottern har utvecklat ett destruktivt beteende, hon tycker bla hon är ful, hon har tappa självkänsla, mamman hänvisa hon blivit uthängd via sociala medier, men hon kunde inte bevisa att så var fallet, varken skolan eller någon annan har bekräftat att detta skett.
Att hon kontakta pappan var för att hon var nyfiken, och att det handlar om frigörelse, hon kontakta pappan för att göra mamman lessen, samt ett yttryck på att mamman ska få veta hur dottern har det, när mamman sätter gränser så skriker dottern, jag hatar dig, jag vill flytta, jag ska kontakta pappa. där mamman även med ger att dottern gjort, hon medger även tiden från sommaren till årsskifte.

Just nu så går hon under åtgärdsprogram med anpassning och strategier, skola 1-2 dagar veckan med någon timme åt gången. När hon gick 1-6 hade hon inga problem med varken skola eller kompisar, hon följde skolplanen, något alvarligt hände innan 7 klass, hon blev folkskygg, panikångest, socialfobi osv.

En pappa som väljer bort sina barn.

INNEHÅLL